Jules Verne: Gröna strålen (1883; Le rayon vert)

Oscar L. Lamm, 170 sidor. Översatt av E. L..

Jules Verne är nog den första författare som jag har några minnen av (eventuellt undantaget några rena barnböcker). Ett av mina äldsta läsminnen (om inte det äldsta) är att jag tillbringade stora delar av en sommar uppkrupen i en trädgårdsstol i min mormors trädgård läsande vad min mor efteråt har sagt verkade vara otroligt tråkiga böcker. Jag verkade ju dock ha trevligt (totalt avskuren från omvärlden är ett uttryck som känns passande). Det hela började nog med att jag fick en eller annan Jules Verne-roman förpackad som ungdomsbok (jag har en förkortad utgåva av Jorden runt på 80 dagar daterad 1977 som ligger bra i tiden (jag var tio år då)). Snart upptäckte jag i alla fall att Jules Verne hade skrivit ganska mycket böcker -- och att de allra flesta stod på vuxenavdelningen inbundna i helt enfärgade, intetsägande biblioteksband.

Allt sedan dess har jag då och då återvänt till Jules Verne. Jag brukar alltid se efter under V på alla antikvariat jag besöker. Allt oftare är det dock endast gamla välkända titlar man möts av. Det finns dock undantag. På Söderköpings antikvariat hittade jag i somras Gröna strålen, en bok som jag aldrig tidigare hört talas om. Ganska tunn var den också. Även om jag inte med bästa vilja i världen kan påstå att detta skulle vara science fiction så märks det dock att Verne är mycket mån om att få med så mycket fakta som möjligt och missar inga chanser att utbilda sina läsare.

Handlingen då? Två äldre bröder ska försöka gifta bort sin nevö, vilket dock stöter på oanade svårigheter eftersom hon har läst någonstans att man inte ska gifta sig förrän man har sett "gröna strålen", ett fenomen som ibland kan observeras en kort sekund i solnedgången om väderbetingelserna är precis de rätta. Handlingen är väl egentligen inte så speciellt upphetsande, det är en kärlekshistoria med vissa komplikationer (det dyker naturligtvis upp konkurrent till den välutbildade men snustorre kandidaten som de båda bröderna tänkt sig). Vad som däremot är trevligt är det mustiva språket. Eftersom det fortfarande var tjugo år eller så kvar tills nystavningen gjorde sitt intåg när boken trycktes så känns det lite grann som att komma in i en annan värld när man sätter sig att läsa. En tidsmaskin mellan två pärmar...