Bestigningen över de vanliga vägarna är utan tekniska svårigheter, men man måste dock akta bergets betydliga höjd och dess högnordliga läge och vara förberedd på möjligheten av plötsligen inträdande dimmor och häftiga snöstormar, även under högsommaren.
Ovana, eller folk med ringa orienteringsförmåga, borde derföre icke befatta sig med bestigningen utan med förare eller i sällskap med vana och tillförlitliga bergbestigare.
Från Tjäktjavagge uppför Kuohpirvagge till nedersta änden av den stora glaciären, som sen dess bär hans namn. Uppstigningen försiggick i en sänka i bergväggen, och sen över Kalottjökeln till högsta toppen.
Förf. har ej haft lägenhet att gå denna väg och kan därföre ej ytterligare beskriva den. Dr. Nils Flygare har försök att gå den, men tvangs av oväder att vänta. Branten föreföll svår.
Vägen borde upptagas ånyo, då den säkerligen är vacker.
Denna väg är lätt, men är såvidt man kan se från Singivagge enformig och tråkig.
Den är lämplig nedstigningsrute för den, som vill kombinera en bestigning av Kebnekaise med en vandring västerut.
Den fordrar c:a 12 timmar för genomsnitsturisten.
Från stugan västerut till Kebnejokk och sen längs densamma uppför dalen mellan Tuolpagorni och Kebnetjåkko. I snörika somrar kan man vandra en dryg tid på en snöbrygga över bäcken, varvid framkomsten lättes mycket. I motsatt fall stiger man ett hundratal meter upp för Tuolpagornis brant och följer bäckens riktning inåt den mäktiga dalkitteln som omslutes av Tuolpagorni, Vierramvare, Kebnekaise och Kebnetjåkko. Det varnas för att stiga för högt uppför Tuolpagornis brant, där man (som på alla röda berg utom granitberg) är utsatt för stensprång.
Man kan även stiga upp på glaciärbäckens vänstra brädd men det är ett övermåttan tröttsamt och obehagligt kravlande i en brant fjällsida med lösa sten.
Innerst i kitteln finnes en liten tjärn, och ovanöver den en liten glaciär. I kitteln är ännu under högsommaren mycken snö kvar.
[RITNING 74 - I Kitteln]
Mot väst stupar Vierramvare i branta klippor, en djup, vild snöfylld klyfta för från dess topp ned i dalen.
I den djupa sänkan mellan Vierramvare och Kebnekaises sydbrant är väggen endast c. 100 meter hög, men alldeles tvärstupande, med ett vattenfall. Nu stiger väggen i höjden mot platån i det den drar sig mot öst i en halvkrets kring kitteln. Här ses två framspringande partier i bergväggen (Författaren steg sommaren 1918, under ett försök på att utforska en ny väg till Kebnekaises topp, uppför den östligaste av dessa och hann uppå ett snöfält under den tvärbranta klippväggen. Det var ej möjlighet att tränga längre fram.)
[RITNING 75 - I Kitteln]
Nu vänder Kebnekaises brant mot norr, varvid bildas en art hörn eller kam, som för ned mot sydjökeln, vars tunga man har jämförd med en björnlabb. Jökeln sluter i ett vackert fall mot kitteln och har en mäktig morän. Jökelhuvudets blåskimrande klyftor och prydliga pinnakler äro väl ett besök värd.
Man vänder sig till vänster och har nu en lätt uppmarsch i ett långt snöfält, som för upp under en liten mossbevuxen platå i passet mellan Vierramvare och Tuolpagorni. Härifrån har man en övermåttan storartadt blick ned i den trånga, vilda Singivagge.
Från platån bestiges Tuolpagorni med lätthet på en timma. Utsikten, särlig mot öst, är praktfull.
Nu vidtager den enformiga, 300 meter höga uppstigningen uppför Vierramvares steniga brant. Små stenkummel äro med korta mellanrum uppförda längs den tydliga stigen.
Man bör ej underlåta att gå fram de få steg till Vierramvares östbrant, varifrån utsikten även är storartad, särdeles ned i kitteln och nedför den förnämda snöklyftan.
Från toppen och under den branta nedstigningen överser man Kebnekaises enformiga sydbrant.
[RITNING 76 - Parti av Kebnekaises sydbrant]
Man stiger 300 m. ned i en dal, där en bäck rinner mot öst ned i kitteln. Här är alltid mycken snö.
