Michael Williams: Weasel's Luck (1988)

TSR, 347 sidor.

För ett tag sedan så avslutade jag ett kapitel i min boksamling. För snart tio år sedan så upptäckte spelfabrikanten TSR att de kunde tjäna en massa pengar på att ge ut romaner som utspelade sig i samma världar som de rollspel de publicerade. Dessa böcker blev en omedelbar succé och företaget fullkomligen vräkte ut trilogi efter trilogi av allt sämre fantasyromaner. Samtidigt som de började med detta så spelade jag massvis med rollspel och slukade dessutom dessa böcker i ganska stora mängder. Sedan jag slutade spela rollspel har jag inte känt någon större lust att återvända till den här världen men nu tyckte jag att det var dags eftersom det endast var en bok kvar oläst av alla de jag en gång köpt. Medan åtminstone de första tre trilogierna som gavs ut av de här böckerna handlade om samma personer vid olika punkter i deras liv och hade en mer eller mindre sammanhållen handling som löpte genom dem så blev det svårare och svårare för förlaget att hantera det allt eftersom både böckerna och författarna blev fler och fler. Weasel's Luck utspelar sig i en avlägsen del av Krynn, den kontinent som alla böckerna i serien handlar om. Detta verkade vara en trend i de senare böckerna -- lägg handlingen på avlägsna platser så minskar risken att någonting i boken kommer i konflikt med någonting som har skrivits i någon annan bok.

Huvudpersonen i boken är Galen Pathwarden, en smart ung kille med tvivelaktig moral som ständigt trycks ner av sin äldre bror Alfric. Brodern i sin tur är ointelligent och har med tiden blivit ett allt större problem för sin far. Eftersom det är den dumme brodern som är äldst så är det också han som ska ärva slottet och ägorna vad det lider. Hittills har han inte visat några som helst anlag för att sköta det ansvaret och trots flera försök från faderns sida att få honom antagen som väpnare till någon knekt så är han fortfarande arbetslös. I och för sig så skulle det nog endast vara marginellt enklare för fadern om någon av hans två andra söner skulle ärva honom istället. Galen som är yngst har ju visserligen visat sig vara ganska smart men hans moral lämnar å andra sidan en hel del att önska. Den tredje brodern bryr sig inte speciellt mycket om värdsliga saker över huvud taget, han tillbringar sin tid med att försöka uppnå ett högre mentalt tillstånd.

När boken börjar så får vi se hur Galen får besök av en mystisk person när han håller på att städa sin äldre broders rum. Den mystiske besökaren övertalar honom med en del hot och en påse ädelstenar att se till att inkräktaren kan få sina händer på en besökande riddares rustning. denna fadäs ställer naturligtvis till ett stort elände för Galens far som har gjort sitt bästa för att imponera på den förbipasserande riddaren i hopp om att kunna få honom att anta Alfric som väpnare. Efter ett tags sökande så kommer rustningen dock tillrätta efter stölden. Tack vare sin kvicktänkthet så lyckas Galen vältra över skulden för det inträffade på sin bror.

Riddaren som just fått sin rustning tillbaka är på väg till en tornering för att vinna en ung dams hjärta och därigenom försöka uppfylla en profetia han funnit i en gammal krönika. Om någon tycker att hela den här historien låter som en väldigt ordinär fantasyroman så har de alldeles rätt.

Någontins som irriterade mig med boken var att den är skriven i första person. Jag har i och för sig ingenting emot den formen men jag tycker att det passar bättre om personen som på så sätt blir berättaren verkar vara en person som skulle kunna få för sig att skriva sitt livs historia, någontins som inte är fallet här. Huvudpersonen framstår här, trots att det är han själv som berättar, som ganska omogen, feg och opålitlig. Han verkar inte vara utrustad med några som helst skrupler när det gäller att försöka förbättra sin egen position. Visserligen blir han lite trevligare mot slutet av boken men jag får trots allt känslan att han skulle betrakta det som en helt onödig bekännelse av sina mångtalliga synder att skriva ned dem. Förutom att jag inte tycker att det adderar någonting till boken att den är skriven i första person så kan jag inte heller säga att det känns trovärdigt. Det blir inte bättre av att en kapitel i boken berättas av Galen som om han skulle återberätta saker som han fått reda på efter att de inträffat. Problemet är bara att detta kapitel kommer på den plats i boken där det kronologiskt sett skulle vara om Galen verkligen hade varit närvarande och bevittnat det hela när det verkligen hände.