Andreas Roman: Drakväktare (1998)

neoGames, 252 sidor.

Drakväktare är åtminstone den tredje svenska fantasyromanen som kommit ut under det senaste året vars författare dessutom är debutant. Den har dock såvitt jag vet den tvivelaktiva äran av att vara först i en annan genre. Mig veterligt är detta den första svenska rollspelstieinromanen. Det amerikanska spelföretaget har gett ut fantasyromaner som utspelar sig i deras olika rollspelsvärldar sedan mitten av 80-talet och nu har detta fenomen alltså slutligen nått Sverige. Gemensamt för alla de TSR-böcker jag läst har också varit att de har hållit en ganska tvivelaktig kvalité. Därför var det med en viss tvekan som jag gav mig på den här romanen. Det visade sig dock vara obefogat.

I inledningen av boken följer vi några olika personer utan att veta varför eller speciellt mycket om vilka de är. Allt eftersom tiden går visar det sig att de har mer med varandra att göra än vad vi först tror, och inte ens de själva vet varför. Överhuvud taget är stämningen i boken till stora delar präglad av mysterium. Varken läsaren och huvudpersonerna vet riktigt vad det är som pågår. Redan från början är det spännande och det går inte alltid som man tror. Vid några tillfällen när jag läste den här boken var jag orolig för att det hela skulle sluta med ett äckelgulligt lyckligt slut men det var obefogat. Andreas Roman har läst sin Hamlet.

Ett annat sympatiskt drag med boken är att den känns ovanligt realistisk. Personer som träffas av ett svärd dör om de inte får hjälp av helande magi. Här finns inga orealistiskt utdragna svärdsstrider där hjältarna knappt har en skråma efteråt. Naturligtvis kan man inte kräva att fantasy ska vara strikt realistisk enligt vår världs regler eftersom det finns magi, men jag tycker fortfarande att människor borde tåla ungefär lika mycket stryk i en fantasyvärld som i verkligheten.