Brian Stableford: In the Kingdom of the Beasts (1971)

Ace, 188 sidor.

Med ConFuse 91 som närmar sig med stormsteg, så tyckte jag att det var dags att rätta till luckorna i min Brian Stableford-läsning (det vill säga läsa någonting av honom över huvud taget).

Det första jag fick händerna på var tjugoårsjubilerande In the Kingdom of the Beasts, som till råga på allt verkade ingå (som del två) i en trilogi. Nåja -- Andreas påstår att den ska gå bra att läsa i alla fall (lätt för honom att säja när han vill sälja den till mig (Inom (ytterligare en) parentes ska det väl dock sägas att han hade rätt)). Boken är berättelsen om Mark Chaos öden och äventyr på vägen hem från Beast Wars (som jag antar att man kan läsa om ifall man skulle råka lyckas spåra upp del ett i serien). Efter krigandet hamnar Chaos, strandsatt, hos en kvinna som tar hand om honom men som han inte tycker om. Han tvingas stanna hos henne i sju år innan han lyckas ta sig från hennes värld. För att lyckas ta sig från krigen och sin fångenskap tvingas han styra sitt rymdskepp genom hyperspace utan tillgång till datorer och sensorer som skydd, någonting som kan göra människor vansinniga.

Han lyckas dock, och hamnar hos Yvaine, som tar hand om honom. Hans resa genom hyperspace har gjort att hans minnen av kriget och fångenskapen har grötats ihop och Yvaine uppmuntrar honom att berätta för henne vad han har upplevt, och på så sätt få ordning på sitt förflutna.

Detta gör att boken växlar mellan ett par kapitel där Mark Chaos själv berättar om sina eskapader under resan, och sedan ett kapitel där han är hos Yvaine.

I de kapitel där Chaos är hon Yvaine händer det inte så mycket, men det kompenseras av de andra; jag fick ungefär samma känsla när jag läste dem som när jag läste Elric. Man kastas handlöst fram i handlingen och hinner knappt och jämt hämta andan innan det händer någonting nytt.

Man kanske skulle se till att leta upp de andra två delarna också, den var ju trots allt inte så dum även om omslaget först fick mig att tänka på (dålig) kiosklitteratur. Man ska tydligen inte döma boken efter håret, eller hur det nu var...