Utopier i litteraturen

Termen

Människors tankar och planering av framtiden är ständigt en medveten rörelse bort ifrån där de är. Den invanda omgivningen är i bästa fall en behaglig tristess. Det allra tydligaste avtrycket av sådana tankar finns kanske att hämta i den utopiska litteraturen, där författarnas drömmar om det kommande stiger utanför det personliga planet och ofta omfattar hela mänskligheten. Den utopiska tanken, i olika former, är rimligtvis lika gammal som människan. En utopisk tanke utgör grundstommen i varje religion, en bild av ett himmelrike, ett väntande paradis någonstans. Vad som ska betraktas som utopi är naturligtvis i praktiken omöjligt att avgöra, då bruket av begreppet är väldigt skiftande. Ursprunget till uttrycket är den stridbare femtonhundratalshumanisten och sedermera helgonet Thomas More, i och med sin bok Utopia (1516). Uttrycket sägs vanligen komma ifrån grekiskans "ou" - "inte" och "topos" - "ställe". Det betyder således ordagrannt ingenstans. More nämner detta i sitt förord, men skriver även att förstavelsen kan anses vara härledd ifrån grekiskans "eu" som betyder "bra".

Ordet har sedermera fått två, i viss mån skilda betydelser. Förutom att det betecknar någon form av idealstat, eller i alla fall ett samhälle som i grunden skiljer sig från författarens eget, används det om en idé eller ett ideal som är omöjligt att genomföra - och har väl därför idag för de flesta en negativ klang -.

Urvalet i ett sådant här arbete måste naturligtvis bli mycket selektivt, det finns flera områden och angelägna verk som jag har varit tvungen att stryka i planeringen. I viss mån har jag även kommit att behandla dystopin, (Utopins motsats, berättelser om dåliga samhällen. Grekiska, ungefär "dålig plats") då skillnaden mellan den utopiska och den dystopiska berättelsen ofta marginell. Det kan vara i allt utom detaljer samma samhälle som beskrivs, det som skiljer dem åt är perspektivet; det som för den härskande planritaren är en gudomlig och lugn utopi är för undersåten en auktoritär och odemokratisk tristess. Det är även i dystopin man hittar den bästa kritiken av de utopiska idéerna.

Utopias problem

Det som, åtminstone för den moderne läsaren, kan verka mest förbryllande i de klassiska utopierna - detta gäller såväl Platon, More, industrialismens Saint-Simon, Charles Fourier och Robert Owen som det sena artonhundratalets maskinutopister med Edward Bellamy i spetsen - är deras ständiga krav på kontroll, homogenitet och statiskhet. Även om deras högeffektiva produktionsmaskin skulle gå att genomföra kan man undra till vilken nytta. Vad ska vi med en perfekt industri till om vi visserligen lever säkert, lugnt och länge, men har ständigt tråkigt och inte har rätt till egna tankar. När Voltaires Candide kom till Eldorado lämnade han snart landet på grund av innevånarnas inkrökthet och landets överflöd och tristess. Man bör då komma i håg att utopiernas viktiga uppgift oftast inte är som underlag för hur ett samhälle ska byggas, utan som kritik mot något redan existerande. Inte förrän under senare hälften av nittonhundratalet har egentliga försök till mer levande, verklighetsnära och heterogena utopiska samhällsskildringar gjorts. De politiska utopierna skrivs som en reaktion mot samtiden, den sociala topografin i Mores Utopia är i stor utsträckning motsatt dåtidens England.

Även om utopins innevånare verkar lyckliga och helt tillfreds kan man i dem ofta ana de tysta och effektiva patruller som står redo att rycka ut om någon skulle våga säga något regimkritiskt. Det verkar som om Utopias innevånare är en helt annan art, i nästan varje verk tycks de äga själsförmögenheter och en människokärlek, som vi inte känner igen ifrån verkligheten, och ibland, som hos Charles Fourier, är även deras kroppsfunktioner främmande och utökade (detta förklaras naturligtvis, föga övertygande, som ett resultat av den nya statens förträfflighet). Den danske dramatikern Ludvig Holberg (1684-1754) syftar på detta sitt drama Niels Klims underjordiska resa (1741). Klim kommer till ett underjordiskt klassiskt samföstånds-utopia, men han finner landet sjukt på grund av avsaknaden av dårar. Han anser att i ett välordnat land måste minst hälften vara dårar. Och det är väl inte svårt att hålla med Holberg om att det så ofta beskrivna Utopia bebos av undergivna dårar. Eller, anser vissa, bebos det av en medkännande idealmänniska.

Ett av de de största problemen med den utopiska drömmen är uppenbarligen vad själva målet ska vara. Det räcker ju inte att alla vill förverkliga ett idealsamhälle, de måste rimligen enas om en gemensam dröm. Även om Voltaires ovan nämnda Eldorado var en utopi för utopierna, (och som alla goda utopier är de kanske inte helt och hållet mänskliga) så såg Candide det som en obeboelig plats. Det är nog en syn de flesta skulle anamma i hans läge.

Kanske kan målet med Utopia egentligen inte sägas vara annat än största möjliga lycka. Den tyske science fiction-författaren Herbert W. Franke beskriver i sin märkliga roman Der Orchideenkäfig (1961; Sv. öv. Orkidéburen,1986) hur några personer undersöker en öde planet, mer som en lek än som konventionellt forskningsarbete. I slutet av boken hittar de under markytan planetens forna härskare, de vilka en gång har byggt de ruiner vilka nu ligger spridda över planeten. En före detta civilisationsbyggande art, som människan. Nu sitter de dock passificerade i nöjesmaskiner som stimulerar deras sinnen, helt omedvetna om omvärlden, i ständig lycka får man anta. Tanken är inte ny, det finns många exempel på liknande idéer, bland annat har den amerikanska författaren James Gunn i sin novell The Joy Makers använt ett liknande tema, maskiner som fått order om att göra människan konstant lycklig. Även polacken Stanislaw Lem har flera gånger tagit upp liknande temata i sina humoristiska noveller. Även om vi inte kan förneka att dessa människor lever i evig lycka, instängd i sina maskiner, så känner nog de flesta instinktivt att de inte lever ett människovärdigt liv, fast det kan vara svårt att hitta hållbara motargument.

Utopiska försök

Det kan naturligtvis vara svårt att avgöra vad som är ett 'utopiskt försök' och vad som bara är ett försök till ändring av det politiska systemet. Det vanliga kravet som ställs på en utopisk samhällsvision är att den är helt skild ifrån föregående samhälle, en helt ny samhällsapparat byggd på nya grundvalar. Lars Gustafsson säger i Utopier, att det ligger i själva begreppet att en utopisk vision aldrig kan nås genom gradvis utveckling. Då det nya systemet är helt väsensskilt från det gamla finns det ingenting det kan utvecklas ifrån, skiftet måste ske genast, genom en revolution. Det mest typiska exemplen är naturligtvis de kommunistiska revolutionerna i Östeuropa, Kuba och på många andra ställen. Den moderna kommunismen, som koncipierades under artonhundratalet, med Marx som det stora namnet, är en utveckling av de tusentals år gamla tankarna om stater med egendomsgemenskap och absolut samförstånd och kamratskap. Även om det är en politiskt betydligt trovärdigare vision än föregångarna, så är delar av den kommunistiska tanken typiskt utopisk. Förutom många tydliga praktiska likheter med de äldre, såsom egendomsgemenskap, så är övertygelsen om att staten, efter revolutionen när den inte längre behövs, ska vittra bort typiskt utopisk. Något som dock rimligtvis ingen kan påstå ännu ha skett. Dessa är naturligtvis inte de enda, andra välkända, värda att nämnas är Platons helt misslyckade försök till förverkligande av sin drömstat hos Dionysos II och möjligtvis den franska revolutionen i sin helhet, men framför allt den händelse 1796 som kallas för De jämlikas sammansvärjning. Försöket leddes av utopiska tankar om en jämlik stat där privategendomen är avskaffad.

Därutöver detta finns en mängd utopiska försök i mindre skala, sammanslutningar mellan personer med en gemensam övertygelse om den rätta vägen till Utopia. Oftast är naturligtvis tanken att även omvärlden småningom ska inlemmas och ingå i den gemensamma lyckan. Det mest kännetecknande för dessa tycks vara en fixering vid stora landinnehav, och förverkligandet av en pastoral idyll. De flesta kolonier av denna typ grundades under 1800-talets andra hälft. Vid mitten av artonhundratalet hade minst fyrtio sådana sammanslutningar grundats av anhängare till fransmannen Charles Fouriers idéer. Dennes landsman Etienne Cabet och hans anhängare Icarierna gjorde vid ungefär samma tidpunkt ett par försök. I England försökte socialisten Robert Owen, som för eftervärlden har blivit mest känd som kooperativismens grundare, i sitt New Harmony att skapa ett utopiskt samhälle. Inget av dessa försök höll samman längre än några få år. De enda liknande försök som kan sägas ha bevarats en längre tid är de som bygger på en religiös övertygelse. Det mest självklara exemplet på det är förmodligen Amish-folket, som lever i norra USA utan att använda sig av modern teknik och utan större kontakt med omvärlden.

De tidiga utopierna och den kristna drömstaten

Platons (428/27-348/47) utopiska dröm om ett kommunistiskt samhälle, med egendomsgemenskap och en utförligt beskriven styrelse är den allra tidigaste av de kända systematiserade utopierna. Hans inflytande på genren, vars egentliga tillblivelse inte var förrän nästan två millenier senare, är enormt. I väldigt stor utsträckning går hans tankar som de är uttryckta i Staten igen hos de båda renässanshumanisterna Thomas More och Tommaso Campanella. De flesta andra klassiska samhällsutopierna håller ända till slutet av 1800-talet sig till stor del inom de ramar Platon satte upp. I sann utopisk anda hävdar Platon att pengar är lika skadligt som hunger och svält. Pengahushållning ska försvinna till förmån för byteshandel. Bönderna kommer in till staden och byter sina varor mot stadens. Platons misstro mot pengar är en tanke som går igen hos många senare utopister. Det är en märklig övertygelse, då ett ekonomiskt system baserat på pengar underlättar handeln väsentligt, men det ger även en ökad möjlighet att samla stora rikedomar. Just med detta blir valutan alltför mycket förknippad, personliga rikedomar är enligt den socialistiska utopisten inte samhällsnyttigt och bör därför inte förekomma. Proxagora säger i Aristofanes (445-385) Kvinnoparlamentet:

Men förmögenheten kommer dock för framtiden att vara onyttig i deras händer, ty det kommer inte längre att finnas någon nöd. Var och en kommer att få allt det han önskar sig utan pengar: nötter, kastanjer, bröd, kläder, vin, blommor, fisk. Allt detta gåt att hämta i de offentliga magasinen. Varför skulle man då hopa pengar i privata händer?

Platon fann demokratins svårigheter oöverstigliga och hyste en stark aversion mot den samtida Atenska demokratin, främst på det sätt de styrande valdes. Det styre som förespråkas i Staten är dock ingalunda någon tyranni, lika mycket som han avskydde demokratin avskydde han oligarki och diktatur. För att lösa problemet med samhällsorganisationen ska befolkningen delas in i tre kaster; styrande filosofer eller kungar högst på skalan och under dem soldater och näringsidkare. Det som avgör en persons kasttillhörighet är dennes studiebegåvning. Utbildningsfasen börjar vid barnens födsel och pågår tills dess att personen har nått den nivå där den passar bäst. De som har längst utbildning är naturligtvis de styrande filosoferna. Deras ställning innebär dock inga privilegier andra än det uppenbara att de är de styrande och att de har tillgång till större kunskap. Lars Gustavsson säger i Utopier att Platon med Staten försöker närma sig statens idé (som det används i Platons s.k. idélära, där alla föremål i vår värld endast är bleka avbilder av de rena och absoluta idéer som är det egentligt sanna) och det är "filosofens privilegium att klart kunna skåda in i idéerna värld." Platon anser att för att kunna förverkliga den stabila staten måste allt gammalt rensas ut. Därför skall vid statens grundande alla personer äldre än tretton år förskjutas. Varje kast ska gödas med myter om den egna härkomsten och betydelse. Filosofernas ursprung är guldet, soldaternas och vakternas är silver, medan brons är böndernas och hantverkarnas. Det är en mystifikation av människorna och deras roll, en religion konstruerad för att få staten att fungera. Detta är ett drag som återkommer i den utopiska litteraturen, men kanske aldrig så uttalat som här.

Ett annat exempel på mystifikation och på den geometriska ordning som ofta tilltalar den utopistiske tänkaren är klassindelningens grund i själens tre delar. Filosoferna representerar den kunskapssökande delen av själen, vars dygd är insikt. Soldatern står för den modiga delen och deras dygd är tapperhet. Näringsidkarna, den lägsta kasten, representerar själens begärande del, deras dygd är självdisciplin. Över detta finns rättvisa, som den fjärde viktiga dygden, vilken gäller för alla.

