Robert Silverberg: Glastornet (1970; Tower of Glass)

Bokförlaget Plus, 257 sidor. Översatt av Gunnar Gällmo.

Det första som slog mig efter att ha läst några sidor i Glastornet var hur usel framför allt översättningen men även korrekturläsningen var. Det vimlar av anglicismer, klumpiga formuleringar och stavfel. Om jag inte befunnit mig på ett tråkigt hotellrum när jag läste den hade jag nog försökt få tag i en engelsk utgåva men eftersom själva boken trots allt verkade bra så läste jag den ändå.

Ett par sekel in i framtiden har en man vid namn Krug lyckats framställa androider som ser ut precis som människor med behandlas som egendom och saknar egna rättigheter. Androiderna övertar alla tunga och tråkiga arbeten och människorna blir till en liten överklass. Boken skildrar hur Krug envetet lägger ned all sin energi på sitt senaste projekt -- ett mer än kilometerhögt glastorn för att försöka kommunicera med utomjordingar -- utan en tanke på de androider som lider och i många fall mister livet i det farliga byggnadsarbetet.

De androider han odlat fram visar sig ha skapat en egen religion baserad på Krug som skaparen och med förkunnelsen att han bara prövar dem nu men att han till slut ska förkunna att androider och människor är jämlikar.

Krugs son illustrerar hur liten skillnad det egentligen är på människor och androider. Trots att han har en fästmö så är han inte lycklig med henne utan den han verkligen älskar är en androidkvinna.

Glastornet är utan tvekan en läsvärd bok, men se till att undvika den svenska översättningen.