Dean R. Koontz: Viskningar (1980; Whispers)

Bra Spänning, 496 sidor. Översatt av Eva Mazetti-Nissen.

På ConFuse hade jag tur -- jag bestämde mig för att lyssna på Börja Cronas föredrag kallat "Översätteri och översitteri". Detta var, kan jag konstatera i efterhand, helt klart en av höjdpunkterna på kongressen, åtminstone av de punkter som jag hade tid att närvara på. Under sitt föredrag om de problem och frustrationer som kan drabba en översättare passade Crona på att utgjuta sig över en del personer och företeelser som han inte kom överens med. En av de som fick sig en släng av sleven var Dean R. Koontz. Crona hade nyligen översatt en av hans böcker till svenska och konstaterade att Koontz tydligen bara kan två olika adjektiv. Antingen är någonting mörkt eller så är det skrämmande (det är möjligt att det går att kombinera dem också men det glömde han i så fall att nämna). Eftersom jag läst ett antal böcker av Koontz och inte tyckt att det varit något fel på dem så reagerade jag lite. Bara för att kontrollera att det inte var något fel på mitt minne så bestämde jag mig för att läsa ytterligare en bok av Koontz snart för att kontrollera. Sagt och gjort. I bokhyllan med olästa böcker fanns (bland mycket annat) ett billigt bokklubbsexemplar av Viskningar som jag raskt högg in på.

Den nya och just för stunden "inne" filmmanuskriptförfattarinnan Hilary Thomas har precis sålt ett nytt manus och livet leker när hon plötsligt får sina illusioner krossade då hon blir överfallen av en man som brutit sig in i hennes hem. Eftersom hon för inte så länge sedan varit på ett studiebesök på mannens vinplantage och på så sätt känner igen och kan namnge honom till polisen så tycker hon att det borde vara en smal sak för dem att sätta fast honom. Problemet är att Bruno Frye, mannen i fråga, inte lämnat sin vingård under den tid då Hilary blev överfallen. Polischefen för den ort där vinplantagen ligger ger honom personligen alibi. Då hon trots detta vidhåller sin berättelse börjar polisen bli lite mer tveksamma till allt hon säger. Några dagar senare får hon påhälsning av Frye ytterligare en gång och lyckas även denna gång värja sig mot attackerna Ð hon lyckas till och med sticka en kniv i honom. Frye hittas död vid en telefonkiosk ett litet tag senare. Det är nu som det börjar hända konstiga saker. Frye fortsätter nämligen att dyka upp efter att han hittats död.

En mycket intressant sak med den här boken är att det i början verkar vara en helt vanlig skräckhistoria med gott mot ont men ju längre man läser desto mer osäker blir man över vem det egentligen är mest synd om. Hela historien får en intressant vändning succesivt som jag tyvärr inte kan tala om utan att förstöra boken för andra läsare.

Efter att ha läst den här boken så tycker jag mig utan vidare kunna säga att det inte ligger någonting särskilt i Börje Cronas kritik. Jag ska väl i och för sig inte påstå att Koontz producerar någon stor litteratur men han gör mycket bra underhållning. Koontz är en av de författare som alltid får mig att reagera när jag tittar upp från boken och ser hur långt jag har kommit. Det känns som om jag har läst i en kvart men det kan utan vidare ha försvunnit hundra sidor. Det som däremot går att invända mot är ironiskt nog översättningen. Tyvärr är det inte Crona som har gjort den. Man tycker att en översättare borde kunna pruducera bättre översättningar än till exempel blandmaskin (food processor) och sur grädde (sour cream).