Filsosoferna, de mest kapabla innevånarna är de som har kunskapen om samhällets egentliga struktur och ska på flera sätt bedra statens innevånare för att hålla ihop den. Det skall bland annat ordnas ett lotteri, där män och kvinnor paras ihop. Här bör de styrande, utan de underlydandes vetskap, se till så att rätt män kan para sig, för att bevara de starka anlagen. Men materiellt är filosoferna jämställda med den övriga befolkningen, lever lika sparsamt.

För de flesta framstår en sådan drömsyn - förutom att den rimligtvis är omöjligt att genomföra - som otäck och föga eftersträvansvärd. Det är uppenbart att Platon ser sig själv som en av de styrande, han är uppvuxen i en aristokratisk och förmögen familj. Det tycks här finnas en stark misstro mot människan - kanske inte utan anledning - i det att han, som de flesta andra utopister, kräver ett så precist styrt och statiskt samhälle. Hos Platon kan man tycka att det leder fram till en paradox i hans eget tänkande, då han har en uppfattning om onda handlingar som endast ignorans och okunskap. Den som känner det goda handlar inte ont, dygd är vetande. Ändå lägger han så stor omsorg vid hur folket ska styras och luras för att hålla staten intakt. Man får kanske se det som att han av erfarenhet har lärt sig att inte alla människor kan läras sig de moraliska reglerna. Platon försökte två gånger förverkliga sina drömmar om den fulländade staten hos Dionysios II på Syrakusa, år 367-366f.kr samt 361-360f.kr. Inget av försöken blev särskilt långlivat eller lyckat. Platon insåg de enorma praktiska svårigheterna med sin stat, han insåg att människan inte gick att manipulera hur långt som helst, absolut makt är svår att handskas med. I Lagarna ställer han upp en bild av en stat, som nog kan anses något mer jordnära, något mer realistisk. Kvinnornas och familjens roll är här närmare den rådande grekiska konvenansen. Kvinnor gör inte längre militärtjänst, familjen återinförs och barnen är inte längre allmännegendom. Även äganderätt finns här för de högre stånden. Man skulle kanske kunna säga att medan i Staten alla är slavar genom det stränga systemet, är i Lagarna endast majoriteten det. I Lagarna sägs det även uttryckligen att slavar finns, vilket inte nämns i Staten. Men det är inte det jag här syftar på, utan att skillnaden mellan de olika stånden i Lagarna är stora även materiellt, vilket gör de lägre stånden till underlydande på ett mer typiskt sätt än i Staten, fast samtidigt finns här en viss möjlighet för andra än filosofer att vara med i regeringen.

Två andra tidiga, tämligen okända, utopiska beskrivningar är Jambulos Solöar och Euhemeros' Hiera. Båda dessa hittas i den grekiske historieskrivaren Diodoros Siculus (omkr. Kr. födelse) Historiebibliotek. Båda är vad vi idag skulle kunna kalla för kommunistiska utopier, i samma mån som Staten kan kallas för kommunistisk. Den förra är en glad överflödsutopi utopi med samförstånd och med en moralisk måttlighet hos innevånarna. Det finns ingen familj, utan alla lever samman och barnen uppfostras gemensamt. I Hiera råder egenskapsgemenskap, där prästerna är de som fördelar det producerade över befolkningen, själva behåller de dubbel ranson.

Utopiska bilder återfinns hos poeter och författare genom alla tider, förutom uppenbara lyckoriken med överflöd och utan arbetstvång är tankar om egendomsgemenskap förvånande vanliga, det finns både hos Vergilius, Shakespear och många andra. Hos den grekiske komedianten Aristofanes komedi Kvinnoparlamentet predikar Proxagora om ett socialistiskt samhälle, citerad ovan. Även om det här görs med viss ironi, är den definitivt inte entydig: det finns en tjusning av tanken som går utanför den vanliga sagans. En vanlig uppfattning genom tiderna är den om ursamhället, en form av primitivt socialistiskt tillstånd innan något samhälle liknande senare tiders alls existerade. Alla levde direkt av och i harmoni med naturen och delade allting lika. Sådana idéer, om än i olika tappningar, finns såväl hos de antika grekerna, medeltidens bondesamhällen och marxismen. Det finns grekiska myter om Kronos tidsålder, även kallad guldåldern, där naturen gav till människorna utan att kräva arbete, människorna levde i andlig och fysisk gemenskap När sedan girigheten gjorde sig gällande hos människan blev naturen avogt inställd och vi blev tvingade att arbeta för födan. Särskilt stoikerna hävdade detta, men samtidigt att vi hade förbrukat alla våra chanser att få tillbaka den tiden.

Det primära i grekiska lyckodrömmar är den beredvilliga naturen och framför allt, behovet av kroppsligt arbete har försvunnit. Kroppsarbete ses alltid som något som i största möjliga mån bör undvikas, kanske beroende på att deras samhälle byggde på att ha en stor mängd slavar. Mycket av det tyngre arbetet utfördes av dessa. En myt typisk för det grekiska utopiska tänkandet är således Jambulos öar.

I det förlorade idealsamhälle som stoikerna såg är det lätt att se släktskap med kristendomens paradismyt. Här levde de första människorna i harmoni, som härskare över naturen och utan något krav på hårt arbete. När sedan synden kom till människan kastades hon ut ur paradiset, de kom till helt andra, inte alls lika vänliga omgivningar. Arbetet var Guds straff för människans synd.

Dock har inom kristenheten arbetet ofta, särskilt inom munkordnarna, kommit att betraktas som en kärlekshandling, genom arbetet förenar man sig med Gud och resten av mänskligheten. Tanken återfinns redan hos Paulus. Det finns många passager i Bibeln som har inspirerat till utopiska tankar, men det är två beskrivningar som har haft särskilt stor betydelse. Dels är det beskrivningarna i Apostlagärningarna om apostlarnas sätt att leva tillsammans och dela på allt som av många har åkallats som argument för att vi bör leva på ett annat sätt än vad vi gör. I detta kan man, om man vill se ett socialistiskt gemenskapssamhälle. Dessa tankar verkar kristendomen ha som ett arv ifrån judendomen .Där berättas bl.a. om esséer vilka skall ha verkat runt kristi födelse. Det var en judisk sekt, vars medlemmar delade på allt. En essé som reste till en annan stad kunde alltid räkna med att bli väl omhändertagen om det fanns essér i staden.

Än större betydelse för den kristna utopismen och särskilt medeltidens många bondeuppror är Uppenbarelseboken. Där beskrivs hur en ängel sänds till Jorden och besegrar Djävulen, som kastas ned i en avgrund och stannar där i tusen år. Under denna tid kommer ett gudomligt tusenårsrike att blomstra. Ur detta har kiliasmen, (från grekiskans chilioi - tusen) drömmen om ett tusenårigt rike där människorna lever i samförstånd, uppstått. Med stöd i Paulus ord att staten är till för syndarna ansåg de att staten var onödig när tusenårsriket väl hade börjat, då inga syndare längre fanns. Tusenårsriket skulle skapas av Jesus, men genom människan. Det skulle aldrig inträffa om människan var passiv. Därför har de kiliastiska tankarna lett många uppror från senmedeltid fram till 1800-tal. Ifall den är orsaken, eller ifall den endast har använts för slagord i tider av allmänt missnöje, är inte lätt att veta.

I spetsen för medeltidens bondeuppror stod ofta en lägre präst eller en universitetslärd. En av dessa kringvandrande präster, som predikade det kommande himmelriket och de fattigas uppror var engelsmannen John Ball. Det är han som tillskrivs den välkända ramsan: "När Adam grävde och Eva spann, vem var då en adelsman?" Han var med och hetsade upp folket under upproret i England 1381, det mest omtalade av 1300-talets bondeuppror. John Ball sägs ha varit inspirerad av John Wycliffe, (1320-1384) som verkade vid universitetet i Oxford. Genom skolastisk logik försvarar han till största del Platons egendomsgemenskap mot Aristoteles invändningar; han stödjer sig här förutom på logiska resonemang även på apostlarnas livsstil. Hans skrifter om att allting bör ägas gemensamt fick alltså kanske redan i hans livstid reell betydelse, men fick det definitivt senare, då han var den största inspirationskällan för det blodiga hussiterupproret på 1400-talet. En annan känd kiliastisk tänkare är Joachim från Fiore, (1132-1202) abbot i ett kloster i Kalabrien i Italien. I analogi med kristendomens tredelning av gudsbegreppet delade han upp tiden i tre delar. Den äldsta tiden förknippas med Fadern och Lagen och kännetecknades av människans lydnad. Nästa tidsålder dominerades av Sonen och Evangeliet och människan kännetecknades av förtröstan. Den tredje tidsåldern, som vi var på väg att träda in i skulle domineras av Anden och skulle innebära ett fulländat samhälle.

De två största upproren med kiliastiska tänkare i förgrunden är hussiterupproret och de tyska bondeupproren 1525. Hussiterupproret började med att Johann Hus avrättades i Konstanz 1413. Johann Hus var rektor vid universitetet i Prag. Han hade tagit till sig Wycliffs läror, framför allt ville han reformera kyrkan. Han blev en martyr och upproret startade så i Prag. Det var länge lyckat och det går inte all tala om en definitiv punkt för nederlag. Det hela urartade, som så ofta, i blodbad och ingenting var vunnet, men det var inte över förrän ungefär tjugo år senare.

Med början 1524 och med full kraft året därpå blossade stora bondeuppror upp i de södra och mellersta delarna av Tyskland. Den mest omtalade av upprorens ledare är den som dök upp i Thüringen, Thomas Müntzer (cirka 1490-1525). Redan på våren 1525 blev han avrättad. Han hade under några år bott i Zwickau och där anslutit sig till Luther. Men han bröt snart med denne, då de hade skilda uppfattning i många frågor. En av de främsta punkterna var att Müntzer ansåg att den sant kristne bar Kristus inom sig. Den historiske Kristus tappade mycket i betydelse i hans syn, det viktiga var de enskildas tro. Müntzer hade inte heller Luthers respekt inför auktoritet, han uppmanade till uppror. Han trodde att ett väpnat övertagande av makten var enda sättet att förverkliga sin dröm om ett kristet samhälle i andlig gemenskap. Detta var av nödvändighet tvunget att genomföras av de fattiga. De rika är förblindade av sin rikedom, de fattiga är rättvisans redskap.

Det märks i Müntzers skrifter att han var lärd, och han hänvisar bl.a. till Staten. Men han skriver inte så mycket om det kommande samhället, utan som för Marx är det viktiga för honom vägen dit, upproret. När det väl är genomfört följer resten av sig själv. Müntzer har av många, däribland Engels utnämnts till en av den tyska socialismens fäder. Många andra hävdar dock att hans åsikter i stort sett helt går tillbaka på den gamla kiliastiska traditionen och säger föga nytt.

Humanisterna

Under renässansen är det en ny grupp intellektuella, de vi idag kallar för humanister, som börjar göra sig hörda i Europas kunga- och furstehus. Som Platon är de aristokrater, ofta med stort politiskt inflytande, det är av vikt att komma ihåg när man studerar deras skrifter. De är ofta kritiska mot den då rådande skolastiken. För den är Aristoteles av mycket stor betydelse, medan humanisterna håller läromästaren Platon framför hans elev. Först börjar dessa män uppträda i Italien, men liknande tankar dyker sedan upp i furstehusen i övriga Europa. Den mest framträdande humanisten i nordeuropa är Erasmus av Rotterdam. Om sin välbekanta Engelska kollega skrev denne: "När Thomas Mores så övermåttan lärda och älskvärda skrifter hänför dig till den grad, att du kommer att älska honom - Jag hade så när sagt dödligt förälskar dig i honom ja, då är du inte ensam om det, käre Hutten, utan delar dit svärmeri med många." Humanisterna sökte moraliska ideal i antikens litteratur, och särskilt framstod Platons Staten som ett föredöme; de tillhörde själva även den klass intellektuella som där skulle ha makten.

Thomas More (1478-1535) var son till en man som hade kommit ifrån tämligen enkla förhållanden och hade lyckats arbeta sig upp till domare och kunglig rådgivare under Henrik VII. More studerade juridik i Oxford och blev som fadern kunglig rådgivare. När han motsade kungen i en ekonomisk fråga stannade hans karriär upp. Kungen lät fängsla han far och krävde en pengasumma för att släppa honom. Detta omöjliggjorde tjänstemannaämbete för More fram till kungen död 1509. 1518 blev han återigen värvad av kungen, denna gång av Henrik VIII, och blev medlem av det kungliga kansliet. Under honom gjorde han en snabb karriär och blev 1529 lordkansler, den förnämsta posten i dåtidens England.