På norra sidan av dalbottnen, bredvid ett kummel, pläga lotsarna hålla frukostrast.
Här vidtar den tröttsama och tråkiga c:a 700 meter höga uppstigningen uppför sydbranten, i början brant, under hela vandringen över stenblock, tills man hinner en jämnare platå. Även här finnes en tydlig stig och små rös.
[RITNING 77 - Utsikt från Kebnekaisebranten mot väst]
Ifall kalottjökeln är snöfri, kan den vara något svår att bestiga, men kan med lätthet kringgås mot öst.
Under uppstigningen har man nu och då utsikt västerut mot Selka och Ruoska och söderut mot Singitjåkko och den sydliga utbyggnaden från Kebnekaise, som delar mellan Durlings väg och Björlings väg II. [TILLÄGG - Ruoska har två glaciärer, som ej finnas på kartan.]
[RITNING 78 - Mot sydväst]
Man nalkas nu den egentliga toppen, en c:a 50 meter hög kägla av is och snö.
Den kan vara omöjlig att komma uppför utan stigjärn eller isyxa; i varje fall år den lättast att bestiga från sydöst.
[RITNING 79 - Högsta toppen 1917]
Den vackraste blick på käglan har man från väst. Man bör gå helt ut till stupet, varifrån man har ett storartadt överblick över Rabots glaciär jämte Kebnekaises nordvästbrant.
Högsta toppen bildas av en snökam, som till början går i riktningen sydväst-nordost och sedan svänger direkt mot norr.
[RITNING 80 - På toppen]
Syd om högsta punkten förefinnes djupa klyftor i väst-östlig riktning; desamma äro ofta snötäckta. Toppen, vars höjd över havet är 2123 meter (på generalstabskartan 2123,4, på generalstabens höjdkarta 2135, den förstnämda är från år 1881, den sistnämda från 1896), ändrar form efter snömängden och vindförhållanden under snöstormarna.
[PLANSCH 13 - Kebnekaise: Snökammen]
Utsikten är hänförande och överordentligt vidsträckt. Man överser c:a 1/12 av Sverige.
Innerst inne i kretsen, under bergsbranterna, hundratals meter nästan lodrät nere, slingra sig de mäktiga isströmmarna, och de höga bergen, Kebnekaises ansenliga drabanter, som från låglandet te sig som väldiga kämpar, ligga nu tama under åskådarens fötter; endast blicket ned i de djupa, blånande dalrämnorna förklarar de verkliga förhållandena.
Mot öst sväva blicken över lågfjäll och slätter, där Kalixälvens sjökedja blänker mellan vidsträckta skogar.
Mot norr ses Kaskasatjåkkos skarpa, svarta toppar, skenbart ganska nära och bortom desamma titta fram bergen norr om Vistasvagge.
[RITNING 81 - Mot norr]
Mot nordväst ses et virrvarr av svarta, sönderslitna bergskedjor med skarpa pyramider över vilda dalar, och överallt skimra stora glaciärer och snöfläckar utan tal, en sublim högfjällstavla.
Bortom Rabots glaciär ses först Kuohpirtjåkko, som går över i Kaskasatjåkkos kedja, däröver Nipats och andra pyramider omkring Unna Räitavagge, sen Räitafjällen och bortom dessa Selmatjåkkos pyramid och till vänster om densamma Kaska Repitjåkkos och Tjäktjatjåkkos olika toppar.
[RITNING 82 - Mot norrväst]
Över Nipats ses i det fjärran Mårmatjåkko norr om Vistasvagge och i fortsättning av det sistnämda berget ses Ruomaspaktes rygg. Mot väst resa sig Selka och Ruoska högt över de kuperade lågfjällen och bortom desamma avteckna sig skarpa, snötäckta fjäll inom norskt område, och längst i fonden ses Lofotens sågformiga kedja.
Mot söder ser man över Skartatjåkko och Singitjåkko mot Stuor Järta, Leipipirtjåkko och Sångartjakko, bortom dessa det sönderslitna Kårsotjåkkomassiv, den snötäckta Nieras och Kallaktjåkko med stora glaciärer. I fonden de mäktiga, snöskimrande fjällen söder om Lueelvens breda dal, Sarjekfjällen, den vackra, ståtliga Akka och långt borta mot sydväst de höga fjällen omkring Virijaure, varibland Sulitälma.
En stoltare utsikt är ej lätt att finna.
