Harry Harrison: A Transatlantic Tunnel, Hurrah! (1972)

NEL, 192 sidor.

När jag slutligen bestämde mig för att åka till Fabula 96 där Harry Harrison var hedersgäst så konstaterade jag att ju naturligtvis borde ha läst någonting av honom också. Detta var den enda bok av honom jag hade (förutom Kosmos- och Nova-pocketar) så den fick det bli.

A Transatlantic Tunnel, Hurrah! är en alternativvärldshistoria där Nordamerika fortfarande är en Brittisk koloni. Anledningen till att alltihopa ser ut som det gör är att morerna vann ett viktigt slag och aldrig blev utdrivna ur Spanien.

Även den tekniska utvecklingen ser annorlunda ut än vi är vana vid. Tåg är någonting som utnyttjas mycket och England har numera atomdrivna lok kapabla till enorma hastigheter. Flyget å andra sidan är inte speciellt utvecklat. Det finns visserligen flygmaskiner, men det är enormt stora och långsamma. Länderna på kontinenten ligger generellt efter och försöker så gott de kan att komma ikapp Englands tekniska utveckling.

Det som händer i boken är att det, som titeln antyder, ska byggas en tunnel tvärs över atlanten för att knyta ihop det Brittiska imperiet bättre. Detta bygge drabbas som man kan vänta sig av en del komplikationer vilket hotar projektets genomförande. Mer säger jag inte om hur det går.

Jag tycker att detta var en kul bok. Den alternativa framtiden var lagom annorlunda; man känner fortfarande igen sig, men trots det finns det massvis med saker som utvecklats helt olika. Sedan tycker jag att tonen i boken är väldigt trevlig. Den tar inte sig själv på helt på blodigt allvar utan tar ut svängarna lite grann. Man får intrycket av att Harry Harrison hade roligt när han skrev. Fram emot slutet tittar för övrigt prästen Aldiss in i handligen tillfälligt vilket var extra skoj eftersom Brian Aldiss också var hedersgäst på Fabula. Harrison och Aldiss känner varandra väl, så det var knappast en slump.