Terry Pratchett: Men at Arms (1993)

Corgi, 381 sidor.

Detta är, om jag har räknat rätt, den femtonte boken om Discworld och tvärt emot allt man brukar säga om långa serier så blir de här bara mer och mer intressanta och välskrivna ju längre fram vi kommer. Men at Arms är en lös fortsättning på del åtta eller så, Guards! Guards!. Lord Vetinari har fått för sig att stadsvakten numera måste vara sammansatt på ett etniskt korrekt sätt vilket får till följd att den patrull vi följer består av en människa eller två, en dvärg, ett troll och en kvinna. Inget av detta är riktigt som det brukar. Det blir inte bättre av att troll och dvärgar är fiender sedan generationer tillbaka.

Handlingen är ovanligt framträdande i den här boken och består i en mordgåta som med tiden ynglar av sig ytterligare ett par lik. Diverse företeelser ur vår värld får sig en spark på vägen (främst köns- och raskvotering men det finns annat också).

Det som dock är absolut bäst tycker jag dock är Pratchetts beskrivningar av saker och företeelser. Det behövs egentligen ingen handling i en Discworldbok, man har trevligt i alla fall. Några av sakerna vi träffar på här är trollet Detritus, normalt dum som en sten även i trolls ögon (inte så konstigt som det låter eftersom troll verkligen är gjorda av sten). Plötsligt blir han dock ett geni då han förvirrar sig in i ett fryshus eftersom hans kiselbaserade hjärna plötsligt har blivit superledande. Vi återser också den talande hunden Gaspode (Moving Pictures tror jag han kommer ifrån) som får som han vill genom att helt enkelt säga det åt människorna. "Voff voff. Ge den trevliga hunden en kaka." Eftersom alla vet att hundar inte kan tala så resonerar de omedvetet som om det de hörde var deras egna tankar och gör som de blir tillsagda.