Som andra humanister var More på många punkter kritiskt inställd mot den katolska kyrkan, men han stod ändå på dess sida gentemot de världsliga makterna, och han umgicks även med tankar på att gå i kloster. Det var detta hållningssätt som ledde fram till hans avrättning. More vägrade att stödja kungens skilsmässa Catharine av Aragon, och tog frivilligt avsked ifrån sitt ämbete. Henrik VIII nöjde sig inte med detta, utan fängslade honom 1534, när fortfor att hålla på sin tystnad avrättades han 1535. En viss upprättelse fick han dock 1935, när han kanoniserades av påven. 1516 utkom det verk med vilket More skulle lägga grunden för den utopiska genren i den moderna tiden. Ramberättelsen är som sig bör enkel. Berättaren är på affärsresa till Antwerpen och träffar där en portugisisk sjöman vid namn Raphael Hythlodae (betyder ungefär "spridare av nonsens"). Dennes berättelse, med vissa inlägg från den egentliga berättaren, utgör romanen. Boken består av två delar, den andra är den som har blivit oftast ihågkommen, och den utgörs av Hythlodaes beskrivning av landet Utopia. Han har seglat med Amerigo Vespucci till Amerika. Kvarlämnad där företar han sig en vidare expedition och stöter på det fantastiska landet Utopia, där människan är fri och lycklig, guld saknar värde, - den ses till och med ned på som en dålig och föraktad metall, fångarnas kedjor görs i detta material - överallt råder ordning och endast sex timmars arbetsdag.

Det var den delen som skrevs först. Den första delen beskriver misären i dåtidens England, hur More uppfattar att de rika tar allt ifrån de fattiga. Man kan se den som en förklaring till vad han menar med boken, den visar upp vad Utopia är antites till.

När jag där för mitt inre granskar alla dessa samhällen som numera blomstrar överallt, så kan jag vid Gud ej finna annat än att de rika med list tillvällat sig alla fördelar och sedan kallat detta för samhälle.

Medan den andra delen är den som har haft ett enormt inflytande på den utopiska litterära genren så har denna del haft större betydelse för den mer pragmatiska socialistiska rörelsen. Marx har bl.a. tagit intryck av Mores beskrivningar av den s.k enclosure-rörelsen, som är beteckning för en i England utbredd företeelse, det att den allmänna marken köptes upp av rika män som bedrev jordbruk endast för egen vinnings skull. En anledning till att More har inspirerat så många är hans språk, då han lyckas med bibehållen klarhet rasa över samhället. "Vad sysslar ni med om inte utbildning av tjuvar och bestraffning av dem?" Rasar Hythlodae. Den delen är en arg beskrivning av det engelska och det europeiska dåtida samhället, orättvisorna, de rikas lyxliv, deras utnyttjande av de fattiga och, som citatet ovan visar, mycket hårda angrepp på rättsväsendet.

Det verkar som om olika läsare ser väldigt olika saker i beskrivningen av Utopia, vissa ser ett land med full frihet åt medborgarna, medan andra ser ett fruktansvärt totalitärt system, med förtryckta medborgare och utan någon tendens till demokrati. Kanske kan man resonera så att en något begränsad frihet är ett billigt pris att betala för att slippa den sociala (och juridiska) misären i Mores Europa. Gunnar Gunnarsson menar (De stora utopisterna) att friheten i Mores Utopia är det dominerande, medan strikt ordning har den rollen i många utopier, t.ex Campanellas Solstaten. Han är dock knappast oemotsagd på denna punkt, både Ronny Ambjörnsson (Socialismens idéhistoria) och Sam J. Lundwall (Den fantastiska romanen 1, Utopia Dystopia) hävdar bestämt motsatsen. Även om More, som Gunnarsson påstår, tillhör den mer frihetliga utopiska traditionen, och inte visar riktigt samma lusta för ordning - både social och geografisk - som Campanella och hans sentida efterföljare, Saint-Simon, så finns även här starka inslag av sådant tänkande.

More är mycket inspirerad av Platon, och hänvisar på flera ställen till Staten. Precis som Platon hävdar More att pengar är roten till det onda, att ett bra samhälle kan endast byggas utan det. Utopia är definitivt inget sagoland som Schlaraffenland eller Shangri La, ingen plats med omättligt frosseri där alla problem löser sig enkelt med naturens hjälp. Även om More knappast hade någon tanke på att någon gång få vandra längs Utopias gator, så är det troligtvis i mycket en konstruktion som avbildar det samhälle han ville se. Även om man samtidigt inte får glömma att landet är gjort som en negation till England, för att framföra Mores kritik.

Kung Utopos (som givit ön dess namn; tidigare kallades den Abraxa) underkuvade ön och skänkte dess grymma och ociviliserade befolkning ett så klokt styre att de numera överträffar hela den övriga mänskligheten i dygder.

Utopia grundades för mer än 1700 år innan Hythlodae besökte ön och bodde i dess huvudstad, Amaurot i fem år. Det finns femtiofyra städer, alla är byggda så lika varandra som naturen tillåter. Varje stad består av sextusen hushåll, varje hushåll består av mellan tio och sexton vuxna, vilka alla är släkt med varandra. More lägger stor vikt vid att alla städer, och alla deras gator och hus är exakt likadana. Var tionde år lottas husen ut mellan hushållen, för att visa på invånarnas jämlikhet. Alla av samma kön har identisk klädedräkt, seder och bruk är samma i alla städer, den som känner sig hemma i någon av städerna känner sig hemma i alla.

Landet styrs med ett system, som i viss mån skulle kunna kallas demokratiskt. För varje grupp om trettio hushåll väljs en syphogrant (eller philark). Deras huvudsakliga uppgift är att kontrollera att alla har arbete. Varje stad är indelad i fyra identiska kvarter, invånarna i varje kvarter väljer en furstekandidat. Stadens tvåhundra syphogranter väljer sedan stadens furste av dessa fyra. Över tio syphogranter står en tranibor (eller ärkephilark) och dessa sammanträder tillsammans med fursten var tredje dag, eller oftare, för att fatta beslut. Att någon annanstans än i rådhusbyggnaden diskutera politiska spörsmål är belagt med dödsstraff, detta för att förhindra sammansvärjningar. I huvudstaden finns även ett råd som består av tre representanter från varje stad och bestämmer hur mat och olika varor ska fördelas mellan olika städer, om underskott skulle uppstå någonstans.

Av denna beskrivning som jag här har givit kan man nog lätt få den uppfattningen att boken bara är en beskrivning av landets organisation. Men i själva verket ägnas åtminstone halva boken åt att diskutera moral, särskild vikt läggs vid resonemang om vad som är naturliga och onaturliga njutningar. Trots att invånarna endast arbetar sex timmar om dagen så producerar de ett överskott av livets nödtorft. Men ingen ägnar sig åt frosseri, lyxvaror, vilket More till största delen anser vara av ondo, finns inte att få tag i. More skriver i slutet av boken, angående sin egen värld, att även ett efter år av svår hunger, så skulle man i de rikas förråd hitta tillräckligt med mat för att ingen skulle ha behövt svultit.

"Så enkelt skulle det vara att förse alla med livets nödtorft, om det helgade ting som kallas pengar, och sägs vara uppfunnet för att införskaffa detta nödtorft, inte var det enda som hindrade att detta införskaffades."

Grunden i verket kan då tyckas vara den gamla socialistiska tanken om rättvis fördelning och gemensamt ägande, men det som More verkar allra mest angelägen om är att hålla invånarna längs moralens smala stig. Han förespråkar inte asketism, hans utopier ägnar sig åt njutningar, äter så mycket de har möjlighet till och omger sig med rökelse. Men endast de njutningar som anses naturliga och som anses skänka bestående tillfredsställelse tillåts. Men som Ronny Ambjörnsson påpekar (i Socialismens idéhistoria) så har utopiernas valmöjligheter i sådan utsträckning reducerats, att moral på det personliga planet, i vår mening är omöjlig. Människorna i Utopia är så reglerade av samhället att de knappast har någon möjlighet att göra någonting felaktigt.

More är även i övrigt mån om att invånarna får rätt erfarenheter. En hel del otrevliga sysslor och såna som ses som orena utförs av slavar, det rör sig t.ex om att flå djur och olika köksjobb. Den viktigaste orsaken till detta system verkar More anse vara att det inte är bra för människorna och samhället om de får handskas med sådana råheter och utsättas för oangenäma lukter. Man kan tala om tre olika typer av slavar. De som är allra sämst behandlade är de inhemska brottslingar, som har dömts till slaveri. Nästan på samma sätt ses krigsfångar. Den tredje kategorin består av personer från grannländerna, vilka frivilligt beger sig till Utopia för att där arbeta, och får då utföra slavsysslor. Detta gör de dock helt frivilligt, eftersom den goda ordningen i Utopia ger även de bäst behandlade slavarna bättre livsvillkor än invånarna i omgivande stater.

Högmodet tror att dess egen lycka strålar klarare när den kontrasterar mot andras olycka, och att dess uppenbara överflöd gör att andras armod sålunda ter sig mer naturligt. Det är den ondskefulla orm som nästlar sig in i de dödligas bröst och behärskar dem så mycket att den inte utan svårighet kan avlägsnas; och därför är jag glad att utopierna har detta styrelseskick som jag önskar att hela världen ville se som sitt eget.

Efter Utopia är den mest betydelsefulla av renässansens utopiska skrifter den italienska humanisten Tommaso Campanellas (1568-1639) Civitas solis poetica (1620; sv. öv. Solstaten, 1934). Verket är mer verklighetsfrämmande och mer endast en vacker fantasi i symmetri och rationalitet än Utopia. Vad det gäller deras personer är Campanella också mer av en drömsk revolutinär än den mondäna More. Campanella lärde känna Galileo och blev en hängiven anhängare av hans idéer. Detta orsakade hans första brytning med kyrkan, det avgörande var dock hans panteistiska tro, som anhängare av den samtida filosofen Bernardino Telesio (1509-1588).

Han var även på andra punkter starkt kritisk till kyrkan, bl.a. ansåg han att sakramenten endast var förtryckarredskap. Han var även med om det som man kan tycka att varje sann utopist borde ha prövat, en militär revolt. Försöket gjordes i hans hemprovins, Kalabrien som syftade till att bilda en republik och att driva ut de spanjorer som bodde där. Man får anta att kuppförsöket till viss del byggde på de politiska texter som han skrev under 1590-talet. Han ville ha en stat som inte styrdes av de hatade världsliga furstarna, utan av en reformerad katolsk kyrka. Campanella var dominikanermunk, men kunde inte alls försona sig med varken den världsliga eller andliga makten. Genom de märkliga astrologiska förhållanden som rådde vid hans födsel trodde han sig ha förutspått sig själv att inleda en ny tidsålder.

1599 fängslas han och kommer inte ut därifrån förrän 1626. Det var i inkvisitationsfängelset Castel Nuovo i Neapel han skrev sin märkliga redogörelse om Solstaten, vilken förutom en hel del tydlig samhällskritik och typiska utopiska element, till största delen framstår som en drömskapelse, utan några egentliga politiska aspirationer.

Även Campanella använder sig av Den Avlägsna Resenären till att beskriva sitt rike. En genuesisk sjöman landar med sitt skepp på Ceylon och hittar där, långt inne på ön den sällsamma Solstaten. Som More hade Campanella de antika grekiska stadsstaterna som ideal. I Utopia beskrivs ett rike bestående av i stort identiska städer. Solstaten är en stad belägen på ett högt berg.

Boken är tydligt ett verk sprunget ur renässansen och tanken på universalmänniskan. Kunskap och skicklighet är det som avgör en människas värde. Det märks redan på de sju ringmurar som omger staden. På murarna finns den väsentligaste kunskapen nedtecknad, så att människornas hela liv blir som en utbildning.

På insidan av den innersta muren finns alla geometriska figurer och de matematiska satser de beskriver. På dess yttersida finns en världskarta. Den andra muren bär på sin insidan alla bergarter och på utsidan sjöar, hav och floder. På murarna finns även beskrivet alla jordens träd, fiskar och fåglar och mycket annat. På så sätt utbildar sig invånarna hela livet genom att bara vandra i staden. Genuesaren berättar överväldigad om staten han och hans besättning funnit, med stor fascination beskriver han dess symmetriska och genomtänkta arkitektur. Omåttligt stor vikt läggs just vid detaljer i stadens utformning. Det är inte svårt att i dessa beskrivningar se Campanellas fängelse, även om det är en drömbild av fängelset. Även stadens maktstruktur genomsyras av geometrisk ordning. Stadens härskare är Sol eller Metafysikern. Under honom står tre ministrar eller rådgivare, Vishet, Kärlek och Makt. Dessa har möte var åttonde dag för att diskutera statens angelägenheter. Under varje rådgivare finns en stab som verkställer deras beslut. Visheten är den av rådgivarna som har den viktigaste uppgiften, då han har hand om utbildningen och vetenskapen. Förutom den automatiska inlärningen som sker genom själva närvaron av murarna börjar alla vid sju års ålder att studera medicin och naturkunskap. Den som anses skickligast inom en viss vetenskap blir utsedd till ämbetsmän under Visheten och får då ansvara för den. Som i Staten råder i stort jämlikhet mellan könen, de får samma utbildning och även kvinnor deltar i det militära försvaret och får alla lära sig ett hantverk.