Högsta toppen sänker sig några meter mot norr och övergår i en snökam, som slingrar sig, vass som en egg, mot en vild, glaciärtäckt topp, centraltoppen, som är föga lägre än den förstnämde. Kammen ändrar utseende efter snöförhållanden. Den synes gångbar, men är säkerligen utomordentlig hemsk.
[RITNING 83 - Parti av Björlings väg II från norr]
Nu vidtar en 400 m. hög uppstigning till toppen, enformig och tröttsam, över snö och stenblock. Denna led lämpar sig bäst för nedstigning. Den är något snabbare än B:s väg I.
Höger om den lilla glaciären i kitteln nedanför sänkan mellan Vierramvare och Kebnekaise, längs jökelns översta kant, förbi det lilla vattenfallet, som störtar sig ned i klipporna strax ovanför glaciären. Fram mot den klyfta i bergväggen, vilken är synlig från den översta del av kitteldalen. Uppstigningen uppför den nästan lodräta väggen var överordentlig svår, och svårigheterna ökades enormt genom det ständigt nedsipprande vattnet. För att passera den endast 120 meter höga väggen medgick en tid av 1 1/2 timma, varav en halv timma för en 5 meter höjd på det svåraste ställe.
Denna led är sålunda endast möjlig för de skickligaste alpinister och lämpar sig alldeles icke för nedstigning.
"... Sex år efter Durling besteg förf. af dessa rader jämte löjtnanterna Berg och Rutbäck toppen, som nåddes kl. 4 e.m. den 7 aug. 1901 från sydvästra [FOTNOT - felaktigt; skall vara sydöstra] hållet, väg IV...
Denna väg ... sammanfaller med afseende å entrén till massivet helt och hållet med IIa [FOTNOT - Björlings väg I], men är till mer än hälften af totallängden och i själfva uppklättringsruten af alldeles afvikande riktning och art. Syftemålet med densamma var att undvika det af Björling betonade obehaget och tidförlusten af klättringen uppför och nedför midtfjället (Rullevare), som stänger på vägen IIa. Det är möjligt, att detta mål senare visar sig kunna med fördel nås även på väg IV. Vi gjorde rönet, att vägen ännu så länge måste anses som alltför riskabel för genomsnitsturisten; för oss var den visserligen ett minne för lifvet, men nervpröfvande nog för att afstyrkas för ovana. Här torde derför intet utrymme böra tagas i anspråk för detaljbeskrifning.
Ungefärligen samma väg är kort beskrifven i Årsskr. 1904, s. 375 f.f."
"23 juli 1903. Fotograf Borg Mesch från Kiruna (Flygares väg IV)... Ett beundransvärdt vågstycke, då Mesch företog den farliga jökelvandringen och uppklättringen uppför sydvästra [FOTNOT - Skall vara sydöstra] branten ensam, med endast ett stigjärn och en alpstaf."
Den ovannämda beskrivningen i Årsskr. 1904 skylles herr Borg Mesch. Enligt berättelsen steg han upp från Sydjökelns högsta punkt direkt under högsta toppen.
Sjutton år förflyta förrän någon får lust att upprepa dessa försök.
Från stugan västerut, uppför Kebnetjåkkos glaciär och över de två moränvallar, som det beskrivits under "Den stora isvägen."
Från moränvallarna har man fritt överblick över sydjökeln och hela Kebnekaises sydostvägg intill centraltoppen.
Jökeln korsas ute på stupet mot Kitteln, varvid man till slut måste överstiga några klyftor i isen, vilka dock kan undvikas genom att gå fram i sänkan till höger.
Sen försiggår uppstigningen uppför den långa, välvda glaciärtungan, som för upp under den stupbranta klippväggen.
[RITNING 83 - Björlings, Baumanns och Gudjohnsens vägar]
(Vid att gå några steg till vänster till det s. 75 [Beskrivningen av Kitteln i stycket om Björlings väg I, LN] omtalade hörnet, får man ett utomordentligt storartadt blick ned i kitteln och över sydjökelns huvud). I snöfattiga somrar finnes en randklyfta på tungans översta parti.
[RITNING 84 - Uppstigningsrute uppför väggen]
På tungans spets, där instigningen i fjällväggen försiggår, finnes en rödvit tältstock nedstucken i firnen. Den är kvarlämnad av norska scouts.
