Nu har jag varit och sett Frankenstein.
Kanske var jag inte på rätt humör för den filmen, men jag fick anstränga mig hårt för att inte gå därifrån. De hade nämligen en stråkorkester indränkt i smör som spelade precis hela tiden. Hela. Jävla. Filmen.
När det var kärleksscener tog de i och spelade så smöret stänkte. Och när personerna i filmen sprang omkring bland styckade lik och hade ångest och skrek om Gud och själar så spelade de ännu mer. Och när de bara stod och pratade så spelade de lite tystare.