Jag har tidigare nämnt att oftast är i utopier ordningen rådande princip framför frihet. Solstaten är troligen det mest typiska exemplet på en sådan stat. Även om verket har sagts vara en antites till Staten, ett påstående jag har svårt att förstå, så är det uppenbart att Campanella har blivit mycket inspirerad av Platon. Mycket av Platons kontrollsystem återfinns här, även om Campanella inte ser det nödvändiga i att dölja det för befolkningen. Samhället och varje individs liv är på ett otäckt rationellt sätt helt organiserat och bestämt, samlag genomförs var tredje natt. Partner är inte av fritt val, utan bestäms av tjänstemän, i Staten sker detta genom de omtalade falska lotterierna. För att skapa balans paras här den smale ihop med de tjocka, den långe med den korta och så vidare. För varje viktig dygd finns det en speciell tjänsteman, som skall se till att den efterlevs. Vidare bär alla i staden uniform, detta på en tid då inte ens den europeiska krigsmakten bar uniform.

Det kan verkligen vara svårt att begripa själva meningen med en sådan total ordning, både social och geometrisk. Om människan endast blir till en kugge i ett system viktigare än hon själv, om människan negligeras vad är det då man är ute efter att nå? Det som, åtminstone i mina ögon, måste bli resultatet är ett stillastående, stagnerande samhälle. Det som beskrivs i den utopska skildringen är oftast en ögonblicksbild, utanför det ögonblicket är det beskrivna samhället omöjligt att tänka sig. Solstaten rymmer dock mer än detta, det finns även substantiell samhällskritik och ett visst mått av politisk insikt. Av det jag hitintills har skrivit kan det vara svårt att förstå att detta verk skulle vara den av de renässansens utopier som fått störst politisk betydelse, om än inte förrän på 1800-talet i och med kommunismen.

Den fråga som Campanella verkar ivrigast att framhålla är det idiotiska i ett system där arv ger rättighet till makt och egendom. "Ni upphöjer ju okunniga och tror att sådana är lämpade att styra som har fötts till herrar..." Solstaten är en meritokrati, det gäller att ha kunskap i så många hantverk och så många vetenskaper som möjligt. Den allra mångsidigaste blir utnämnd till Metafysiker, han är vald på livstid eller tills någon dugligare hittas. Metafysikern och de andra ämbetsmännen kan bytas vid full- eller nymåne, om folket så önskar.

Det råder naturligtvis egendomsgemenskap, precis som Platon och More skyller Campanella det mesta av det samtida samhällets onda på det privata ägandet. Fast medan de två tidigare mest går till attack mot själva pengasystemet, så går han ned till roten. Som Friedrich Engels skulle skriva tre århundraden senare skriver han att ursprunget till ägandet är familjen och därför upplöser han den. Hela staden är som ett kollektiv, alla med en åldersskillnad som överskrider femton år kallar varandra för far/son respektive mor/dotter. Just tillgången till kollektivet anses oerhört viktigt, som straff används i de flesta fall inte kroppsstraff eller fängelse, utan istället får gärningsmannen för en tid klara sig utan sexuellt umgänge och de gemensamma måltiderna. Dödsstraff finns dock, t.ex för upprepad sodomi och mord.

Genom den ryske författaren Maxim Gorkij införlivades Campanellas idéer i bolsjevikpartiet. Hans namn finns ingraverat på Röda torget bland revolutionens fäder. Hans idéer diskuterades särskilt mycket på 1930-talet. Lenin, som även i sin samtid uppmuntrade skrivandet av utopior, var väldigt entusiastisk för Solstaten och försökte genomföra vissa av Campanellas idéer.

En tredje utopisk tänkare från renässansen är Francis Bacon (1561-1626). Hans mest kända verk, New Atlantis (sv. övers. Det nya Atlantis) är inte alls av samma dignitet som verken av More och Campanella, varken vad det gäller litterär gestaltning eller inflytande på den utopiska genren. Däremot har hans idéer om hur vetenskapen bör organiseras haft betydelse. Det är lätt att ur dagens läge se honom som en sällsamt vidsynt profet, trots att det nog är någonting man bör akta sig för.

Bacon var i stort sedd född in i det Engelska hovet, och genom visad duglighet lyckades han att arbeta sig upp till mycket betydande positioner i landets styre. Under Jacob I, som tillträdde 1603, erhöll han en hög domarbefattning, en justitieministerpost, 1617 blev han Lord Keeper och 1618 Lord Chancellor. Dock förlorade han alla sina uppdrag när han 1621 blev dömd i en mutskandal, samma år hade han tidigare blivit utnämnd till Viscount St. Albans. Kungen befriade honom från straff, men hans politiska karriär var naturligtvis över. Dessa sista år blev de klart mest produktiva under hans levnad.

Han påbörjade innan mutaffären ett filosofiskt arbete med titeln Instauratio magna, den första delen Novum organum scientarium utkom 1620. Titeln betyder "Vetenskapens nya redskap". Den andra utgivna delen De dignitate et augmentis scientarium, utkom 1623, titeln betyder "om Vetenskapens anseende och tillväxt". Det som Bacon ville framhålla var vetenskapens betydelse, och att det vetenskapliga arbetet borde präglas av rationalitet och systematiska undersökningar av världen. Även om det ofta sägs att Bacon var mer påverkad av skolastiken än vad han ville erkänna, så riktade han väldigt hård kritik mot den, kyrkan och Aristoteles.

Det Aristoteles menade med vetenskap och vetande var att beskriva världen, att klassificera skeenden. Bacon företrädde den moderna ståndpunkten att meningen med vetenskapen är att förstå naturens processer för att kunna använda sig av dem till mänsklighetens gagn, "for the benefit and use of life". Viktigt för förverkligandet av hans vision var den empiriska metoden som Bacon beskrev och ett systematiskt samarbete mellan vetenskapsmän, där de fick ta del av varandras resultat. En sådan vetenskaplig arbetsmetod användes knappast under Bacons livstid, de första spåren av den börjar uppträda under just 1600-talet. En annan viktig tanke som han utvecklade i sina skrifter under den tiden rör nödvändigheten i att kasta bort alla gamla förutfattade meningar, för att göra vetenskapen meningsfull. Bacon konstruerade ingen egen filosofi. Han saknade även till stor del insikt i vad som var viktigt i det vetenskapliga arbetets praktiska delar, han insåg t.ex. inte matematikens roll. Själv gjorde han inga vetenskapliga upptäckter. Det viktiga i hans skrifter var just förståelsen för att vetenskap bör organiseras, och att det finns mycket att tjäna på att institutionalisera vetenskapen.

När han 1626 avled höll han på att skriva Det nya Atlantis, den utgavs påföljande år. Kanske var den oavslutade romanen tänkt att ingå i det filosofiska arbete han höll på att författa, man vet inte säkert. Bacon använder sig av en klassisk utopisk dräkt, berättaren kommer med sitt skepp ur kurs på en seglats från Peru till Kina och Japan och hamnar så av en slump på en ö med ett fantastiskt drömsamhälle.

Berättelsen är föga intressant berättad, i stort sett alla beskrivningar av landet fås genom långa, omständliga och variationslösa monologer av öns betydelsefulla personer. Gemensamt för alla humanisternas världsbild, och de tre utopier som här har tagits upp är deras intellektuella elitism. Som kommunismen flera århundraden senare var skrivet ur arbetarklassens synvinkel är humanisternas skrifter skapelser av ledande intellektuella i Europas furstehus. Bacon är medveten om vilken genre han skriver i, och kan sina föregångare. I det korta romanfragmentet kommenterar han, utan att namnge, både More och Platon. Han försöker att som More och Campanella även att med sitt Nya Atlantis skapa ett moraliskt fullödigt samhälle, homogent och trovärdigt. Han lyckas dock inte alls lika väl som de två tidigare beskrivna med att få sitt samhälle levande och givande, åtminstone för en moderna läsare. Detta då om man beskriver boken i dess helhet. De stycken där deras vetenskap och deras olika sätt att undersöka naturen på är utomordentligt intressanta. Det vetenskapliga arbetet är starkt organiserat, med olika män som sköter olika mätningar, vissa som utför experiment och andra som granskar resultat, medan andra försöker se möjligheter att utnyttja det som någon annan har hittat. De bedriver systematisk djuravel, frambringar djur med bättre egenskaper. Det sker hela tiden systematiska mätningar i olika klimat och på olika höjder. Det som Bacon beskriver är naturligtvis inte på något sätt modern vetenskap, men han pekar ut rätt riktning. Det som han helt har missat är att i ett samhälle som i så stor grad är inriktat på vetenskap och präglat av dess frukter borde invånarna påverkas av den. Samhället är dock i stort den vanliga utopin, med den humanistiska moralen som rättesnöre.

Industrialiseringens utopiska rörelser och maskinutopin

Jean Jacques Rousseaus (1712-78) ansåg som många före honom att privategendom och ojämlikhet mellan människor är ursprunget till det onda i samhället. Detta vara ett brott mot naturtillståndet, visserligen har människan, enligt honom, en allmänvilja som leder till uppbyggnaden av ett samhälle. I detta samhälle kan dock ingen människa representera någon annan. Med detta dömer Rousseau Englands parlament och alla andra demokratiska institutioner, det enda tänkbara är en direkt folkdemokrati, där folket själv, representerat av varje man, beslutar om lagar. De politiska rörelser som ledde fram till den franska revolutionen bestod naturligtvis av flera olika åsiktsströmningar, och det är ingenting som skall redogöras för här. Man kan dock göra en enkel uppdelning mellan de liberala krafterna och de utopiskt socialistiska. En av de främsta företrädarna för den utopiska var Gabriel de Mably, (1709-85) en katolsk präst och en av de mer framstående av upplysningstidens radikala tänkare. Han skisserade upp det rätta samhället med egendomsgemenskap. Han ställde sig inte främmande inför en blodig revolution, om det ledde till någonting gott.

Den mest kända utopiska beskrivningen från 1700-talet bör dock vara Code de la Nature, (1755; namnet betyder ungefär "Naturens lagbok") utgivet utan angiven författare, men man vet idag att författaren hette Morelly. Den beskriver ett kommunistiskt samhälle, tonvikten ligger som nästan alltid annars är fallet i denna typ av verk vid fördelningen av varor och arbetsbörda. Naturligtvis är privategendomen avskaffad. Att arbeta inom jordbruket är obligatoriskt, dock kan annat arbeta utföras vid sidan om. Efter en ålder av 40 är man fri att välja vad man skall arbeta med, och hur mycket. Banden mellan människorna skulle stärkas för att ge bättre sammanhållning i samhället. Kärnfamiljen skulle bevaras, men de skulle bo i större gemenskaper, för uppnå detta. Liksom Mably och Rousseau anser han att människans moral kan nås genom jämlikhet. Han ville med sin drömstat skapa ett samhälle där det var omöjligt att begå ett brott, godhet skulle vara en självklarhet. Dessa tankegångar har vi sett förut många gånger, tydligt bl.a. hos More. För en utomstående betraktare kan dessa visioner lätt te sig som omänskliga fängelsesamhällen.

Från senare delen av 1700-talet till 1800-talets första hälft drabbades Europa av ett flertal revolutioner och revolter. Den mest betydande är naturligtvis den franska revolutionen år 1789, andra exempel är 1820 i Spanien och Neapel, följande år i Grekland, Julirevolutionen i Frankrike 1730 och de kända revolterna 1848 som följde på den franska februarirevolutionen.

Revolutionen lever i ett symbiosförhållande med de utopiska drömmarna, samtidigt som visionerna startar resningarna, så ger de i sin tur upphov till nya visioner. Den franska revolutionen hade visat på ståndssamhällets och den ärvda maktens orimlighet. Det gamla levde dock i stor utsträckning kvar, detta var givetvis upphov till många kritiker. Detta och den stadigt växande arbetarklassen gjorde att utopiska idéer av olika slag frodades. Arbetarrörelserna skapade ett klassmedvetande. I Frankrike startades efter revolutionen 1789 bland arbetare korporativa föreningar. Liknande klubbar hade redan innan funnits i England, då det var där industrialismen först hade etablerat sig. De kallades för Friendly societies. Den radikala arbetarrörelsen blev en stark kraft redan under 1800-talets första decennier. Den spred sina idéer via pamfletter, böcker och tidningar. Med tiden organiserade de sig allt bättre och under 30-talet ledde detta fram till ett enhetligt politiskt program. De hade i sina krav lånat den franska revolutionens frihetsanspråk, och krävde allmän manlig rösträtt och möjlighet även för fattiga att sitta i parlamentet. I motsats till vad som sades i den i grunden borgliga franska revolutionen ville de även ha begränsningar i näringslivet. Rörelsen som har sprungit ur dessa idéer har kommit att kallas Chartinismen, efter det program The people´s charter, som de försökte få genomfört. Chartinismen existerade i stort sett endast åren 1838-1848. Inspirerade av Robert Owen, känd som det kooperativa systemets fader, ville de även starta produktionskollektiv i hans anda. Organisationen hade vid sitt upphörande inte fått några stora konkreta följder. Men den var viktig när det gällde att ge arbetarna en klassmedvetenhet, och i senare tider har deras krav på alla väsentliga punkter blivit lag.

