Steven Donaldson: The Power that Preserves (1987)

Fontana, 447 sidor.

Äntligen har jag tagit mig samman och börjat läsa en av de böckerna som hunnit sedimentera nästan ända ner till botten av min hög-med-böcker-som-ska-läsas-så-snart-jag-får-tid-och-lust. Stephen Donaldsons The Power that Preserves. 430 sidor depression och svårmod att se fram emot. Efter att ha kommit knappt halvvägs eller så kan jag dock bara konstatera att antingen har mitt minne varit elakt mot de två första delarna i trilogin (det är ju fantasy, det är klart att det är en trilogi) som jag läste för flera år sedan eller så är del tre betydligt mer lättläst. Därmed inte sagt att det är högtstående litteratur av något slag, men har jag nu köpt alla tre delarna i trilogin så ska jag banne mig läsa alla tre delarna också. Här slipper ingen undan---varken böckerna eller jag. I själva verket är den här serien en av de sista resterna av det boklager som jag byggde upp genom ett antal beställningar direkt från England under den tiden jag var en rabiat rollspelare. Efter att jag blandade mig in i sf-fandom mer aktivt har den traven blivit lite "över" på något sätt; det är inte förrän nu på senaste tiden som jag har riktigt känt för att göra upp med den. Det är egentligen inte så att jag tycker illa om fantasy, det är bara det att under tiden jag spelade rollspel så forcerade jag (förutom rollspelen själva då alltså) en dragonlancebok eller någonting i den stilen i veckan plus diverse annan lite bättre fantasy som krydda spritt lite då och då. Håller man på så några år så känns det lätt som om man har magiker och allt möjligt helvete upp i halsen. Too much of a good thing can be wonderful---men det kan också helt enkelt vara för mycket...