Jules Verne: Hector Servadacs resor i rymden (; Hector Servadac, voyages et aventures ā travers le monde solaire)

Svensk läraretidnings förlag, 250 sidor. Översatt av Roland Adlerberth.

Från den relativt nya boken kastar vi oss raskt in på någonting helt annat. På senaste tiden har jag av en eller annan anledning känt ett behov av att bygga upp ett smärre bibliotek av Jules Verne, ju äldre utgåvor dess bättre. Jag blir till och med riktigt nöjd när jag upptäcker att jag har råkat köpa en svensk förstautgåva av Kapten Hatteras utan att veta om det (naturligtvis i skinnband, vad hade ni väntat er). Den har jag dock inte hunnit läsa än, och jag tror att jag kommer att behöva ta lite sats för att ta mig igenom den kompakta gammalsvenskan i den. Om något framtida nummer av TIE fylls av "sågo" och "gifva", så vet ni vad jag har sysslat med.

Vad jag däremot har läst så är det Vernes Hector Servadacs resor i rymden. Inte för att den var så där överväldigande bra. En komet passerar nära jorden och en liten bit av jorden slits med kometen och tar ett varv ut i solsystemets periferi. Hector Servadac åker förtvivlat runt på den nu nästan helt sjötäckta kometen. Lagom som han har hittat en vetenskapsman som kan tala om för honom vad han egentligen har hamnat på så vänder kometen in mot solsystemets mitt igen, den globala skridskobanan töar bort igen, och det hela slutar med att kometen och jorden krockar igen och alla kontinenter återställs till sin ursprungliga plats.

Lite skillnad mot alla andra Jules Verne-böcker jag läst, de brukar alltid ha något slags realism eller vad man nu ska kalla det. Inte för att jag tror att man kan skjuta iväg någon till månen med kanon, men man kan trots allt skjuta iväg någon till månen. Dessutom har Verne fyllt hela boken med sida upp och sida ner med (säkerligen korrekta) siffror om himlakroppsdiametrar, omloppstider, hastigheter, etc som gör att boken bitvis blir dödande tråkig.