Robert Owen (1771-1858) var son till en fattig sadelmakare, vid tio års ålder började han att arbeta hos en klädhandlare och redan vid nitton var han verkställande direktör på en stor textilfabrik i Manchester. Ett osannolikt livsöde, han var ständigt aktiv och hade oräkneliga projekt. 1799 köpte han ett förtjänstfullt bomullsspinneri i New Lanark i Skottland, gifte sig med den föregående ägarens dotter för att få köpet till stånd. Det var här han nådde berömmelse genom att på ett lyckat sätt genomföra delar av sina sociala idéer.

Det normala förhållandena vid denna tiden var att arbetarna på ett spinneri sov tillsammans på ett jordgolv, spriten flödade och barnen saknade tillsyn. Owen sänkte arbetstiden till 10,5 timmar och lät bygga ordentliga hus åt sina arbetare, dagis och skola åt barnen och öppnade butiker som sålde varor till självkostnadspriser. Arbetarnas situation blev dramatiskt förbättrad, och det märkvärdigaste av allt är att industrin började gå märkbart bättre. Arbetarna blev mer motiverade och supandet avtog i viss mån.

1813 gav han ut sin första essä, där han berättade som sina resultat och utvecklade sina teorier om människan som en produkt av sin omgivning, en tanke som även upplysningsfilosoferna hade framfört. Han ansåg att den utbredda kriminaliteten och dåliga moralen till stor del skulle kunna avhjälpas genom bättre uppfostran och mer utbildning. Han drog förmodligen lite väl drastiska slutsatser av sitt experiment när han sade att bra omgivningar skapar goda personer. Några år senare skrev han att underklassens misär berodde på de samhällsförhållanden som skapats av det kapitalistiska systemet.

Owen var mycket skeptisk till chartismen, han ansåg inte att strejker och arbetarklassens kamp var rätt väg, han ansåg att man helt borde förlita sig på att de rika frivilligt skulle ge ifrån sig sin makt och förmögenhet. Lösningen såg han i socialistiska produktionskollektiv, byar med mellan femhundra och tvåtusen invånare, arbetsplikt skulle råda för alla vuxna individer. Varje familj skulle bo i en egen lägenhet. När barnen nådde tre skulle uppfostran tas över av kommunen. Dessa kommuner behövde nödvändigtvis ett tämligen stort startkapital, vilket skulle ges av organisationer, rika personer eller stater. Owen såg framför sig hur alltfler sådana kommuner startades så att tillslut hela världen bestod av självförsörjande storfamiljer.

Det som slutgiltigt dömer Owens idé till misslyckande är det lilla intresse han visar för modern industri, vilket kan verka förvånande med tanke på hans bakgrund. Hans dröm är en form av lantlig idyll, med icke-industriell, agrar och hanverksmässig verksamhet. Det var viktigt att få bort det som Owen såg som "det ondas treenighet", privategendom, äktenskap och religion. Hur fristående sådana små produktionsenheter skall kunna hålla en hög materiell standard är inte möjligt att se.

Själv startade Owen 1825 sitt enda storskaliga försök på ett stort införskaffat landområde i Indiana. Han kallade sitt samhälle för New Harmony. Experimentet blev dock inte särskilt lyckat, redan efter några månader splittrades den i olika fraktioner. Två grupper bröt sig ur och bildade egna samhällen. 1828 sålde han hela området, med mycket stor förlust. Flera andra samhällen bildades av andra under 20-talet efter Owens idéer, men inget av dem blev långlivade. Själv hade Owen idéer om nya försök, men satte aldrig något i verket.

Owen har haft en stor betydelse för den kooperativistiska rörelsen. Han inflytande var stort på den internationella kooperativistiska rörelsen, vilken grundades i Rochdale i England år 1844. Mycket av det som han upptäckte i sina olika sociologiska försök anses som mycket viktiga. Bl.a. gjordes i New Harmony mycket tidiga försök med kvinnor på viktiga poster, vilket hade fungerat bra, liksom de kommunala daghemmen. Hans viktigaste tankar finns sammanfattade i hans mest kända verk Book of the New Moral World, som utkom 1844.

Samtidigt som Owen i England och USA experimenterade med sina kollektiv levde i Frankrike en oansenlig handelsresande som funderade kring samma problem. Charles Fourier (1772-1837) framstår som typexemplet på den introverte människan, rädd för kvinnor och talade ofta för sig själv, som flyr in i egna fantasier. Han annonserade i sina böcker att han varje dag klockan 12 var hemma för att vänta på att höra av någon rik välgörare som ville hjälpa honom att förverkliga sin dröm. Han var säker på sin egen storhet och att hans idéer om de bara genomfördes rätt skulle leda mänskligheten till ett nytt stadium av ständig lycka. Han hade inget emot att jämföra sig med sig med Messias, "Mig ensam kommer de nuvarande och kommande generationerna att ha att tacka för initiativet till deras omättliga lycksalighet.".

Fourier sade att det i naturen fanns fyra rörelser, den materiella, den organiska, den animaliska och den sociala. Den materiella var tyngdkraften och upptäcktes av Newton, själv hade han upptäckt den sociala. Som de flesta andra av industrialismens utopister såg han sig själv som en vetenskapsman, han grundade sin konstruktion på det han lyckades fastställa om den sociala rörelsen. Owens samhälle byggde på "empiriska data" och Saint-Simon utgick ifrån "positiva fakta". Det var, enligt upphovsmännen själva, konstruktioner som följde naturligt på människans beskaffenhet, för att uppnå det bästa tänkbara samhället.

Efter upptäckten av de fyra rörelserna kom namnet på hans mest kända verk Théorie des quatre mouvements et des destinées générales (1808, titeln betyder ungefär "Teorin om de fyra rörelserna och om generella mål"). Han hade tagit intryck av ekonomen Thomas Malthus (1766-1834) teori om att folkökningen alltid kommer vara större än ökningen i matproduktionen. Fourier ansåg att detta stämde med nuvarande samhällssystem, lösningen på problemet var helt enkelt mer arbete. Frågan var då naturligtvis hur det skulle genomföras, hans recept var produktionsenheter, liknande de Owen tänkte sig, av Fourier kallade falangstärer. Människan kan enligt Fourier beskrivas med olika kombinationer av tolv drifter. Hans uträkningar gav vid handen att det fanns 800 möjliga människotyper, vilket skulle innebära att det i dåtidens Frankrike fanns 45000 med förutsättningar att skapa samma verk som Homeros eller Moliére. I en falangstär skulle det bo drygt 800 män och lika många kvinnor.

Grunden i Fouriers tankebygge är att människan ska bejaka sina lustar, som sexlust och lust till arbete. Det stora problemet med det existerande samhället är att det hämmar människans passioner. Han konstaterar att de flesta människor i grunden är polygama, många kärleksförbindelser skulle stärka människans sammanhållning. För att underlätta för älskande att träffas skulle många gånger under marken byggas. Det han ser i sin falangstär är inte en ny version av staden, utan en stor familj. Han eftersträvar det som man även kan ana hos renässansfilosoferna och den samtida Owen, det genomskinliga samhället. Där alla vet var de har de andra, ingen tar sig före någonting vid sidan av samhällsorganisationen. Ingen människa är gömd för någon annan, alla förbindelser är klara. Något som även lätt kan läsas som en skräckvision.

Förvisso skall arbetsdagen i falangstären vara fjorton timmar, och endast fyra till fem timmar ägnas åt sömn. Trots detta beräknar Fourier att medellivslängden i hans samhälle skulle vara ungefär 144 år. Detta beror naturligtvis på arten av arbetet han tänker sig, alla arbetar endast med det som de tycker är roligt. Han har ägnat en hel del möda åt att bestämma hur arbete bör organiseras, bl.a. har han lagt märke till att barn gillar att lorta ned sig, och ger dem därför jobb där möjligheter för detta föreligger. T.ex. låter han dem sköta skötseln av exkrementer. Arbetet blir här det mest extatiska i en människas liv, man kan i falangstären för en halvtimma lämna sitt arbete för att studera i biblioteket, inte för att vila, utan för att något dämpa glädjen av att arbeta. Han skrev att det måste vara det mest fantastiska skådespelet av alla att se hur mänsklighetens under en kort tidsperiod omvandlades från sitt nuvarande tillstånd till det tillstånd av evig lycka, det slutgiltiga stadium i falangstärerna som han kallade för Harmonin.

Det skulle i hans samhällen inte råda egendomsgemenskap, vinsterna skall inte heller delas helt jämlikt. Utan de skall enligt noggrant givna föreskrifter delas upp på kapitalisterna, arbetarna och administratörerna på ett sådant sätt att kapitalisterna blir de rikaste och arbetarna fattigast.

Fourier var besatt av att mäta, ständigt bar han med sig en tumstock, för att kunna mäta måtten på någon byggnad som han tyckte om och ha med måtten i sina arbeten om falangstärerna. Utopier består ofta i stor utsträckning av sifferexercis, och ett tydligt exempel på det är Fouriers skrifter. Han har otroliga mängder uträkningar, som ovan visat ofta med orimliga resultat. Hans utopiska idéer är dock i huvudsak tämligen sansande, liknande de som den franska associationsrörelsen och Robert Owen stod för. Han kan även i sin civilisationskritik ofta vara väldigt klarsynt. Mycket märkliga avsnitt i hans arbeten är dock de avsnitt där han tycks påstå att om människan bara rättar sig efter hans förnuftiga sociala system så följer naturen beredvilligt efter. Det kommer att tändas en andra sol på himlen, havets hajar kommer att ersättas av människovänliga antihajar, havets vatten kommer att bytas ut mot välsmakande lemonad. Jättelika tigrar kommer att ställa sig till människans tjänst som riddjur.

Det är svårt att tro att Fourier verkligen menade allvar när han skrev dessa saker. Hans fria fantasi, hand i hand med hans stora förtjusning att ange siffror och mätvärden, har dock gjort honom till den tidiga industrialismens mest lästa och diskuterade utopist. Under sin livstid var han dock länge väldigt ouppmärksammad, vid slutet av sin livstid hade han dock ett antal lärjungar. Ett antal försök till falangstärer gjordes i Europa, det mest kända i Rumänien 1835, två år innan han dog. Fourierismens största tid skulle han dock inte få uppleva. Genom lärjungen Albert Brisbane kom hans läror till USA under 1840-talet. Innan tio år hade gått hade minst fyrtio försök startats. Endast tre stycken blev äldre än två år. Den framgångsrikaste av dem var Wisconsin Phalanx, vilken efter sex år kunde säljas med 108 procents vinst.

Trots de många försöken och att hans läror har blivit mycket diskuterade, och har fått beröm av en sådan aukroritet som Engels har Fourier haft föga politisk betydelse. Detta fråntar honom dock inte epitetet som den intressantaste av den tidsepokens utopister.

Den för nutidens läsare troligen minst givande av de tre stora utopiska socialisterna är fransmannen Claude Henri de Saint-Simon (1760-1825). Precis som man skulle kunna se en linje från More till Owen, och i viss mån även Fourier med deras utspridda, löst sammanbundna kollektiv, kan man se en än tydligare linje från Campanella till Saint-Simon. Här råder återigen ordning framför frihet, det finns inget av Owens flirt med produktionsenheterna i pastoralmiljö. Istället leds Saint-Simon av en vision om en stark industri ledd av vetenskapen. På en punkt är han dock ense med Owen, proletärerna ska inte slå sig fria genom revolution, utan ändringen ska komma ovanifrån. Även om han inte som Owen menar att de rika skall lägga ifrån sig sina förmögenheter, utan de skall genom kloka beslut hjälpa proletariatet upp till en rimlig nivå.

Saint-Simon ses som en av grundarna för den moderna socialismen, men är i sina idéer trots allt ganska avlägsen de kretsarna. Han avskyr förvisso det rådande klassystemet, men vill ta bort det endast för att ersätta det med ett nytt. Med stöd hos fysiologen Bichat hävdar han att människor kan delas in i tre distinkta grupper efter vilken förmåga som är dominant hos dem, tänkande, känslolivet eller motoriska förmågan. Efter detta konstruerar han sitt samhälle. Det viktiga i hans konstruktion är att människorna hamnar på den plats de passar bäst. Som Campanella rasar han mot att höga poster skall bero på att man är född i rätt samhällsklass, han kräver sträng rationalitet, hans drömsamhälle är en meritokratisk produktionsmaskin. Det är det nya i hans konstruktion, att så stor vikt läggs vid produktionen, något som kommunismen skulle ärva av honom.

Han är hård i sin kritik mot upplysningsfilosoferna, deras frihet, jämlikhet och broderskap resulterar inte i annat än dumhetens despoti. Han söker inte efter socialismens vanliga klassnivellering. Placeras alla i det arbete de har naturlig fallenhet för kommer ingen att klaga. Saint-Simon var förmögen högadlig officerare och besatt av att hjälpa mänskligheten, han såg sig i första hand som arkitekt. Han hade flera idéer om dyra kanalbyggen, bl.a. från Madrid till Medelhavet och en som skulle förbinda Atlanten med Stilla Havet genom Mellanamerika. Vid franska revolutionen avsade han sig sin titel, men behöll sin mycket stora förmögenhet. Hans berömmelse bygger framför allt på tre skrifter under 1820-talet, av vilken den mest namnkunnige är den sista, Le nouveau christianisme (1825, ungefär, "Den nya kristendomen"). Han hade många lärjungar, av vilka de kändaste är Saint Amand Bazard (1781-1832), Prosper Enfantin (1796-1864) och Auguste Comte (1798-1857). Den senare är känd som upphovsmannen till den filosofiska rörelsen positivismen. De två tidigare utvecklade saintsimonismen åt en riktning som låg långt ifrån mästarens ursprungliga avsikter.

