Anne McCaffrey: Alchemy & Academe (1970)

Del Rey, 271 sidor.

Jag har just mördat en institution. I min bokhylla finns ett speciellt hörn för de böcker som jag inte har läst. Jag ställer in allt nyinköpt på högerkanten och ju längre till vänster boken kommer innan det blir av att jag läser ut den, desto mindre intressant var den antagligen. Jag tycker inte om att sluta halvvägs i en bok; har jag väl börjat så vill jag också läsa ut den så därför står de kvar i hörnet där och inte bland alla de andra böckerna.

Nåja. Ganska länge (sedan 1985 tror jag, om jag inte misstar mig), så har en och samma bok innehaft den tveksamma hedersplatsen längst ut till vänster i oläst-hyllan. Den har stått där och blängt på mig. Ibland har jag blängt tillbaka.

Efter att ha försökt komma igenom den ett antal gånger så hade jag mer eller mindre gett upp hoppet om att ta mig igenom den. Till slut gick det i alla fall. Skam den som ger sig. 270 sidor på sex år -- inte illa...

Boken som allt det här svamlet gäller är en novellsamling som heter Alchemy & Academe sammanställd av Anne McCaffrey. Utan att överdriva kan jag i alla fall säga att det är en av de konstigaste böcker som jag har läst (till slut!); det var knappt någon enda av novellerna där man fick något riktigt grepp om vad det var som egentligen hände. Det är säkert stor LITTERATUR, men jag begrep inte ett smack.