Connie Willis: Doomsday Book (1992)

Bantam, 578 sidor.

Om sextio år så har historievetenskapen börjat använda helt nya metoder för att lära sig hur det gick till förr. Med hjälp av en anordning som kallas för "The Net" så kan man numera skicka personer bakåt i tiden och låta dem rapportera om hur det verkligen var förr i tiden när de kommer tillbaka istället för att titta på vad man har hittat för lämningar och försöka fundera ut hur det kan ha varit. Med den här metoden kan man plötsligt få veta massor med nya saker eftersom man nu även kan studera hur riter och ritualer gick till, vilka seder som fanns och hur språket lät.

Boken handlar om en ung kvinna, Kivrin, som ska bli den förste som reser tillbaka till medeltiden. Den perioden har tidigare varit stängd för tidsresenärer då det har ansetts allt för riskfyllt för en nutidsmänniska att befinna sig då.

Kivrin genomgår mängder med förberedelser för att klara sig och väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Hon får kläder som ska vara tidsenliga, hon lär sig latin, gammalengelska och ytterligare ett par andra språk som användes då, hon vaccineras mot pesten (trots att den inte brutit ut 1320 som är det årtal hon ska till) och en del andra sjukdomar, hon studerar hur det ska ha sett ut på den plats där hon ska anlända och hon hittar på en berättelse för att förklara varför en ensam ung kvinna är ute i skogen ensam.

Ganska snart efter att Kivrin har skickats iväg så börjar det stå klart att allting kanske inte har gått riktigt så smärtfritt som det till en början verkade ha gjort. Teknikern som skötte tidsreseapparaturen blir plötsligt och oförklarligt sjuk av ett virus som läkarna inte känner till.

Nu får vi plötsligt reda på att läkarvetenskapen gjort en del framsteg. Virussjukdomar förekommer numera normalt sett inte alls. Yngre personer har inte haft ens en vanlig förkylning. När en person nu plötsligt insjuknar med en okänd virussjukdom så visar det sig att det i alla fall finns beredskap. Hela universitetet i Oxford där det hela utspelar sig och kringliggande områden försätts omedelbart i karantän.

Med det faktum att den insjuknade teknikern var inlånad från en annan fakultet på universitetet än den som sköter tidsresan som tillhygge så börjar nu en maktkamp mellan två olika fakulteter att utspela sig i nutiden.

Den fakultet vars tidsresa det är leds av Mr. Gilchrist som påstår att alla problem med Kivrins tidsresa beror på att teknikern blev sjuk vilket i sin tur säkert beror på den andra fakultetens undermåliga vaccineringsrutiner för sina anställda. Den andra fakultetsledaren, Mr. Dunworthy, hävdar att hela den här tidsresan är ett stort hastverk för att Gilchrist som bara är tillfälligt förordnad medan hans överordnade är på fiskesemester i Skottland ska visa att han duger någonting till. Genom att ha genomfört en tidsresa från början till slut helt på egen hand och eget initiativ skulle han kunna övertyga sin överordnade att befordra honom säger Dunworthy. När det kör ihop sig skyller Gilchrist ifrån sig på Dunworthy och hans fakultet så fort han ser minsta möjlighet att minska mängden otrevligheter som kan falla på honom tack vare problemen med tidsresan. Vad som förvånar mig är att ingen av dem på minsta sätt inser att man ska räkna med att det kan behövas reservkapacitet. Ingen av dem verkar någonsin ha hört talas om begreppet "backup".

Under tiden har Kivrin egna problem på trettonhundratalet. Hennes enligt alla efterforskningar så tidsenliga kläder är alldeles för fina jämfört med alla andras. När hon anländer så är hon sjuk, trots alla de vaccinationer hon fått innan hon åkte, och det är endast tack vare en förbipasserande man som hon över huvud taget kommer till en by. Hon vet inte om byn hon tas till är Skendgate, vilken hon hjälpt till med de konventionella arkeologiska utgrävningarna av. Meningen var att hon skulle bege sig dit för att ta reda på vad alla fynd de gjort vid utgrävningarna verkligen var. Den översättare som ska översätta det hon hör till vanlig engelska och det hon säger till gammalengelska fungerar inte så hon förstår inte vad de personer som tar hand om henne säger. Utan att veta om den heller fungerar så dokumenterar hon allt vad hon ser och gör med hjälp av den inspelningsapparat hon fått inopererad i handleden. Den aktiveras när hon håller ihop händerna och talar in i dem vilket gör att det ser ut som om hon sitter och ber.

Idén bekom Doomsday Book tycker jag är bra men tyvärr så känns det slarvigt genomfört. Vi får ingen som helst inblick i hur själva tidsresandet fungerar. Med tanke på vad berättelsen handlar om så kan man ju i och för sig tycka att tidsmaskinens funktion är oväsentlig men jag tycker trots allt att Willis gör det hela lite väl enkelt för sig här. Paradoxer och liknande viftas bort med att tala om att "nätet" inte släpper igenom en person om det skulle innebära att historien förändras, till exempel genom att han för med sig någon modern bakterie som inte fanns på medeltiden.

Det är å andra sidan ingen brist på ovidkommande detaljer -- varje gång handlingen befinner sig i Oxford så meddelas det oss vilken julsång som ett närbeläget klockspel just misshandlar till oigenkännlighet och vilken färg det är på en av huvudpersonernas klubba idag.

Efter att Willis kommit på att det skulle finnas tidsresor i boken verkar det som om fantasin tog slut. Den enda andra nyheten är att telefonerna är utrustade med bildskärmar vilket ju knappast är någon revolution. För övrigt tycker jag beskrivningarna känns som om hon har stuckit ut huvudet genom fönstret och beskrivit det hon ser. Hon har till och fått med en anti-EG-demonstration.

Vad jag också irriterade mig över var att bokens centrala problem, hur Kivrin ska kunna ta sig tillbaka till nutid igen sedan teknikern i nutid tappat minnet och hon själv inte vet var hon landade eftersom hon var sjuk, introduceras tidigt i handlingen men sedan händer i princip ingenting med det utan personerna flyter igenom sina respektive dagliga rutiner utan att göra mer än att bekymra sig om hur det ska gå. Det händer egentligen ingenting -- åtminstone känns det så.

Vid ett par tillfällen tyckte jag att det drog ut väldigt på tiden från det att man började få ledtrådar om någonting till det att man till slut serverades vad som verkade som om det skulle vara ett Dramatiskt Avslöjande. Tyvärr hade åtminstone jag insett hur det låg till femtio sidor eller så tidigare. Jag tycker också att det blev lite påfrestande på slutet när Willis tar till alla medel för att knyta ihop alla lösa trådar. Det blev lite väl häftiga sammanträffanden för min del för att få ihop Det Lyckliga Slutet I Sista Sekunden. Till råga på allt låter hon bovarna dö av mer eller mindre naturliga orsaker utanför vårat synfält.

Tyvärr så måste jag säga att jag inte tycker att den här boken håller den klass som jag skulle vilja ha av en Nebula-vinnare (men å andra sidan -- om Barrayar är värd en Hugo så ska Doomsday Book ha en Nebula, så bra är den trots allt).