Även i Saint-Simons ursprungliga tappning hade religionen en viktig del i läran, den blandas upp med hans starka tro på en vetenskapligt ledd industri. Han såg framför sig en gigantisk armé av arbetare, ledda av kompetenta ingenjörer och vetenskapsmän. Han förkastade den samtida kyrkan, men vill se en ny kristendom. Bl.a. skulle ledaren för industrin även vara en form av religiös ledare. Framför allt av Enfantin har saintsimonismen utvecklats åt ett messianskt håll, som inte har kvar mycket av de ursprungliga idéerna, till en religion byggd kring en androgyn Gud. Alltför länge har mannens egenskaper rått i samhället, även kvinnans förmågor, intuition, känsla och vekhet måste införlivas.

Denna förhoppning ledde till en tro på det nödvändiga i emancipation, att integrera kvinnan överallt i samhället. Inte en jämlikhetstanke som grundade sig på en övertygelse om det rätta, utan på att det skulle leda fram till en ny samhällsfas. För att möjliggöra detta ledde Enfantin ett sökande efter en kvinnlig messias, i Europa och Västindien. När de inte fann någon hjälpte de till att förbereda byggandet av Suezkanalen, och återgick således i den gamle mästarens spår.

Det är kring dessa tre författare begreppet socialism först används. Socialist används först i något så när modern bemärkelse 1827 om anhängare till Owens läror, socialism används 1832 som en beteckning på saintsimonismen. Först 1839 har man skriftliga belägg för att ordet socialism har använts i en allmännare bemärkelse, det avser då de idéer som Saint-Simon, Owen och Fourier står för. De utopiska tankarna var en av de saker som ledde fram till kommunismen, och dessa tre är förmodligen de viktigaste. Detta trots att ingen av de samhällsvisionerna de hade rimligtvis kan ses som realistiska projekt. Förutom i viss mån i Owens fall har deras verk inte spelat någon viktig roll i samhällsutvecklingen. Men många av deras idéer har trots allt spelat en stor roll när det gäller socialismens utveckling i senare tid, många av de frågor 1800-talets utopister tog upp har blivit alltmer aktuella under vårt århundrade. När det gäller Marx läror brukar man klassiskt tala om influenser från utopiska verk, den tyska idealistiska filosofin samt den engelska nationalekonomin. Naturligtvis är omständigheterna, med en klassmedveten, hela tiden växande arbetarklass med stor misär det allra viktigaste. Även om man skulle vilja betrakta den som en politisk rörelse så är det ofrånkomligt att den både bär på stora delar av det utopiska arvet och på flera sätt till sin karaktär är vad vi menar med utopisk. Ett tydligt exempel på detta ur Marx och Engels skrifter är det klasslösa samhälle som ska uppstå, fast först efter det nödvändiga proletariatets diktatur. När majoritetens styre över minoriteten väl har nåtts så vittrar småningom staten bort. Dett klasslösa samhällets nås. Det som dock skiljer dem från de klassiska utopiska verken är att de inte ser det som deras uppgift att beskriva det framtida samhället, målet, utan inriktar sig på vägen dit. Deras läror är klart skilda från den samtida utopismen, av vilken de naturligtvis i stor utsträckning är influerade av, genom deras mer realistiska hållning och betydligt större politiska insikt. Framför allt kan man nog säga att det som skilde ut dem är deras omfattande studier av samtiden, av samhället och ekonomin.

Det samhälle som skisseras hos Marx kan dock i gammal utopisk tradition ses som en negation av det existerande samhället, fast han ser det ändå som något som finns inneboende i det rådande systemet.

Ytterligare en författare vars anhängare har försökt att förverkliga mästarens drömmar är fransmannen Etienne Cabet (1788-1856). Det verk som han har blivit ihågkommen för är Voyage en Icarie (1840; Sv. öv.Resan till Icarien), en kommunistisk och nationalistisk roman. Boken är delvis en hyllning av Napoleon, Icarien är ett idealiserat Frankrike under hans styre. Som under Napoleons styre delas riket in i hundra lika stora provinser, dessa delas i sin tur in i tio kommuner. I centrum av varje kommun finns en stad. Det beskrivna landet är en typisk rationalistisk stat, som i många utopisters våta drömmar är landets geografi lika geometriskt bestämbara och exakta som maktens precisa kontroll över medborgarnas dag. Arbetsdagen är sex timmar på vintern och sju timmar på sommaren och sex timmar på vintern, egendomsgemenskap råder. Cabet är i första inspirerad av Owen och More, alla de tusen kommunerna har ett eget styre, fast allting regleras av en nationell regering.

Cabet var nu inte endast en teoretiker, han hade deltagit i julirevolutionen 1830. 1849 försökte han och 280 följeslagare, som skänkte all sin privata egendom till samhället, att upprätta ett Icaria, huvudstaden i Icarien. De utgick efter det som genom bl.a. Fouriers anhängare blivit praxis, de skaffade sig sig ett stort landområde och försökte skapa sin egen idyll. De slog sig ned Nauvoo, i staten Illinois, nära Mississippifloden. Som mest hade samhället 1800 invånare. Som historien visat att det nästan alltid sker vid den sortens försök splittrades gruppen p.g.a. bråk, många tycket att Cabet hade för stor makt i samhället. Han nedröstades 1856 och tillsammans med 180 anhängare försökte han längre söderut, i St Louis bilda en ny stat. Han dog samma år. Rörelsen försvagades efter hand, men fanns kvar i någon form i USA ända fram till 1895.

De svenska utopisterna är inte många, de finns dock, men är föga originella utan följer de sedvanliga tankegångarna. Den kändaste av dessa kan nog inte sägas vara ett undantag. Nils Herman Quiding utgav under pseudonymen Nils Nilson arbetskarl Slutliqvid med Sveriges lag, (1872-1876) har samma grundtanke som de stora utopiska socialisterna. Quiding propagerar i boken för det han kallar för kretsrätten, han ville i likhet med Owen att Sverige och småningom hela världen skulle delas upp i kretsar, kommuner med mellan 3000 och 5000 invånare. I övrigt råder också ungefär samma tankar med gemenskap, varje stad blir som en utökad familj.

Under 1800-talets sista decennier rådde en kataklysmisk utgivning av utopisk litteratur, bland den sagobetonade delen märks skildringarna av Platons Atlantis. Den mest spridda av dessa böcker är Ignatius Donnellys Atlantis: The Antediluvian World (1882). Donnelly påstår här att Atlantis, som sjönk för trettontusen år sedan är identiskt med Bibelns paradis och är ursprunget till all civilisation. Det svunna Atlantis var naturligtvis ett sällsamt lyckligt och vist ordnat rike. Helena Petrovna Blavatsky, (oftast kallad Madame Blavatsky) mest känd som teosofins grundare, lånade friskt från Donnelly och skapade sitt eget lyckorike Lemurien. Hon påstod själv att hon hade fått speciella psykiska krafter av hinduiska mahatmor, under vilka hon hade studerat i sju år. Ifrån dem hade hon även fått sin stora kunskap om Lemurien och Atlantis. I ett helt fullständigt sagorike bör det finnas en magisk energikälla, detta löste madame Blavatsky genom att låna begreppet vril från den populäre författaren Edward Bulwer-Lyttons The Coming Race (1871; Sv. öv. Ett kommande slägte, 1889). Denna märkliga tingest från jordens inre användes hädanefter flitigt i teosofiska skrifter.

Mycket mer intressant går att säga om denna litteratur, men det passar bättre in någon annanstans. Istället skall vi gå vidare till den andra stora delen av den utopiska litteraturen från denna tid. Häpnadsväckande teknik införlivades nu allt oftare i entusiastiska framtidsdrömmar, så även i många av de böcker som beskriver de väldigt långt utvecklade, och tekniskt kunniga Atlantisborna. Typisk för denna typen av litteratur om en mekaniserad framtid är många av Jules Vernes romaner; inte visioner med politiska ambitioner, utan tämligen enkla framtidsskrönor om teknikens under. Albert Robida (1848-1926) gav ut ett flertal böcker, där hans illustrationer av framtidens mekaniska samhälle, var det viktiga. Han beskrev i böckerna La vingtieme siécle (1882, titeln betyder: "Det tjugonde århundradet") och La vie èlectrique(1991-1992, titeln betyder: "Det elektriska livet) på sedvanligt sätt TV-apparater, ett helt igenom elektrifierat samhälle och dess otroliga krig. Hans fantasifulla teckningar är det som skilde ut honom ifrån många andra.

Det skrevs även en stor mängd utopier av mer klassiskt snitt, där maskinen ersätter den magiska vrilen som det vilket möjliggör de utopiska drömmarna. I Sverige märks Claes Lundins mekaniska utopi Oxygen och Aromasia(1878). Den utspelar sig i ett framtida Sverige. Lundins roman är dock ganska ovanlig, i det att den inte tar sig själv på riktigt fullt allvar och även är mer demokratiskt sinnad än den vanliga utopin.

1888 utkom den bok som torde vara 1800-talets mest spridda utopiska verk, av vissa ansedd att vara århundratets viktigaste skrift efter Kapitalet. I dess spår startades hundratals socialistiska klubbar i USA och en omåttligt stor mängd likartade maskinutopiska romaner skrevs till följd av den, plagiat i olika stor utsträckning. Edward Bellamys Looking Backward, 2000-1887 (Sv. öv. En återblick, 1889) är som roman betraktat en mycket tunn och förutsebar historia, utan några egentliga litterära kvaliteter alls. Protagonisten Julian West somnar i sin källare under sitt hus 1887 efter att ha anlitat en mesmerist. När han sedan vaknar är omgivningarna helt förändrade och han finner snart att han har sovit i hundratretton år. Han motas entusiastiskt av familjen som nu bor där han en gång bodde och av hela den övriga befolkningen. Sedan går det hela i välkända spår. Det utvecklas en obligatorisk romans mellan den unge Julian och husets dotter Edith. Båda är osäkra på den andra, men tillslut hittar de varandra. Detta sker dock mest i bakgrunden, huvudparten av romanen utgörs av samtal mellan nykomlingen och husets herre, Dr. Leete.

Den beskrivna staten liknar i stor utsträckning Mores Utopia, där finns samma förståliga avsky för storstadsmisären och längtan till rena, vackra gator, samma starka dragning, inte bara till jämlikhet utan likhet. Det som även här förbryllar är var alla de oliktänkande är, var är de udda typerna och var är brottslingarna. Inte mycket nämns om detta. Detta problem kunde lösas om man litade sig på Platons tro att vetskap om godhetens väsen leder till godhet, den onde människan är okunnig, eller om man tror på de franska upplysningsfilosoferna när de säger att ett jämlikt samhälle leder till moraliska människor. Men dessa teser kan knappast anses trovärdiga, och det är inte gärna man tänker på vad som har hänt de aparta. Det enda andra sättet att lösa det på är att mänskligheten har förändrats, något som tycks ha skett i de flesta utopier. Människorna utgör här som i Saint-Simons verk en armé av arbetare, även om Bellamys värld tycks rymma en något större valfrihet. Om någon vill bli författare eller vill ge ut en tidning kan denne slippa annat arbete, om hans verk blir köpta.

Pengar är i viss mån avskaffade, istället har alla en form av kreditkort, där alla får samma lön, oavsett arbete. Dock, sida vid sida med den socialistiska staten med samarbetande människor tycks det finnas en motsägelsefull strebermentalitet. Samma lön delas ut vid alla arbeten, men utmärkelser av olika slag visas gärna upp och ger respekt, det är även viktigt att så sker, då det är drivkraften till att försöka ta sig upp i samhället.

Trots alla klumpigheter och att det är lätt att få en bild av det beskrivna samhället som tangerar Mores minutiöst planerade fängelsestat kan åtminstone jag - och jag tror att gäller även många andra, än idag - eldas upp vid vissa passager och tycka mig inse det otroligt visa i Bellamys ord. Det mesta verkar väl genomtänkt, även om det ibland rör sig om den gamla vanliga utopiska sifferexercisen. En av de saker, förutom de nämnda, som kan kännas störande är, föga överraskande, kvinnosynen.

Bellamy säger genom Dr. Leete att kvinnan på Julians tid hade en mycket dålig ställning, nu är hon dock lycklig. Kvinnan skall låtas delta i samhälleliga aktiviteter, skall arbeta och delta i politiken, inte heller behöver de sluta arbeta bara för att de gifter sig. Detta kan naturligtvis inte ske på samma villkor som männen, försöken under 1800-talet att låta kvinnan konkurrera med mannen är naturligtvis bara dumheter. I arbetet har de betydligt färre antal arbetstimmar. Dr Leete säger att naturligtvis hade de inte behövt ha kvinnan arbetande, hon gör redan tillräcklig nytta med att ta hand om barnen och vara vacker - ta hand om hushållet gör inte familjen själv, detta görs av folk anställda för detta åt alla i staden -. Kvinnan får arbeta för sin egen skull, för att hon mår bra av det och för att hon vill. Det politiska systemet utgörs alla aktiva politiker av pensionerade arbetare, valda från olika arbetskategorier. Även här kan kvinnor delta, dock i ett separat system, med viss makt.

