En antydan till några tankar
Erik Andersson
[En författarpresentation, tänkt för SF-Forum men såvitt jag vet aldrig publicerad. Kan finnas i Bertil Mårtenssons byrålådor. Författad i september 1993. -- Erik]
Mina vänner!
Idealisk är jag för uppgiften att skriva detta högtidstal. Inte bara har jag översatt Ellison, jag har även träffat honom och till och med läst honom. Jag har hans visitkort. På det står det I WRITE. Ellison är en offentlig person och författar följaktligen offentligt - som när jag träffade honom på bokmässan i Göteborg eller sittande i ett skyltfönster etc -, tydligen med tanken att han vill visa att författande inte är så märkligt, det är bara att slå sig ner på en stol och skriva. Denna anspråkslöshet rimmar ganska illa med den tungt burna lärdom som kan framskymta i hans noveller: onödiga referenser till kulturtyngda ting, till sådant som är gammalt och europeiskt och därför mycket exotiskt för en amerikan. Han tycks vilja vinna inträde i den bördsreglerade klubb för äkta intellektuella européer som också många svenskar drömmer om - men deras mantra är mer preciserat och lyder: Centraleuropa.
Att bevisa att man är bildad är svårt, nästan lika svårt som att skryta om sin blygsamhet. När vi träffades var det dock inte den bildade Ellison som stod framför mig (och det var synd: jag hade nämligen dragit på mig min bästa bildade kostym och frågade honom på alingsåsengelska i vilken grad hans judiska härkomst låg bakom de föreställningar av religiös art jag hade tyckt mig spåra i vissa noveller - till vilket han svarade att han var ateist, varken mer eller mindre: no nonsense) utan den egendomliga form av arbetets hjälte som också karakteriserar kolleger som Harrison, Silverberg och Bester, författare som slagit sig fram i en genomkommersialiserad tidskriftsvärld och lyckats skapa en egen röst fjärran från universitet och seminarier i kreativt författande.
En annan sak i Ellisons förhållande till författarrollen är också förbryllande. I ett specialskrivet förord till samlingen Ensamvärk...
Kort avbrott: här ser jag plötsligt ett ställe där Ellison skriver om att han är den sorts person man bara bjuder på middag en gång: "Pär Lagerkvist skulle förmodligen inte bara undvika att bjuda in mig på middag, han skulle förmodligen dra spikarna ur handlederna på Barabbas, plocka ned honom och placera mig där uppe istället för rövaren. Om ni förstår vad jag menar." Det är verkligen svårt att förstå vad han menar. Varför skulle Lagerkvist ha korsfäst Barabbas när inte romarna gjorde det?
Till ordningen: ...säger Ellison följande: "[Novellerna] är avsedda att chockera, att skaka om, att verkligen vara en spark i röven, eller en spark i huvudet, vilket som nu råkar vara närmast det ställe ni tänker med." Och det finns väl inget som kan få läsaren att bli så lik en orubblig byråkratsjäl som en sådan programförklaring. Efter det kan ingenting chockera en.
Även i Vredens konfekt har Ellison ett volumiöst förord. Delvis till sin förvåning har han funnit att det är döden som i en eller annan form har varit det återkommande temat i de noveller han skrivit på senare år. Han befinner sig i den ålder (f. 34) då ens vänner, om än inte man själv, börjar falla ifrån. Den känsla dessa dödsfall uppväcker hos Ellison är, föga överraskande, vrede; och jag är enig med honom i att döden mer är en angelägenhet för de överlevande än den som drabbas.[not 1] Han skildrar den begravning då han för första gången insåg att vreden både var naturlig och rättmätig - så långt är förordet värdefullt för förståelsen av boken, men Ellison, liksom alltid när han drabbas av en idé, fortsätter in absurdum och skriver nekrologer i parti och minut över berömda personer han känt. Man måste ha en del kunskaper om Ellison från början för att inte dra den förhastade slutsatsen att han genom att beskriva sina vänners storhet vill kråma sig i deras glans. Ty så är nog inte fallet: känslorna är så starka att han inte bryr sig om vilket intryck han gör. Jag vill inte uppmana honom att behärska sig, bara påpeka att man riskerar att bli lomhörd och därmed, om så blott temporärt, förlorar hörseln.
Måttlöshetssyndromet uppträder också i vissa av novellerna, värst i den som avslutar samlingen: "Drömsömnens funktion". Huvudpersonen inte bara sörjer en död vän, han har den mest fantastiska dunder-toppen-very-old-superior-port-förtvivlan man någonsin kan tänka sig, och sammanträffar därtill med en slags Frankensteins svärmor när han i sitt sökande efter sanningen hälsar på hos en galen vetenskapsman. Ellison skildrar här sorg och smärta med en brio vars like man väl bara sett när Anders Bellis talar om Orson Welles. Novellen har ett slut av traditionellt snitt, dvs Ellison löser sin huvudpersons problem, vilket känns en smula snopet.
Det finns fler noveller som så att säga överskuggas av sin idé. Då menar jag inte som det gamla Goetiska ordstävet Man merkt die Absicht und wird verstimmt, för jag märker i allmänhet ingenting när jag läser,[not 2] utan jag har med stigande ålder kommit att betrakta intriger som ett nödvändigt ont för alla oss som inte förfallit till lyrik. Det viktiga en författare har att säga är i allmänhet det som han/hon kommer på i sina försök att brodera ut intrigen, och eftersom alla "poänger" en berättelse kan ha är mer eller mindre ytliga är det istället lyckligare om författaren gripits av en vision av mer svårgripbar art och mediterar över denna.
Ett exempel på den senare sortens berättelse är "Skrattspår". Den har en liten lustig intrig som utgår från vissa indianstammars föreställning om att det är olyckligt att bli fotograferad, eftersom ens själ fängslas i porträttet.[not 3] Här är det frågan om en man vars moster, sorgligen avdöd, lever vidare i de "burkade" skratt som läggs på i komediserier. Här gör intrigen inte mycket väsen av sig - novellen blir till en munter färd genom det amerikanska medielandskapet och aktiverar sådana ständigt latenta, gamla pålitliga känslor som hämndlystnad och underhållningshatkärlek hos läsaren.
Mästerverket i Vredens konfekt är "Området emellan", samlingens längsta novell och den enda som är av äldre datum (1969). Den har en tämligen helcool utformning: här finns enkel men stark grafik, texter som kolliderar, glider in i varandra - ja, uppför sig precis likadant som den mycket rapsodiska intrigen men bygger, liksom denna, upp en helhet som är en rentav kosmisk vision. Jag tycker den till sin struktur är idealisk. Den kan sägas handla om allt mellan himmel och jord, men berättar samtidigt historien om en stackars enveten typ vid namn Bailey som råkar ut för en del ensartade saker. Grundtemat är här att envishet och okuvlig insubordinationvilja kan besegra inte bara morsan eller chefen eller den där jäveln där borta som tror att han är något, utan gud och universum och alltihop. Fast jag faller alltid för den här typen av berättelser, när det visar sig att någon eller något konspirerar mot en ensam kämpe som har rätten på sin sida, åtminstone rätten att leva.
Ja, kära vänner - nu har jag uppträtt som virrhjärnig kritiker och inte som översättare, vilket väl var meningen från början. Men jag har faktiskt inte så mycket att säga om de bekymmer som mötte mig, annat än att Ellisons stilistiska omfång är stort. Det kan ibland vara svårt att ana att samme författare är skyldig till alla novellerna. Vissa stilar passade mig väl, andra mindre väl. En del detaljer krävde grundlig efterforskning,[not 4] särskilt när den amerikanska kulturen frammanades med alla dess märkesnamn och lokala egenheter.
En god hantverkare grälar inte med verktygen, heter det; och Ellison är vän med orden. Och eftersom han kan skriva, kan han också översättas.
Erik Andersson
Noter:
Åter till Fanzinearkivet.