Niklas Krog: En krigares hjärta (1997)

Rabén & Sjögren, 382 sidor.

En krigares hjärta är en otypisk fantasyroman på mer än ett sätt. Till att börja med är den skriven av en svensk, bara det tillräckligt för att skilja ut den från mängden. Sympatiskt nog är den inte heller en del av en större serie utan en avslutad historia i sig själv, någonting som verkar bli allt mer ovanligt inom fantasygenren.

Handligen kan till en början verka ganska standardbetonad, men riktigt så enkelt som det först verkar är det inte. Huvudpersonen är Sayn, en ung krigare som just skickats iväg på sin första krigsplacering. Han lyckas med nöd och näppe klara den långa flygturen till posteringen han ska till på sin wyvern. Alla krigare i riket har en egen wyvern. Den är ett drakliknande djur som fungerar både som flygande riddjur och som en vän. När krigaren är i direkt kontakt med sin wyvern så kan de kommunicera med ett slags telepati vilket gör att de kan strida väldigt samstämt.

Ganska snart anfalls posteringen Sayn befinner sig på av en styrka från landet i norr, ledd av en person vid namn Korgath. Han har fått magiska krafter av Andra Sidan som varit skild från världsherraväldet i tusen år. Han är nu på jakt efter Första Sidans förkämpe för att kunna besegra honom och ta makten över världen. Så här långt låter det som om det skulle vara en väldigt normal fantasyhistoria där en demonisk person försöker ta över världen. Det visar sig dock att det inte är helt uppenbart vilken av de två sidorna som är den goda -- om ens någon av dem är det. Den regerande ordningen, understödd av Första Sidan, undertrycker folket och kräver in stora mängder skatt för att upprätthålla sin militära makt. Knappast ett beteende som man associerar med godhet.

En krigares hjärta är dessutom en välskriven bok med ett väl flytande språk. Om jag ska klaga på någonting så är det i så fall att alla namn, både på personer och platser, är "exotiska" (Sayn, Nidoon Gard, Gemul, Erevion, Khird...) och därför tar ett litet tag att bekanta sig med. Jag skulle ha uppskattat om åtminstone en del namn hade varit på svenska så som framför allt ortsnamn ofta är. Varför ska till exempel ön som den militära utposten ligger på heta Akraig-im-Salem (vilket förklaras betyda "klippa i vattnet")? Jag tror att romanen skulle kännas än mer helgjuten om den hade hetat Fjärrskär eller någonting i den stilen.