Iain Banks: Getingfabriken (1984; The Wasp Factory)

Bonnier, 250 sidor. Översatt av Roland Adlerberth.

Det här är den första romanen jag ger mig på av Iain Banks men det kommer definitivt inte att bli den sista. Banks tillhör (tillhörde) de författare som står på min lista med personer som ska läsas så snart som möjligt eftersom jag ideligen får höra att de är bra men som jag oftast har svårt att hinna fram till. När jag var i Skottland för att besöka Intersection stod det ganska klart att Iain Banks är känd på sin hemmamarknad. Praktiskt taget varenda bokhandel hade högvis av hans romaner, oftast ordentligt framhävda.

Getingfabriken är Banks första roman och dessutom en av de han publicerat under namnet "Iain Banks". Detta innebär att den, till skillnad från böckerna publicerade som "Iain M. Banks", inte är science fiction. Detta att det var en av hans mainstreamromaner jag först hittade i bokhandeln har bidragit lite till att jag dragit mig för att börja på den men efter att sträckläst boken under de sista timmarna av 1995 så kan jag konstatera att jag inte ska bry mig om vilket namn det står på böckerna. Åtminstone inte om hans science fiction-böcker är lika bra som den här.

Innan jag ger mig in på själva boken så ska jag dock gnälla lite. Som synes av titeln så har jag alltså läst den här boken på svenska. Det visade sig vara ett misstag. Översättningen är dålig till usel och korrekturläsningen av boken inte mycket bättre. Som exempel kan nämnas några hippies som påstås bo i en kommun (antagligen sant i och för sig, men knappast det som avses) och chips som ibland översätts till potatis (korrekt men klumpigt) och ibland till chips (fel på den här sidan av atlanten).

Själva boken då? Tja, science fiction är det ju mycket riktigt inte, men jag skulle inte ha blivit speciellt förvånad om jag hade hittat det som en skräckroman. Huvudpersonen är den sextonårige Frank som lever ett allt annat än normalt liv. Bland det första han upplyser om är att han dödat tre personer. Dessutom finns han officiellt sett inte. Hans far, en gammal avdankad hippie, har inte meddelat hans existens till myndigheterna utan påstår att han är son till hans avlidne bror och att han därför måste tillbringa långa tider här tills han blir gammal nog att ta hand om sig själv. Familjen har bor i är inte riktigt den vanliga kärnfamiljen. Förutom fadern finns det ingen mer just för stunden. Modern har lämnat dem och far istället runt på motorcykel. Förutom dessa två har Frank ytterligare en familjemedlem, halvbrodern Eric, som tillbringar sina dagar på sinnessjukhus där han hamnat efter att traktens invånare tröttnat på hans vana att sätta eld på hundar och försöka mata småbarn med fluglarver och maskar. Ganska snart kommer dock besked till familjen att Eric har rymt. Snart börjar han ringa till Frank med jämna mellanrum, telefonsamtal som verkar allt annat än sansade.

Frank betraktar sig själv som den ende i familjen som inte är galen. De flesta som känner honom är antagligen av en annan uppfattning. Förutom det faktum att han faktiskt har tre människors liv på sitt samvete vid sexton års ålder så har han också en del andra konstigheter för sig. Bland annat så har han regelbundet ihjäl djur av olika slag för att sedan placera deras skallar på pålar runt ikring den ö han och fadern beror på som ett slags totempålar kring vilka han håller regelbundna ritualer. På vinden i huset gömmer han getingfabriken, en bisarr konstruktion som är ett slags dödslabyrint i vilken han släpper in getingar och får ut spådomar genom att studera på vilket sätt hans labyrintlika konstruktion tar livet av dem.

Samtidigt som vi följer Franks förberedelser för att brodern Eric ska komma hem och sprida eld och förstörelse omkring sig så ges vi tillbakablickar i Franks liv som mer och mer förklarar hur det har blivit som det är nu. Till slut, precis innan den stora överraskningen kommer, så tror man att man vet vad som hänt tidigare.