Terry Pratchett: Soul Music (1994)

Corgi, 378 sidor.

Ja, det är väl egentligen inte så mycket att säga om det här. Pratchett har skrivit ytterligare en bok i Discworldserien. Liksom de tre senaste så är den nästan 400 sidor tjock och betydligt mer välskriven än de tidigare delarna i serien. Om det är trots eller tack vare det ökade sidantalet vet jag inte men det är utan tvekan så att det är betydligt mer substans i de senare böckerna. Soul Music har inte en lika komplicerad handling som föregångaren Men at Arms, men det är inte någon brist.

Soul Music handlar om en ny sorts musik som har kommit till disken -- music with rocks in. Den har bokstavligen ett eget liv och tar verkligen över de som ägnar sig åt den. Här visar det sig nu att "Musiken är mitt liv" inte bara är ett tomt talesätt.

I den här boken får vi också träffa på Pratchett i lika bra form som i Men at Arms när det gäller att driva med företeelser ur den verkliga världen. Mer än ett djupt stönande över obeskrivligt dåliga ordvitsar hördes när den här boken lästes.

Jag måste säga att jag faktiskt är lite förvånad över hur lite uttjatad jag tycker att discworld har blivit trots att det här faktiskt är den sextonde delen i serien. Det är inte många bokserier som konsistent håller stilen eller förbättrar sig så länge. Trots det så tycker jag att det vore skoj om Pratchett kunde ta och koncentrera sig mer på andra böcker och mindre på discworldserien. Jag menar inte att han ska lägga ner den men det skulle räcka gott med halva den utgivningstakt som råder nu. Jag tycker fortfarande att hans bästa bok är Good Omens.