Man går nu till höger ut på en art hylla av c:a 150 meters längd, vars lutning motsvarar intill 40°. Densamma är täckt av grus och sten, över och under den faller bergväggen stupbrant. Mitt på hyllan finnes en liten sänkning, där någon försiktighet måste iagttagas. I snörika somrar finnes på detta ställe en istunga, som räcker helt uppför hyllan intill bergväggen. I så fall måste man hugga sig väg i isen tät inunder väggen.
[RITNING 85 - Parti av hyllan (1920)]
Där hyllan slutar, står man i en sänka i bergväggen som vidgas solfjäderformigt upp genom den något över 200 meter höga branten. Man stiger vid pass 15 meter upp genom sänkan, tills man hinner en inskränkning ("Korridoren"), varefter sänkan utvidgas ånyo och övergår till en lång, brant klyfta, som pekar svagt åt höger. Man följer klyftan helt upp till platån.
Klyftans botten är täckt av lösa sten. Uppstigningen försiggår för det mesta uppför trappformiga klippor, där klättring är onödig. Endast på ett ställe något under platån måste man klättra uppför ett nästan lodrät stup av 2-3 m. höjd. Det är bäst att följa klyftans botten.
Klyftans totala lutningsvinkel motsvarar c:a 50°, men är överst uppe något större, antaglig hänemot 60°.
Flera turister i sällskap gör, på grund av faran för stenfall, väl i att hålla tät ihop.
Man hinner platån 2-300 meter under toppen och c:a 1 1/2 kilometer söder om densamma. Här äro två rös uppförda.
Man gör nu bäst i att följa avgrundens rand tills man nalkas högsta käglan.
Senare bestigare hava gjort det rönet att under svåra snöförhållanden är vägen upp genom klyftan svår och farlig, men eljest är den lätt för övade, knappast svår för halvvägs övade, och kan även, under god lotsning, begagnas av nybörjare. Förf. lotsade i somras utan svårighet två nybörjare uppför klyftan.
Genomsnitsturisten kan göra hela turen på 8-9 timmar.
För den, som är likgiltig för snabbhetsrekord är följande led den lämpligaste för uppstigandet: Från stugan direkt upp längs bäcken upp på Kebnetjåkkos platå, vilken följes mot väster direkt fram till högsta toppen, varvid man under hela vandringen njuter av den härliga utsikten över den vilda Tarfalavagge, och sen har överblick över Storjökelns södra arm jämte Kebnekaises vackra, imposanta östvägg. Sedan över sydjökeln, där man följer bäcken tills den störtar ner i den outgrundlig djupa glaciärklyftan.
Denna led har givit anledning till långa diskussioner, såväl i olika tidningar som i Kebnekaisestugans dagbok och omdömena äro synnerligen olika; än sades det att den var lätt, än att den var livsfarlig. En turist har ställt horoskopet 50% mortalität på hyllan, som dock icke är ledens svåraste ställe! Det sista motsäges dock av det faktum, att leden till i början av augusti 1920 inalles var gått av minst 30 turister, varav 3 för andra gången, allt utan någon olyckshändelse.
För att få ett tillförlitligt omdöme i denna ur turistsynspynkt synnerligen viktiga fråga, utrustade Svenska Turistföreningen i början av augusti d.å. en expedition som bestod av herrarna And. Pallin och Borg Mesch, vartill slöt sig den förut nämde herr Baumann.
Expeditionen gick vägen under synnerligen ogynnsama förhållanden. Dagen förut hade en orkanaktig storm med regn rasat över trakten, och ännu var det dimma och snöstorm i högfjället.
Den långa klyftan [FOTNOT - Den här ifrågavarande klyftan var den södra [följt av några oläsliga ord, LN]] var ledens stora fråga. Till själva klyftan fann expeditionen nämligen vägen lätt och vacker.
Herr Pallin formulerar sitt omdöme om leden på följande sätt (Svenska Dagbladet 26 sept. 1920); "Uppklättringen genom klyftan är ingalunda lätt i samma mening som man säger att Åreskutan är lätt att bestiga, utan ställer vida högre krav på bestigaren, och man måste bestämt varna icke fjällvana personer att använda sig av den utan förare. Den är emellertid väl användbar för något vana och försiktiga bergbestigare vid tillfälle av ringa snö, och är utomordentig gen - den för nära linjerakt från Turistföreningens stuga till toppen."
Hr. Pallins omdöme faller sålunda ungefär samman med förfs. omdöme i Turistföreningens årsskrift 1920.
