Arthur C. Clarke & Mike McQuay: Richter 10 (1996)

Bantam, 370 sidor.

Om man ska tro baksidestexten på den här boken så tror Bantam att den ska bli en av de stora sf-händelserna under 1996. Vi får bara hoppas att de har fel.

Boken handlar om Lewis Crane som förlorar sina föräldrar och sitt hem i den jordbävning som skakar Los Angeles 1994. Eftersom detta är en roman så bestämmer han sig naturligtvis för att bli forskare och ägnar resten av sitt liv åt jordbävningar. Trettio år senare har han utvecklat nya helt revolutionerande teorier om hur man kan förutsäga jordbävningar och på så sätt minska det lidande och den förstörelse som de kommer att åstadkomma. Dock uppstår problem med hans trovärdighet när den jättejordbävning han förutspått mitt i Amerika inte inträffar på den utsatta tidpunkten. Naturligtvis upptäcker han senare att det finns felaktigheter i hans beräkningar och att jordbävningen kommer att inträffa senare. Problemet är nu att få alla att tro på honom en andra gång.

Problemet med boken (ett av dem) är att allt det som jag refererat ovan står att läsa på baksidan och samtidigt sammanfattar handlingen i praktiskt taget hela boken. Det finns inte mycket till spänning om vad som kommer att hända eftersom man redan är på det klara med vilka problem som är på väg.

Nåja, detta är ju en blunder av marknadsföringsdepartementet (jag antar att författare inte har någonting att säga till om vad det gäller vad som ska stå i baksidestexten). Själva boken då?

Boken utspelar sig 2024 och några år framåt i tiden. Under de ungefär trettio år som har gått från nu så har det skett en del omvälvningar i världen. Numera är USA i viss mån förfallet i god cyberpunkanda, det ekonomiska initiativet i världens has av kineserna. Både Amerika och Europa betraktas som ekonomiska U-länder. Det kinesiska ekonomiska greppet om USA är i själva verket så starkt att de i princip äger staten. Inga politiska beslut tas utan att ha blivit godkända av en eller annan företagsledning. I övriga världen kan noteras att krigen i mellanöstern har trappats ner betydligt sedan Israel sprängts bort av kärnvapen.

Trots det förfall som USA drabbats av så är problemen inte riktigt så stora som man skulle kunna vänta sig. En stor del av befolkningen tar dorph regelbundet, en ny form av drog som slätar ut och tar bort känslor som kan vara upprörande och besvärliga för dem. Detta gör naturligtvis också att folk blir mer medgörliga och trevliga att ha att göra med. Det finns dock de som inte är lika medgörliga. I ghotton i en del städer har organisationen NOI, Nation of Islam, organiserat de fattiga svarta och vuxit sig stark. De utför regelbundna terrordåd mot de som bor utanför och driver krav på att få ett eget hemland inom USAs gränser. Den här idén känns trovärdig tycker jag, det är helt enkelt den gamla Black Muslims-rörelsen med Malcolm X i spetsen som har fortsatt genom Louis Farrakhan i dagens USA och vidare till bokens Brother Ishmael.

En annan irriterande företeelse i boken är infodumparna, både i form av rena historielektioner och i form av beskrivningar av diverse tekniska prylar som författarna hittat på. Dessa är det ganska gott om men väldigt få av dem är varken speciellt intressanta eller nödvändiga för att driva handlingen framåt. I de flesta fall känns det som om man helt enkelt velat visa upp diverse tekniska påhitt för att boken ska verka vara hipp. Det enda man slipper ifrån är nog cyberspace. Annars finns det VR, designerdroger (dorph), Blade Runners gigantiska TV-bilder projicerade på hus (och moln), personliga kommunikatorer på armband med diverse finesser, chipheads, holoprojektioner av personer som inte kan skiljas från verkliga människor utan att försöka ta på dem, etc.

De flesta av de här sakerna känns lika moderna och fräscha som om de tagits rakt ur en science fiction-film från 1950-talet. Den enda saken som känns intressant är en nyutvecklad form av chip att stoppa i sin skallsocket. Det som sker är att chippet konstruerar en kompanjon åt en och med hjälp av ett slags virtuell verklighetsteknik överlagrar en bild av denna kompanjon ovanpå personens övriga sinnesintryck. Denna kompanjon lever sedan ett eget liv endast synlig för sin skapare. Kompanjonen som chippet skapar blir den ideala kompanjonen för varje person eftersom chippet kan sammanställa alla medvetna och omedvetna önskningar och skapa rätt bild utifrån detta. Tanken är att ensamma personer på detta sätt ska kunna få ett bättre liv men resultatet blir att många går omkring och pratar med sin kompanjon istället för att umgås med andra människor.

Detta ganska oinspirerade innehåll avslutas till råga på allt med ett påklistrat sötsliskigt slut av värsta USA-snitt. Dessutom iscensätts eländet av en teknisk innovation som vi inte sett några indikationer på tidigare. Se till att undvika den här boken!