Stanis\law Lem: Solaris (1961; Solaris)

Brombergs, 231 sidor. Översatt av Johan Malm.

För att ingen på något sätt ska känna sig överkörd så hade jag tänkt att inleda med en bok som alla ni andra antagligen redan har läst eoner innan jag själv ens inträdde i fandoms nejder, nämligen Stanislaw Lems Solaris. Allt jag hört och läst om Solaris innan jag verkligen fick för mig att läsa den har varit positivt, och stundtals till och med ganska mycket positivt, så förväntningarna var ganska höga när jag högg in. Jag vet inte om jag riktigt förstår varför Solaris alltid fått så bra kritik. OK för att den ger Sense of Wonder, så långt är jag med, det är ju utan tvekan den både största och mest sällsynta alien jag känner till som vi har att göra med här, men det är ju trots allt inte allt. Tempot i boken påminner mig i stora avsnitt om en sömngångare som vadar fram i sirap. Det händer ju bara ingenting! I viss mån tycker jag att det kompenseras av något slags meditativ känsla som jag fick av boken; ibland tyckte jag inte att vad som egentligen hände var ett dugg intressant, det var stämningen som var det väsentliga. Synd att den drömliknande stämningen med jämna mellanrum slås sönder och samman av utdrag ur forskningsrapporter från tidigare forskare på planeten Solaris.