Bellamys idéer är inte särskilt originella, men han ger dem en form som är lätt att ta till sig och han moderniserar bilden. Han sätter tilltron till framtiden och till nya maskiner. Det händer dock ingenting speciellt intressant när tekniken förs in i samhället, han förmår inte låta tekniken ändra människans syn på världen. Till varje hushåll går det flera telefonlinjer, på vilka man kan lyssna på predikanter eller den typ av musik man är intresserad av. Mycket längre än så går inte Bellamy när det gäller uppfinningar som verkligen beskrivs. Om han hade gjort det är nog inte troligt att boken hade blivit lika inflytelserik, utan mer betraktad som en spekulerande science fiction-roman.

Nittonhundratalet, dystopier och sf-litteraturen

Science fiction-litteraturen brukar ofta grovt indelas i två fält, ibland kallade mjuk respektive hård sf. Mjuk sf kallas ibland även för samhälls- eller civilisationskritisk, Det finns även flera andra benämningar, trots vissa skillnader så rör det sig i stort sett om samma uppdelning. På samma förenklade sätt brukar dessa två diffusa fält härledas till två olika personer i genrens barndom, verksamma kring förra sekelskiftet. Den samhällskritiska skolan får då representeras av H. G. Wells, (1866-1946) med Jules Verne (1828-1905) på den andra sidan.

Båda författarna läses än idag, men Verne är den som har klarat den gångna tiden bäst. Hans äventyrsromaner är fortfarande mycket lästa. Framtidsvisionerna i hans böcker var oftast (med något markant undantag) framstegsentusiastiska, i den mån det fanns några samhällsvisioner alls. Ofta rör det sig om skildringar av fantastiska resor, inte sällan med hjälp av någon märkvärdig maskin. Verne var påläst inom naturvetenskapen, använde sig ofta av de senaste rönen och idéer om märkliga uppfinningar (det kändaste exemplet är troligtvis ubåten i bl.a. Vingt mille lieuses sous les mers (1870; Sv. öv. En världsomsegling under havet, 1964) och fick det han skrev att låta trovärdigt.

Wells däremot använde sig mycket av politiska motiv i sina böcker. Mot slutet av sitt liv blev han alltmer pessimistisk om samhällets framtid. Detta speglas t.ex. i böckerna '42 to '44 (1944) och Mind at the End of its Tether (1945). Under en tid var han medlem av Fabian society, en socialistisk organisation som ville införa det socialistiska samhället genom politiska reformer och tog avstånd från Marxismen.

Wells hade en stark utopisk vision som han skrev om i flera böcker Värda att nämnas är romanen The Shape of Things to Come (1898) och de två icke skönlitterära verken Mankind in the Making och Anticipation. Det mest välkända av hans utopiska verk är dock den märkliga romanen. A Modern Utopia (1905). Det är den enda vi skall gå närmare in på här.

Som många andra har gjort ansåg Wells att lösningen på den lägsta nivån låg i en rationell styrning produktionsmedlen, alla större företag och alla jordbruk ägs därför av staten. En viss fri företagsamhet förekommer dock. Medborgarna är indelade i tre klasser, De energiska, De kreativa och De lågt stående och slöa. De i första gruppen är samhällets ledare, organisatörer och butiksägare. De allra främsta, samuraierna, statens ledare kommer ur denna grupp. De är både fysiskt och psykiskt mycket starka. Den andra gruppen består av författare och konstnärer. Medan de lågt stående är nästan värdelösa för samhället, de allra sämsta ur den gruppen skickas ut till öde öar i havet.

Boken innehåller naturligtvis även klassiska utopiabilder, med skildringar av det vackra och sköna i städerna. Men samhället som Wells beskriver kan ändå lätt ge kväljningar, det är nog nite många i vår tid som delar hans syn på vad som är en god stat. Hans mest långtgående bok är Anticipations, där han bl.a. skriver att den enda lösningen på världens problem är att göra sig av den svagare delen av mänskligheten, alla världens mörkhyade människor. Den är även den bok som han har kallat för den viktigaste av alla hans verk, men förmodligen gick han där något för långt för att kunna nå många människor.

Det är dock inte utopiska idéer som är det intressantaste i A Modern Utopia, utan formen och dess förhållande till tidigare utopier. Hans experiment har inte i någon stor utsträckning gillats av kritiker, men det är trots det värt att nämnas. Romanens berättarröst är samtidigt som han är skapare av utopin, en vanlig besökare som kan bli förvånad av saker han stöter på. Rösten för långa diskussioner om hur landet bör vara strukturerat, och hur specifika detaljer bör föras in i historien. Strax efter vandrar Rösten omkring och råkar ut just för det som han nyss diskuterade med läsaren. Han pekar även ut tomma fläckar, säger att han inte kan avgöra vilken typ av järnväg de använder sig av, då han varken är konstnär eller ingenjör. Genom att själv nämna saker som inte är fullödigt beskrivna försöker Wells på något sätt lägga ifrån sig ansvaret att ge en homogen beskrivning av staten.

Han lägger in en kärlekshistoria i berättelsen, och verkar håna sig själv för tilltaget och ironiserar så över gamla utopior. Samtidigt som hans samhälle tycks lida av många av samma problem som är vanliga i utopiska skildringar när det gäller stelhet i maktens strukturer så sägs det att den utopiska staten inte får bli statisk, utan måste hela tiden ändras. Detta är en sanning som de flesta av de tidigare utopisterna helt har missat.

Man kan ställa sig frågan, varför skriver man alls en utopi i formen av en roman, om meningen med den är just att beskriva sin idé om drömstaten? Wells ger delvis svaret själv när han förklarar sina ambitioner med A Modern Utopia vara att nå ut till så många människor som möjligt. En skönlitterär text är ofta lättare att ta till sig än en rakt igenom redogörande text. För det mesta urartar de flesta utopiska romaner till långa föreläsningar om Den Goda Staten. De huvudsakliga anledningarna är desamma som har fått filosofer att genom årtusenden utrycka sina tankar i dialogform. Formen tillåter författaren att ha med även argument som inte är helt oklanderliga, då de inte är sagda direkt av författaren, och han behöver inte heller nödvändigtvis ta klar ställning.

En annan, något mer tveksam, anledning som ibland förs fram är den att man i den utopiska romanen kan testa sin värld på människor. Som om romanen var ett laboratorium där det bara gäller att mata in rätt värden och så väntar man och ser ifall ett tänkbart svar kommer ut. Det är onekligen en intressant tanke, det kan tyckas rimligt att tänka sig att det skulle kunna hjälpa till att avgöra statens rimlighet om människorna och samhället i boken känns trovärdiga. Till största del består naturligtvis detta endast av att en utopist i skönlitterär form har lättare att vara övertygande; en beskrivning av sympatiska och altruistiska människor i ett vackert samhälle kan nog ofta vara mer effektivt än hållbara, sakliga argument.

Utan att ha läst en särskilt stor del av den utopiska litteraturen skulle jag vilja påstå att en utopisk roman som tar sitt budskap på stort allvar inte kan bli god skönlitteratur. Den egentliga utopin rymmer inga bekymmer, utopisten vill inte gärna svärta ner sin dröm med mänskliga problem. En sådan berättelse kan inte gärna bli annat än hopplöst endimensionell. Under 1800-talet, särskilt under senare hälften, skrevs väldigt många utopier av av alla möjliga slag. 1900-talet har i västvärlden inte frambringat särskilt många seriöst syftande politiska utopier. Kanske i viss mån beroende på att genren starkt förknippas med kommunistmakterna. Däremot finns fortfarande utopier av den sagokaraktär som förknippas med skrifterna om Atlantis. Sedan femtiotalet har det även funnits en hel del litteratur i samma anda om den lycka vi (eller åtminstone de troende skall nå) när vi räddas av rymdvarelser i skivformiga skepp. En del mycket uppmärksammade sekter har haft inslag av sådan tro, även Atlantis myten har upptagits som del i religiösa läror.

Om man skall hitta politiska utopier i den klassiska bemärkelsen under vårt århundrade får man gå österut. I Soviet uppmuntrades under Lenins styre skrivandet av den typen av litteratur, vilket ledde till en uppsjö av erbarmliga hyllningar av den kommunistiska staten i allmänhet och den Sovjetiska i synnerhet. Det stora flertalet av de många utopier som skrevs här under de första decennierna efter den ryska revolutionen är ooriginella maskinutopier, hyllande den sovjetiske arbetaren. Det allra mesta av detta är glömt idag, och de som sörjer torde vara få. Den mest kända idag är troligen Vladimir Majakovskij (1893-1930) som skrev hyllningsdikten 150.000.000 (1920; namnet syftar på Soviet Unionens befolkning) och den revolutionsromantiska pjäsen Mysteria Buff. Han blev dock senare besviken på kommunismen och började istället angripa kommunismen i sina verk, som i de satiriska komedierna Banja (1930) och Klop (1929). När Stalin kom till makten försvårades det för författare av fantastisk litteratur, även de med starkast kommunistiskt budskap.

I västvärlden de utopiska verken varit få detta århundrade, istället har dystopin varit rådande. Man kan tala om utopiska inslag i böcker såsom Isaac Asimovs kända stiftelseromaner (vilka bygger på romarrikets historia, mer exakt på Edward Gibbons The History of the Decline and Fall of the Roman Empire (1776-1787; Sv. öv. Romarikets uppgång och fall) om ett osannolikt vidsträckt vintergatsimperium, men det faller utanför ramen för det som behandlas här. Under 30- och 40-talen skrevs de tre dystopier som är de allra kändaste inom den genren, åtminstone två av dem är även bland de allra bästa.

De två jag syftar på är Karin Boyes (1900-41) Kallocain (1940) och George Orwells (1903-1950, namnet är en speudonym för Eric Blair) 1984 (1949; Sv. öv. Nittonhundraåttiofyra, 1950). De två romanerna har mycket gemensamt i sin beskrivning av totalt auktoritära kommunistiska stater. Två lysande skräckvisioner, där just den klassiska socialistiska utopins ömmaste punkt berörs: risken för att önskan efter ordning tar över allt annat, att människan löses upp och ses som en tämligen oviktig del i samhällsmaskineriet.

I båda de beskrivna staterna har i stort sett det genomskinliga samhället uppnåtts. Alla bevakas ständigt, även i hemmet är de ständigt övervakade av "polisöron" och "polisögon" (Kallocain). I Kallocain uppfinner kemisten Leo Kall ett effektivt sanningsserum, kallocain. Staten ser naturligtvis detta som väldig chans att äntligen lyckas uppnå det samhälle de önskar, alla brottslingar kan avslöjas och framför allt kan alla konspirationer redas upp och förintas. Men inte bara det, ingenting kan längre hållas hemligt, inte ens tankar och de har nu även möjlighet att döma människor för statsfientliga tankar, innan det hinner gå till handling. Även den statsfientliga tanken är naturligtvis ett brott.

Nittonhundraåttiofyra är mera ironiskt skriven och är något osmidigare i sitt sätt att skildra den auktoritära staten. Ett tydligt tema i boken är att ingenting är absolut sant, det är sanning och historia det som vi tror på. Bokens huvudperson Winston Smith arbetar på sanningsministeriet, där hans jobb är att ändra i gamla skrifter, när det har beslutats att historien skall ändras. Statens vilja är att nedtrampa folket, att plåga och ständigt stampa stampa dem i ansiktet. För att uppnå detta, och göra dem till viljelösa slavar konstrueras nyspråk, det oficiella språket i Oceanien. Språket förbättras hela tiden, målet är att göra det omöjligt att använda språket mot staten, alla sådana betydelser skall tas bort. Bokens övertydliga ironi gör den väl verklighetsfrånvänd och gör det omöjligt för boken att bli riktigt så vass som Boyes mer trovärdiga version. Redan tidigt i boken möts man av statens - Storebrors - tre slagord:

Krig är fred
Frihet är slaveri
Okunnighet är styrka

Samtidigt som man förstår vad Orwell vill säga om myndigheternas möjlighet att lura medborgarna och sanningens relativitet, så känns det väl märkligt att ingen ser det motsägelsefulla i Storebrors ord, utan hela tiden lyckas rädda sig med det som de kallar för dubbeltänkande.