"Under uppstigningen gjorde Borg Mesch den upptäckt, att leden var densamma, som han vandrat för 17 år sedan, och erinrade synnerligen väl vägens alla detaljer och i synnerhet de egendomliga stenformationer i klyftan. Äran av att första gången gått leden tillkommer sålunda Borg Mesch och icke den danska läkaren, ehuru väl denna senare i alla fall står som den praktiska upptäckaren av leden och den, som fört saken till den stora almännhetens kännedom" (S. Dagbl. l. e.)
När man sammanhåller herr Meschs berättelse med det föregående är det svårt, eller rättast omöjligt att se, att det skall vara en och samma led. Så markanta ställen som hyllan och klyftan omtalas ej alls.
För att avskära alla prioritätsfrågor beslöt expeditionen helt enkelt att giva den namnet: "Östra leden".
Oomtvistelig ny i avseende på uppstigningen uppför bergväggen är
Denna faller samman med den förste över hyllan och in i sänkan men är sedan av ganska avvikande riktning. I stället för att gå in i klyftan genom "Korridoren", vänder man till vänster några steg nedanför densamma och stiger upp direkt mot söder mellan två utsprång i klippan, där två små rös äro uppförda. Dessa torde dock sannolikt bli förstörda av vinterns snöskred. Även här kommer man in i en klyfta, som dock är mycket mindre än den andra, och nu kan man följa densammas botten tills man hinner platån. Om man hindras av snö i klyftan, som dock ej är så särskilt brant, äro klipporna på dess vänstra (sydöstra) sida ganska lätta att övervinna. Man kan komma upp på olika ställen ock klippan är så hård, att faran för stensprängningar syns nästan utesluten. Höjddifferensen mellan sänka och platån överstiger knappast 100 meter.
Genom att följa avgrunden till höger, stiger man på 5-10 minuter upp till den stora klyftan, där man råkar på mina två stenrös.
Anledningen till att denna väg ej valdes i fjol var, att den från Kebnekjåkkos topp, varifrån rekognosceringen försiggick, förefaller fullkomligt ogångbar.
Härefter behöver ingen, som överhuvud har någon förmåga att gå i fjäll, låta sig avskräckas från den östra leden, ty denna väg är mycket lättare än den andra, och innebär ej en enda fara. Den kan tvivelsutan betecknas som idealvägen till Kebnekaise och kan gott anbefallas åt alla någorlunda skickliga turister, när den, eventuellt under Turistföreningens medverkan, blir bekant, och Kebnekaisestugans förare tvingas lära att begagna den.
År 1919 steg förf. från glaciärtungans högsta punkt direkt uppför bergväggen ett stycke bortom väggens mitt och kunde övertyga sig om att den är gångbar till toppen. Klättringen är ganska svår och knappast ofarlig, och denna väg är sålunda utan annan betydning än som sportsväg för övade alpinister.
Andra göromål tvinga tills vidare författaren av dessa rader till att utskjuta utforskandet av Kebnekaise, som dock ännu har många olösta problemer.
Således har ännu ingen satt sin fot på den norr om högsta toppen belägna del av berget, och såväl centrala toppen som norrtoppen väntar alltså på sin betvingare.
Centrala toppen kan, under ej alltför ogynnsama förhållanden bestigas från högsta toppen; man måste i så fall gå över snökammen. Passagen är säkert svår, och i alla fall utomordentlig otrevlig.
Rekognosceringar från platån i väster om högsta toppen hava givit det resultat, att uppstigningen uppför västra flanken av den utbyggnad, som från centrala toppen går fram mot Rabots glaciär, sannolikt ej är utan möjlighet.
Däremot är uppstigningen uppför den mot Kebnetjåkko vettande kant sannolikt omöjlig, emedan snökalotten på toppen sluttar fram som en överhängande driva.
Norrtoppen kan säkert med relativ lätthet bestigas från passet mellan densamma och Kaskasatjåkko, kanhända också från andra håll.
Traverseringen av kammen i hela sin längd har påtänkts några gångar av olika expeditioner, men det syns som oväder varje gång lagt sig hindrande ivägen. Det är troligt att det höga, lodräta stupet över sänkan mellan centrala toppen och norrtoppen skall visa sig vara ett allvarligt hinder. I varje fall måste kamvandringen aktas som en bragd, som ära för den, som först förmår fullföra den.