John-Henri Holmberg
Den här artikeln är hämtad ur SF Forum #78 (1979) men publicerades ursprungligen i boken Drömmar om evigheten (1974). Publicerad med tillstånd av John-Henri Holmberg.
Under de senaste åren har utgivningen av science fiction ökat kraftigt både i Sverige och resten av Norden. Men trots att både läsare, kritiker och författare börjat intressera sig för genren är okunnigheten om dess ursprung och framväxt iögonfallande. Detta faktum har naturligtvis enkla orsaker; en sf-läsare i USA eller England kan välja sin läsning på ett sådant sätt att han får en varierad och fyllig bild av både äldre och nyare science fiction. Han/hon har vidare tillgång till en relativt omfattande mängd fackverk, både översiktiga och kritiska, som bidrar till att ge en smula perspektiv på genrens historia och utveckling.
En bidragande orsak till att det i de anglosaxiska länderna förs en livlig debatt kring science fiction är förmodligen att det där vuxit upp en mycket stark "fandom". En "fan" är en person som läser science fiction. "Fandom" bildas sålunda då dessa personer får kontakt med varandra och börjar diskutera genren med varandra. Så småningom ger man kanske också ut ett "fanzine", vilket helt enkelt är en tidskrift som behandlar science fiction på mer eller mindre informellt sätt.
Ett fanzine är oftast, men inte nödvändigtvis, ett forum för amatörer. Många författare som i dag är etablerade yrkesskribenter har börjat sin bana i fanzines. I många fall har också fanzinet blivit så populärt och nått en så stor upplaga att det tar steget från interntidskrift till "riktig" tidskrift. Dvs, fanzinet blir professionellt.
Detta är vad som har hänt med Science Fiction Forum. I många år har Forum givits ut i en liten upplaga och nått ett begränsat antal läsare. Men de senaste årens växande intresse för science fiction-litteraturen har skapat ett behov av en bredare tidskrift som på ett seriöst sätt tar sig an genren och bildar ett forum för debatt, analys och närmare granskning.
Tidigare har en sådan tidskrift aldrig existerat i Sverige. Det är naturligtvis beklagligt, men kan bara bero på att själva genre-beteckningen medför något för många kritiker negativt. Sedan länge har sf betraktats som liktydigt med triviallitteratur, skräp eller i bästa fall pojkböcker.
Naturligtvis är inte all sf bra. Det mesta av den science fiction som publiceras liksom det mesta som publiceras i alla genrer är dåligt, både litterärt och som science fiction. Men det finns en förvånansvärt stor mängd utmärkt science fiction som i alla avseenden är värd att läsas, bedömas och diskuteras på allvar.
Faktum är nämligen att science fiction under de senaste åren på allvar börjat uppmärksammas av det akademiska etablissemanget i främst USA och England, men också i Sovjet och öststaterna. För närvarande erbjuds över 250 kurser i science fiction vid amerikanska universitet och gymnasier; flera universitet publicerar tidskrifter om sf och åtminstone tre större akademiska konferenser kring genren hålls årligen. Detta har gjort det möjligt för både forskare, författare och vanliga läsare att på olika sätt offentliggöra sin syn på science fiction.
I Sverige finns inte något motsvarande intresse för genren från lärdomssätenas sida. Den utgivna litteraturen om sf är också tämligen blygsam; den inskränker sig till ett antal böcker och några pamfletter. Detta trots att science fiction har publicerats i Sverige -- om än i blygsam skala -- ända sedan slutet av 1800-talet.
I denna korta essä vill jag skissera några av huvuddragen i svensk science fictions utveckling. Jag för inga anspråk på att vara fullständig eller uttömmande. Därtill misstänker jag att det fordras åtskilligt mera studier.
Science fiction i Sverige började inte skrivas förrän mot slutet av 1800-talet, och de böcker som då publicerades var starkt inspirerade utifrån. Man brukar kalla Claes Lundins (1825-1908) Oxygen och Aromasia (1878) för den första inhemska sf-boken; det ligger en hel del sanning i det. Det slutande 1800-talet var den klassiska utopins sista förlovade tid. Utomlands skrevs, som vi tidigare har sett, en lång rad lyriska skildringar av den förestående maskinåldern, ett lyckorike som slutgiltigt skulle beefria oss från sjukdomar, materiella behov och betungande arbete. Någon motsvarighet till den utopiska vågen fick vi aldrig i Sverige, kanske helt enkelt för att industrialiseringen här var mindre explosiv än i England och Tyskland, men det existerar ändå ett par exempel på klassisk svensk utopi. Claes Lundins är det bästa.
Oxygen och Aromasia skildrar Stockholm år 2378. Romanen är till lika delar framsynt och tidstypisk; Lundin förutspår inga särskilda förändringar i samhällsskick eller politik, men introducerar en hel mängd säregna och ofta charmfulla tekniska innovationer -- luktorglar, luftvelocipeder, atlanttunnlar, rymdfarkoster och skyskrapor. Dessutom avviker Lundin från de flesta av sina samtida utopister både genom att slå ett kraftfullt slag för kvinnans jämställdhet och genom att ha humor. Hans berättelse är fylld av lustigheter men också av en giftig satir riktad mot det Oscarianska samhällets orättvisor och bundenhet vid traditionerna.
I början av 1900-talet bestod den svenska sf-liknande litteraturen huvudsakligen av visioner av ett kommandc storkrig. En av de tidigaste romanerna i den traditionen är Erik Drakes Med vapen i hand, en "romantiserad skildring av vårt kommande krig" (1902). Avsevärt mera läsvärda var pseudonymen Radschas (Iwan T Aminoff) litet senare utkomna berättelser om världsbranden. Radcsha skrev åtskilliga sådana romaner; den första betydande var När krigsguden talar (1904) och den sista Det eröfrade landet (1914).
På tiotalet inledde den säregne journalisten, uppfinnaren och reklammannen Otto Witt (1875-1923) sin publicistiska verksamhet med att utge romanen De sista människorna (1911). Den följdes av åtskilliga ytterligare romaner (totalt utgav Witt mellan 40 och 50 böcker) och 1916 grundade han tidskriften Hugin som han sedan drev i drygt tre år. Hugin var ett slags embryotisk science fiction-tidskrift; den fylldes av populärvetenskapliga artiklar, kampparoller och kritik men innehöll också i varje nummer något slags utopisk berättelse, vanligtvis i följetongsform.
Bland Witts otaliga romaner är få värda att nämna. Mest känd av dem är förmodligen Krigets tekniska sagor (1915). En ungdomsbok som söker ge en bild av det mekaniserade och ohyggliga framtida kriget. Andra av dem har illustrativa titlar som Det magnetiska luftskeppet (1912), I de svävande trädgårdarna (1913) eller Hur månen erövrades (1915). Tyvärr saknade Witt helt litterär talang, hans framtidsvisioner är inskränkta och inte särskilt övertygande, och hans moraliska budskap är enfaldigt i sitt idoga ältande av fosterlandskärlek och nationalism.
Efter Otto Witt utgavs så gott som ingen litteratur av sf-karaktär i Sverige förrän en bit in på trettiotalet. Bland de mycket få verken från mellanperioden förtjänar emellertid åtminstone Axel Klinckowströms säregna och mycket originella roman Skräck över Norden (1926) att nämnas, en genomförd och skickligt utarbetad berättelse om hur hela Skandinavien utan föregående varning drabbas av en ny istid och vad som då händer det moderna samhället.
Också Frank Heller (pseudonym för Gunnar Serner, 1886-1947) snuddade vid science fiction i några av sina tjugotalsronianer. En av hans allra bästa berättelser, Herr Collin kontra Napoleon (1924), har starka drag av fantasy eller sf. Detsamma gäller några av Hellers senare verk, däribland den utmärkta Stölden av Eiffeltornet (1931) och den sena, avsevärt svagare Atlantis undergång (1941).
På trettiotalet kan man börja tala om en mera betydande mängd svensk science fiction av renaste märke. Elffred Berggren utgav redan 1932 Robotarnas gud, en säregen och personligt hållen berättelse om framtidens mekaniska människor, patetisk men inte alls ointressant. 1936 och 1937 publicerade Vladimir Semitjov sina båda ungdomsromaner 43000000 mil genom världsrymden och Mot slocknande solar, böcker som trots sina avsevärda litterära brister utan tvekan gjorde en generation unga läsare mottagliga också för mera vuxen science fiction och som väl kan jämföras med de närmast föregående årens amerikanska rymdäventyr.
Ochså ett par udda böcker från trettiotalet förtjänar att nämnas. Rutger Essén utgav under pseudonymen Leif Eriksson 1937 romanen De släckta metropolerna, vårt lands väl enda nazistiska sf-berättelse. I den går så gott som hela mänskligheten under varpå de återstående spillrorna samlas för att under nordiskt befäl bygga en ny och bättre värld. Betydligt mera läsvärd är fortfarande Olle Eklunds Undret från kraterön (1939), en riktigt bra och fantasifull sf-roman som behållit mycket av sin charm.
1940 blev ett slags märkesår för science fiction i Sverige. Då utgavs Karin Boyes (1900-1941) Kallocain, den enda verkligt stora svenska roman som skrivits i samma tradition som George Orwells 1984 och Eugen Samjatjins Vi. I romanen skildrade Boye ett ohyggligt totalitärt samhälle där den sista barriären för en fullständig kontroll av medborgarna just är på väg att raseras; forskaren Leo Kall har upptäckt en drog med vars hjälp också ens innersta tankar och övertygelser kan avslöjas. Boken var inspirerad av en resa genom det nazistiska Tyskland och av de skildringar av terrorn i Sovjet som sipprade ut till väst; den är uppfylld av ett moraliskt pathos och en indignation som gör den till en betydande idéroman.
Samma år startades också ett svenskt sf-magasin, Jules Verne-magasinet. Det översatte merparten av sitt innehåll ur amerikanska pulpmagasinen -- Planet Stories, Thrilling Wonder Stories och Captain Future. Innan den upphörde 1947 hann tidskriften komma ut med sammanlagt 332 nummer; enligt samlaren och experten Bengt-Olof Ringberg innehöll de inte mindre än 537 noveller och följetonger som definitivt måste betraktas som science fiction. Det oaktat var magasinet genomgående rejält dåligt. Redaktionen tycktes ha en förbluffande förmåga att välja ut de sämsta berättelserna av också bra amerikanska författare -- skribenter som Brackett, Bradbury, Bester, Heinlein och Kuttner, introducerades alla med för dem ovanligt dåliga noveller, något som i hög grad naturligtvis orsakades av de okänsliga och ofta starkt förkortade översättningarna.
Hur som helst ansåg inte Jules Verne-magasinets utgivare att tiden var mogen att avslöja att det man publicerade var science fiction. Med tanke på den storm av protester mot tidningen som kom från främst lärarhåll får man kanske vara tacksam för den sakens skull. Det skulle dröja ännu ett decennium innan begreppet science fiction introducerades i landet, men det hindrade naturligtvis inte att en hel del inhemsk sf lika fullt skrevs och publicerades.
En av de bättre av 40-talets svenska talanger var Åke Lindman, som i två ungdomsromaner skapade en fängslande sf-miljö och skickligt turnerade välkända utländska teman. Den döende planeten (1944) var hans första bok i genren: någon bättre är den senare Tarin, löftets planet (1946). Ett kuriöst faktum är att en av de första anti-atomkraftsromaner som över huvud taget utgavs kom i Sverige. Det var Thore Erikssons I sista ögonblicket (1946), belönad med förstapris i bokförlaget Ljus skandinaviska romanpristävlan. Handlingen är förlagd till mitten av 50-talet och skildrar hur världen bara tack vare att några rådiga forskare tar över räddas undan ett tillintetgörande krig.
1949 introducerades så vitt jag vet termen "science fiction" för första gången i vårt land. Det skedde i en notis publicerad i maj-juninumret av BLM, där den anonyme skribenten gav några glimtar av en ny sorts amerikansk underhållningslitteratur. Det dröjde inte länge förrän sf blev också en allmänt vedertagen svensk term. 1952 startade Eklunds förlags sf-serien, en ambitiös utgivning som innan den lades ned hann utkomma med sju titlar och introducera författare som Isaac Asimov, Arthur C Clarke, Robert A Heinlein och John Wyndbam i landet. 1953 följdes serien av den första svenska sf-antologin, den av E N Tigerstedt redigerade Morgondagens äventyr (Natur & Kultur) och tidigt 1954 inledde Lindqvists förlag sin serie Atomboken som under två år hann med att publicera ett jämnt dussin romaner av flera ledande sf-författare.
I mars 1954 startades också tidskriften Häpna!, en till en början mycket välredigerad kvalitetstidskrift som gjorde mycket för att popularisera science fiction i landet. Mitten av femtiotalet kom att bli en sf-mässigt oöverträffad höjdpunkt i Sverige.
Häpna!s utgivare hoppades från början på att man med tiden skulle kunna arbeta upp inhemska talanger. Tyvärr blev framgångarna i den riktningen obetydliga. Några få svenska skribenter medverkade i tidskriften, däribland Dénis Lindbohm, Sam J Lundwall, Bertil Mårtensson och Jacob Palme som alla debuterade i Häpna!. Den mest intressante av de svenskar som publicerade sig i tidskriften under dess första år var emellertid utan tvekan Sture Lönnerstrand (född 1919).
Lönnerstrand var en av de första svenska skribenter som upptäckte utländsk science fiction. Den upptäckten kom att färga hela hans författarskap. Redan under 30-talets sista år skrev han en lång rad sf-noveller för olika veckotidningar. Senare övergick han till mera seriöst författarskap, först med den sf-inspirerade diktsamlingen Den oupphörliga (incestrala) blodsymfonin (1951), därefter i romanform.
Lönnerstrands mest kända och kanske också bästa sf-verk är romanen Rymdhunden (1954), en odysséberättelse om ett rymdskepp på färd genom solsystemet där författaren skickligt och fantasifullt skildrar de världar skeppet besöker och dessutom lyckas mystifiera läsaren genom att berätta om energivarelserna Beltrom Och Roaalt: romanen är långtifrån enkel och försvarar fortfarande väl sin plats som en av de bästa och mest originella sf-böcker som skrivits i vårt land. Enligt uppgift har Lönnerstrand färdigställt tre eller fyra sf-romaner, som beklagligtvis inte utkommit. Ett läsdrama, Virus (1960), är hans hittills senast utgivna sf-verk. Virus är ett futuristiskt maskspel, ett försök att i dramatiserad form varna för en tänkbar, känslolös och skrämmande framtid; tyvärr förtas effekten en smula av den ojämna stilen, som till hög grad torde bero på versformen. Lönnerstrands styrka ligger främst på det berättande planet och kommer bäst till uttryck i prosaformen.
Sture Lönnerstrand var under femtiotalet den ende svenska författare som öppet deklarerade att det han skrev var science fiction och att hans verk ingick i samma tradition som de utländska sf-författarnas. Men han var långt ifrån ensam om att skriva i genren. Det ökande utbudet översättningar medförde att allt flera både läsare och skribenter upptäckte den "nya" formen och dess möjligheter; kanske som en följd därav blev också mängden inhemska verk i genren avsevärd under senare hälften av decenniet.
Redan 1952 utgav Ralf Parland (född 1919) Hårt ljus. senare följd av Eros och elektronerna (1954) och av Hymner från Santsche-Pi (1959). I Parlands hela diktning finns ett starkt futuristiskt och spekulativt drag som efter hand renodlats fram till hans första roman. i (1973), en sf-roman från den avlägsna framtidcns Skandinavien som i tema och symboler starkt påminner om H G Wells Tidsmaskinen. 1953 utkom Atomskymning, skriven av Hilde Rubinstein men utgiven under pseudonymen "Katarina Brendel". Rubinstein vänder sig liksom Ralf Parland mot teknikens ökande inverkan på våra liv och mot den känslokyla som kan bli resultatet av en fortgående teknologisk utveckling. Men i Atomskymning är det naturligtvis främst atombomben som blir hotet och symbolen för en forskning och ett framåtskridande som inte längre kan kontrolleras. Det är en stark och läsvärd bok också om man jämför med de bättre utländska romanerna om hotet från atomkriget.
1954 debuterade vårt lands med säkerhet flitigaste sf-författare Henrik Nanne, som under pseudonymen "Carl Henner" vid det bär laget utgivit nära ett dussin sf-romaner både för barn och vuxna. Nannes mest övertygande roman är Alternativ Luna (1956), en ambitiös och bitvis mycket lyckad berättelse om den första månfärden där tonvikten lagts vid de psykologiska påfrestningar rymdresenärerna måste utstå. En lågn serie ungdomsböcker utgiven under åren 1954-58 bör också nämnas; Nanne tar här upp tanken i Lönnerstrands Rymdhunden och låter sin hjälte besöka planet efter planet i vårt solsystem (inalles omfattar serien sju romaner, från Merkurius till Pluto med ett par världar överhoppade på vägen). Behandlingen är emellertid avsevärt enklare och det rör sig hela tiden om rena äventyrshistorier.
Andra ungdomsböcker som förtjänar att nämnas är de bägge romanerna Den okända faran och Rymdskeppens gåta (1933 resp 1953), båda skrivna av Gustav Sandgren (född 1904) men utgivna under pseudonymen "Gabriel Linde". Också Torsten Scheutz Anfall från Titan (1953) är intressant; det är en lättläst och välgjord bok som möjligen förlorar en aning på att vara en mycket trogen kopia av Robert A Heinleins The Puppet Masters.
Redan 1953 hade Harry Martinson (1904-1978) utgivit diktsamlingen Cikada där ett parti var betitlat "Sången om Doris och Miman". 1956 utökade han det partiet och publicerade den nya versionen separat med titeln Aniara: därmed skapade han det hittills förnämsta lyriska sf-verk som publicerats. Aniara berättar om en inte alltför avlägsen framtid då jorden till stora delar är förödd av atomkriget och då utvandrarna i tusental trängs i rymdhamnarna för att skeppas till tundraplaneten Mars där de hoppas kunna skapa sig en ny framtid. Ett sådant koloniskepp, Aniara, råkar ur kurs och lämnar solsystemet bakom sig. Utan att kunna vända färdas skeppet sedan vidare medan de ombordvarande åldras och till slut dör långt innan rymdfartyget nått sitt av slumpen utstakade mål i stjärnbildet Lyran.
Dikteposet är en exposé över människans historia och trossatserm ett oerhört rikt tvärsnitt av trosföreställnigar, vrångbilder, förhoppningar och nederlag. Rymdskeppet Aniara kan ses som en symbol för jorden och de ombordvarande som representanter för mänskligheten: jag kan emellertid inte se att diktsykeln så tolkad skulle bli bättre eller mera intressant än om man läser den sådan den skrivits, som en lyrisk fantasi från en tänkbar, hotande framtid och som en skildring av människans möte med rymdens köld och evighet.
Året efter Aniara utkom ännu en domedagsvision, Nils Parlings (född 1914) Korset, som trots sina förtjänster överskuggas av den året därpå utgivna Strålen av Ann-Margret Dahlqvist-Ljungberg (född 1915), en suggestiv och oerhört effektfull varnande bild av en mardrömslik framtid. Dahlqvist-Ljungberg återvände senare till science fiction i diktsamlingen Du i den omvända bilden (1959) och samlingsböckerna Att lära gamla hundar sitta (1962) och Insekt mot ljuset (samma år).
1958 debuterade Sven Christer Swahn (född 1933) som prosaist med novellsamlingen 13 historier om spöken och annat. Den följdes 1962 av samlingen Orgeladjunkten. Bägge volymerna innehåller flera berättelser i gränslandet mot fantasy och science fiction. Swahns utveckling mot sf underströks ytterligare under 60-talet genom hans många ungdomsböcker, av vilka åtminstone tre är renodlad science fiction av mycket god kvalitet: Stenjätten (1965), Vår man i Nyhavn (1967) och Spionligan (1972). Flera radiospel hör till genren, däribland ett om en svensk hjärttransplantation och ett fantasidrama om Kaspar Hausers tänkta tredje dröm.
Genom sin omfattande och genomgående mycket intressanta produktion har Swahn kommit att framstå som vårt lands kanske mest talangfulle och samtidigt njutbare sf-berättare. Han är också en av dem som ägnat science fiction-utgivningen i Sverige och utomlands en sakkunnig, intresserad och personlig granskning, både i recensioner och i längre artiklar.
Femtiotalets sista mer intressanta sf-roman blev Folke Fridells (född 1904) Äldst i världen (1959), en bitsk men samtidigt rolig folkhemssatir där Martin Mörk, den siste idealisten, blir en fyrkantig klots i den perfekta maskincivilisationens runda pensionärshål. Den boken får föra över till sextiotalet, vars första år innebar en stark avmattning av sf-utbudet.
Tidskriften Häpna! förde i början av 60-talet en tynande tillvaro med allt mindre regelbunden utgivning. Den upphörde till slut 1966. Den ambitiösa pocketbokutgivningen som Wennerbergs förlag startade 1957 upphörde också efter 18 titlar och tidskriften Galaxy, den hittils litterärt mest högstående sf-tidskrift som publicerats i Sverige, lades även den ned 1960 efter två år och 19 utgivna nummer. Parallellt med att översättningarna blev färre blev också den inhemska genren mindre, och det skulle dröja fram till decenniets slut innan den tendensen vändes.
Under femtiotalet förlorade svensk science fiction en författare och antologisammanställare som skulle kunnat ge genren en rejäl knuff framåt. Det var Olle Strandberg (1910-1956) som året före sin död upptäckt amerikansk sf och i våldsam entusiasm lyckats få sitt förlag att gå med på att publicera tre tjocka antologier översatt sf under hans redaktion. Han avled innan arbetet på böckerna hunnit påbörjas och av hans stora projekt att popularisera science fiction i Sverige blev intet.