Aldous Huxleys Brave New World (1932; Sv. öv. Du sköna nya värld, samma år) kritiserar inte samma socialistiska utopiska dröm som de två ovanstående, utan en som ligger närmare skräckbilden av det amerikanska samhället. Tideräkningen anges i år efter Ford. Boken börjar effektfullt med en beskrivning av en fabrik för tillverkning av människor. Direktören beskriver stolt hur man genom Bokanovskys process nu kan frambringa 96 människor där man tidigare endast skapade en. Många av äggen exponeras sedan olika länge för sprit, på så sätt fås distinkta samhällsklasser, skilda åt av olika intelligens och fysik. I de allra sämsta, epsilonmänniskorna ,vilka knappt är mänskliga har de fått ett alldeles utmärkt sätt att lösa slavproblemet. Som roman betraktad är den knappast särskilt lyckad, men den rymmer många intressanta temata. Särskilt intressant är behandlingen av bokens karaktärer. Ingen är alltigenom sympatisk, ingen ställer sig helt på den "goda" sidan gentemot den rådande staten. Protagonisten, alfa+ (den högsta kasten) Bernhard Marx verkar endast hata systemet i den mån han själv inte passar in, när han själv får det han vill ha bryr han sig inte mycket om sitt statshat.

Av de intressantaste framtidsskildringarna inom sf-litteraturen står den amerikanske författaren Robert A. Heinlein (1907-1988) för många av de allra förnämsta. Kvaliteten på hans böcker är väldigt varierande, hans styrka ligger just i idéerna och skildringen av sin framtidsvärld, när det inte finns där är det ofta tämligen tomma böcker. Hans förmåga att mer än någon annan i genren hitta på nya revolutionerande idéer har fått honom till att bli den mest lästa sf-författaren i västvärlden. Vare sig man gillar han böcker eller inte är det svårt att inte bli engagerad av de ämnen han tar upp. Flera av hans böcker har blivit väldigt omdiskuterade, den mest kontroversiella av dem alla är Starship Trooper (1959, Sv. öv Stjärnsoldat, 1987. Även som Starship Trooper, 1997). Många har kallat den för fascistoid och djupt odemokratisk och militaristisk. Den kraftigaste kritiken ligger mot det faktum att i Heinleins Terran Federation endast de som har gjort en frivillig, minst tvåårig samhällstjänst räknas som medborgare. Denna samhällstjänst utgörs ofta av en hård militärtjänst. Icke-medborgare lever i stor utsträckning på samma villkor som medborgarna, dock får endast medborgarna ha samhälleliga positioner som polis eller brandman. Endast de har rösträtt och får delta i politik. Romanen är en beskrivning av Juan Ricos militärutbildning och sedermera av ett krig mot illasinnade rymdvarelser. Men en stor vikt läggs vid diskussion om själva statsskicket. Flera gånger återkommer Heinlein till frågan varför skall man ha det ordnat så. Hans svar är att, det fungerar. Det finns ingen möjlighet för en revolt. "[...]väljer man ut de aggressiva och gör dem till fårhundar, kommer man aldrig att få särskilt mycket besvär med fåren." (s 196) säger en fyndig kadett till sin lärare i moralfilosofi på frågan varför en revolt är omöjlig. De som skulle kunna göra revolt ges rösträtt och makten över de passiva.

Det är just här som det största problemet i Heinleins samhälle finns att finna, och det är här han tangerar det vanligaste problemet i utopiska tankebyggen. Gör det faktum att samhället är stabilt, trots att det finns många som gnäller (vilket flera gånger konstateras) att systemet blir bra? Det har funnits många exempel på diktaturer som under lång tid har varit stabila, och det är få som för den sakens skulle upphöjer dessa länder till ideal. Återigen ses ordning som en viktig princip. Det som inte nämns i boken, men som för en läsare känns troligt, kanske rent av oundvikligt, är att medborgarna tar över allt större del av samhället och hänvisar de andra till allt mindre delar av samhället. Det är svårt att tro att det tillstånd av måttlig rättvisa som råder i boken kommer att vara särskilt länge. Den visionen som visas upp i Starship Trooper ter sig nog för många som en skräckvision. Men det är tveksamt om det är rätt att beskylla Heinlein för sina idéer på det hätska sätt som ofta har gjorts, för han är en politisk pragmatiker och framför allt testar han olika idéer i olika romaner. I The Moon is a Harsh Mistress (1967; Sv. öv. Revolt mot Jorden) skildras en framtid där månen har använts av jorden som fångkoloni. Månen är väldigt viktig för Jorden som producent av spannmål, och styrs av Jordens stater genom ett litet antal soldater. Vid sidan av detta styre, som mest bryr sig om att spannmål producerat så råder bland de deporterade fångarna och deras avkomma ett anarkistiskt eller libertarianskt system. Det allmänna mottot är TANSTAAFL, "There ain't no such thing as a free lunch". Det är en hård värld, en mycket stor del av alla nykomlingar dör inom kort. En värld där endast de som följer de oskrivna lagarna överlever. Det finns ingen domstol, istället bildas det när ett brott har begåtts en snabbdomstol. Det enda straffet som finns är döden. I The Cat Who Walks through Walls, (1985; Sv. öv. Katten som går genom väggar, 1987) i viss mån en fortsättning på Revolt mot Jorden, döms en man till döden för att ha försökt tränga sig i en affärskö. I en uttalad parallell till det amerikanska frihetskriget försöker månen (Luna Free State) att slå sig fri från Jorden, med de tre huvudkaraktärerna i spetsen för revolten. Revoltens politiska ledare, professor Bernardo de la Paz, kallad Prof är anhängare av en väldigt liberal anarkism. Han anser att människans mest grundläggande rättighet är att ha tillgång till en marknad, och ekar därigenom den amerikanska extremliberala Ayn Rand, som förespråkar den s.k. objektivismen. De har vidare samma uppfattning i att man inte kan tala om rättighet till mat eller liv eller någonting alls. TANSTAAFL, man har bara det som man har skaffat sig.

En sak som är något störande med boken är kvinnans roll. I Starship Trooper råder i stort sett jämlikhet i samhället. Här är av naturliga skäl balansen något rubbad. Varande en fångkoloni har månen en stark överrepresentation av män, då de flesta brottslingar fortfarande är män. Kvinnan har härigenom fått en mycket upphöjd ställning, att utan tillåtelse närma sig en kvinna straffas genast med döden. Våldtäkt existerar över huvud taget inte. Men det resulterar även i är att kvinnan ses på som en tingest. I början i boken hamnar romanens jag, Mannie i en samling upprorsmän och -kvinnor. För folkmassan talar en självsäker kvinna Wyoming Knott. Tillsammans med Mannie och Prof är hon sedan med och startar revolten. Det är dock väldigt tydligt, och märkligt, hur hon efter nämnda händelse snart underordnar sig männen, inte har någonting att säga till om och har alltid fel i allting hon säger.

När själva revolten börjar närma sig sitt slut märker man att Prof har planerat allting, utan att tala om alla detaljer i sina planer för någon. Han handlande blir också rätt svårförståeligt. Enligt hans tro är en fri press något av det viktigaste för att behålla friheten i ett samhälle. När han dock själv kommer till makten är han snabb med att kontrollera allt som står i pressen och censurera den så att han själv tjänar på det, han ser till att fuska med valen. Mannie säger skämtsamt att det faktum att Prof är pacifist och vegetarian inte hindrar honom ifrån att döda eller äta kött. I det nybildade parlamentet dömer han ganska snart en meningsmotståndare till döden (vilket roat åses av Mannie). Synen på hur makten bör hanteras skiljer sig mycket mellan den som befinner sig utanför och den som har lyckats att ta sig in.

Dessa två böcker är inte renodlade utopiska verk, men innehåller definitivt vissa ansatser åt det hållet. En stor skillnad är dock, som redan konstaterat, att Heinlein är en pragmatiker; han målar inte upp fantastiska drömsamhällen, istället skapas samhällena efter en viss given situation. Under 70-talet kom ett antal romaner som har kallats för kritiska utopier, tre välkända exempel är Ursula K. Le Guins The Dispossessed, (1974; Sv. öv. Shevek, 1976) Samuel R. Delanys Triton (1976) och Ernest Callenbachs Ecotopia (1974; Sv. öv. Ecotopia, 1981). De är medvetet skrivna i den utopiska traditionen, men vänder sig mot den stelhet och torftighet som brukar prägla genren, samtidigt finns oftast en kritisk inställning till det beskrivna samhället. Man kan se Revolt mot Jorden som en förelöpare till dessa.

I Shevek har en form av anarkistisk stat bildats på månen Anarres. Ledda av den politiska visionären Odo lyckades de av moderplaneten Urras kapitalistiska stater få himlakroppen till sitt förfogande. Anarkismen så som den är enligt odoianismen är väldigt långt ifrån den som finns på Heinleins upproriska måne, Annares socialism skulle få Prof att blir upprörd och genast vilja göra uppror. Här råder i stort sett egendomsgemenskap, den enda egentliga lagen är den som säger att man skall vara solidarisk och hjälpa sina medmänniskor, vem som helst kan vid behov bli kallad ifrån sitt vanliga jobb för att en period hjälpa till med något fysiskt arbete. Staten hålls så liten som möjligt, den överordnade organisation som måste finnas väljs inte utan ämbetena lottas ut och byts ofta.

Le Guins vision blir speciellt trovärdig och lockande p.g.a. att hon aldrig överdriver sina utopiers godhet eller landets godhet. Men trots att boken känns väldigt genomtänkt tycks författarens slutsats vara att försöket är dömt att misslyckas, åtminstone om ingen förändring sker. Det finns nämligen sprickor i muren. Den största hotet, verkar Le Guin mena, för staten är just statiskhet.

Romanen växlar mellan att beskriva den vuxne fysikern Shevek och hans resa till moderplanetens något överdrivna kapitalistiska stat A-IO och hans uppväxtår. Det första exemplet, ett mycket talande sådant, på den stelhet som finns på Anarres är när den tioårige Shevek tangerar en av den antike greken Zenons mest berömda tankar. Shevek ställer sig upp och förklarar för lärarna och de andra barnen varför det är omöjligt för en pil att nå fram till trädet. Pilen måste först nå halvvägs, sedan hälften av den resterande sträckan o.s.v. Han beskylls då för att "egoera", det är meningslöst att tala om man därigenom framhäver sig själv. Det är en strävan efter så stor likhet som möjligt, som kan förstöra de bästa av världar. Istället för att egentligen följa Odos skrifter, vilka talar om ständig förändring och revolution som en nödvändighet, upphöjs de snarast till religion, i viss mån har i vår värld samma sak skett med de kommunistiska lärorna. Shevek blir även medveten om att maktens strukturer alltmer stelnar, blir arkaiska, alltmer samma människor styr samhället, vilket är helt mot de ursprungliga intentionerna.

På den första amerikanska upplagan av Shevek stod det "The magnificent epic of an ambiguous utopia". Detta blev så förknippat med boken att "An ambiguous utopia" senare blev officiell undertitel på romanen. Samuel R. Delany, som tillsammans med Le Guin är en av de mest litterärt avancerade av samtida sf-författare, skrev Triton som ett svar på Shevek och framför allt just på det där beskrivna anarkistiska samhällets stelhet och likriktning. Han gav sin roman undertiteln "An ambiguous Heterotopia" och vill med sin roman visa upp ett samhälle med nästan oändlig diversitet, det sägs att det där finns fyrtio eller femtio olika kön och minst dubbelt så många religioner. Alla tabu är glömda, en total frihet råder, detta får dock inte Delany att skriva om en värld med fullständig lycka. Här prisas, som i Revolt mot Jorden de marknads ideal som Thomas Malthus och Ayn Rand står för, men det finns även spår av Paul Goodman, den anarkist som är Le Guins största inspirationskälla till Shevek. Delanys bok har vissa ansetts vara en mer komplett och på ett mänskligt plan mer realistisk skildring än Shevek.

Vad man än anser om idéerna så innehöll dessa böcker en vilja att utforska och diskutera samhället och dess funktion. I dagens fantastiska litteratur finns väldigt lite av den varan. Den stora trenden inom fantastisk litteratur i stort har sedan 80-talet varit vad som kalla epic- eller high-fantasy. Detta är sagor i efterföljd av Tolkiens storartade verk. Detta kan sägas innehålla ett sorts utopiskt tänkande, drömmar om en enkel pastoraltillvaro med gott och ont. Men med få undantag är det föga originella hjältehistorier.

Intressantare är då den strömning som har dominerat sf-genren sedan 80-talets första år, cyberpunken med den stilistiskt drivne William Gibsons stora framgångar har lett till en väldigt stor produktion inom en genre som nu blir allt mattare. Med Gibsons moderna klassiker Neuromancer (1984, Sv öv. Neuromancer) som mall beskrivs ofta en tämligen nära framtid där tekniken tränger allt närmare inpå människan, och under hennes hud. Bredvid en uppskruvad action, i samma anda som i en Hollywood film, läggs stor vikt vid extrapolerandet av en framtid där multinationella företag styr världen och på beskrivningar av hur människan förändras av tekniken och de stora förändringarna i världens styre. Berättelserna är snarare dystopier än utopier, men egentligen helt enkelt en på många sätt skrämmande framtidsvision med både fruktansvärda och underbara och lockande sidor. Men trots att det ibland kan kännas väldigt angeläget är det lätt att tycka att subgenren redan har målat in sig i ett hörn.

Nästan fullständig källförteckning: