Den djupa natten

Ofta hade jag vandrat den vägen. Ofta hade jag befunnit mig här, men jag hade ingen aning om att det kunde vara såhär...

Tiden
Det var sent 1800-tal. Mina nyputsade skor speglade de koldammsbeströdda byggnaderna som kantar gatan där jag gick. Min eleganta rock svängde av och an som sig bör och jag strödde glada leenden till allehanda människor som verkade bekanta. Fast inga fåglar kvittrade och inga solstrålar nådde marken. Framförallt på grund av att det var natt, men även på grund av den tryckta atmosfären. Plötsligt fann jag mig vara mitt ute på glesbygden. Mitt i en allé. På båda sidor åkrar utan gröda men med en böljande dimma. Mörka gestalter kantade vägen och jag ökade farten.

Vägen
Jag gick raskt framåt vägen utan att vända mig om. Alla som jag mötte log och kastade ensliga blickar mot mig. Jag hade en otäck känsla. Den här platsen tiltalade mig inte. Träden sökte sig mot marken och månljuset silades sakta genom grenverket. Gruset knastrade taktfullt mot mina skosulor allteftersom jag målmedvetet gick i riktning bortåt. Bort från vad? Det var tankarna som jagade mig. Genom att hålla tempot uppe kunde jag hålla jämna steg med mig själv. Kunde inte hinna upp mig själv. Kunde inte vända mig om. Det som fanns därbakom var inte längre av intresse och det skulle det inte heller vara. Ingen hade tänkt det så. Och mina tankar var så långt på efter att jag inte visste vad jag funderat över.

Djuret
Slutligen kunde jag inte hålla emot. Ofrånkomligen var jag fångad i en återvändsgränd. Fast och besluten om att det inte fanns krafter kvar att fortsätta min flykt. Djurets illasinnade blickar träffade mig gång på gång. Jag ryggade tillbaka och sökte efter reträttvägar, men hur jag än vände mig var det omöjligt att fly. Åhh, mina viljor krossar mig. Djuret plågar mig. Är det jag som framkallat detta monster? Är det jag som skall besegra denna ondska? Ack. Det hårda och tryckta livet gav mig få alternativ.

o	Att Fly. Jag visste iofs att det skulle vara meningslöst, men det kvarstod ändå som ett alternativ.
o	Att Dö. Aldrig hade jag väl gett upp hoppet så lättvindigt. Men visst var det nära nu...
o	Att Vakna. Den här drömmen börjar te sig lite fånig nu. Asch. Jag öppnar ögonen och vaknar istället.

Sängkanten
Jag satte ner fötterna på den lilla mattan bredvid min säng. Lirkade fram morgontofflorna som stod under sängen. Det var någor som inte stod riktigt rätt till. Tofflorna var leriga. Är det nu dags att vakna?