Ett knappt decennium senare inträffade något liknande. Pär Rådström (1925-1963) avled också innan han mycket mer än hunnit börja intressera sig för science fiction. Rådström ingick i Galaxys redaktion, bidrog med några slipade och intressanta noveller och började också i sitt övriga författarskap närma sig genren. En av hans sista romaner, Sommargästerna (1960), visar liksom Översten (1961) starka spår av en originell, visionär fantasikraft; ett radiospel Rådström skrev vid decennieskiftet var också renodlad science fiction.
Under sextiotalet kan man säga, att svensk sf delades upp i två riktningar. Den ena fortsatte på ett ungefär "traditionerna" från tidigare decennier; här finner man följaktligen sf-berättelser som kan ha inspirerats av amerikanska eller brittiska genreförfattare, man finner varnande framtidsvisioner och renodlad underhållning. Den andra riktningen är nyare. Flera ur den yngsta generationen svenska författare började utnyttja sig av sf-mediet, men i samma syften som de av deras samtida som skrev utanför genren. Här får vi romaner med stark uttalat politiskt syfte och ofta med en omisskännlig politisk tendens. Berättelserna är ofta förlagda tio, tjugo eller hundra år in i framtiden, men författarna har för det mesta inte gjort några större ansträngningar för att övertyga läsaren om att handlingen verkligen tilldrar sig i en annan tid. Tvärtom kan man misstänka att läsaren, för att författaren helt skall uppnå sina syften, bör inse att den bok han läser verkligen utspelas i ett bara svagt maskerat nu.
Ett typexempel på den sortens sf förklädd till politisk samtidslitteratur är Staffan Seebergs Lungfisken (1971), en intressant roman som blivit dålig science fiction därför att författaren fått för sig att kalla året den utspelas för 2020 i stället för 1970. Årtalet är det enda som skiljer berättelsen från nutid; den värld Seeberg beskriver är komplett med amerikansk krigföring i Indokina, napalmbombning, biodynamisk kultur och kvarglömda kondomer i hotellnattduksbord.
Andra romaner som måste inlemmas i samma grupp är Per Wahlöös (1926-1977) båda politiska framtidsromaner Mord på 31:a våningen (1964) och Stålsprånget (1968). Wahlöö har emellertid till skillnad från Seeberg lagt ned avsevärd möda på att skapa ett trovärdigt, konsekvent genomfört framtida Sverige som han baserat på i nuet ofta oroväckande tydliga tendenser. Enklare är Jan Guillous Om kriget kommer (1970), en skickligt berättad roman om Sveriges försvar och dess (för flertalet svenskar okända) enorma slagkraft. Guillu låter den svenska krigsmakten angripa ett afrikanskt land och sedan det pacificerats förvandlas till en nysvensk koloni under militär överhöghet; berättelsen är både tänkvärd och tänkbar.
Också Tore Zetterholm har i 666 (1970) valt en sf-betonad intrig för att skildra ett modernt storföretags hänsynslösa marknadsföringsmetoder och totala likgiltighet för konsumenterna. Christer Perssons Den inre fienden (1970) är mera renodlad sf och varnar i första hand för miljöförstöring, maktkoncentration och likriktning medan Åke Ortmarks Den inre cirkeln (1972) liksom Sven och Penny Fagerbergs Resan till jorden (samma år) är en smula perifera. Ortmark skildrar den politiska maktstrukturen i Sverige något decennium in i framtiden; såvitt jag kan se är allt sig likt med det förbluffande undantaget att kungafamiljen (!) fått en hel del att säga till om; paret Fagerbergs bok är avsevärt bättre och låter en utomgalaktisk besökare studera vår planet och dess problem, brister och möjligheter. Som lärobok i samhällsproblematik är den en utmärkt och informativ bok; som roman är den däremot ganska svag.
Som sista sf-roman med "budskap" förtjänar avgjort Berndt
Gustafssons Gunnar Svensson -- vatteningenjör (1972) att
nämnas. Den är en av de ytterst få genreverk jag känner till som törs
förutspå att världen sedan den väl genomgått en enorm frälsningsvåg i
början av 2000-talet kommer att bli nästan ett nytt paradis.
Författaren är direktor i Svenska kyrkans centralråd och samtidigt
tekniskt kunnig; hans roman år en säregen hybrid mellan det detaljnoga
extrapolerade och det föga övertygande trosvissa.
Åter till Fanzinearkivet.