[RITNING 55 - Tarfalavagge]
Längra uppe blir dalen stenig och på ett ställe, där ett mäktigt ras går helt ner till bäcken, måste man med besvär klättra över stora stenar, bäst att gå alldeles nere vid bäcken.
[RITNING 56 - Stenras i Tarfalavagge]
Småningom börja de höga toppar och de stora glaciärer på Kebnekaise och Kaskasatjåkko titta fram, och efterhand kommer man in i en härlig högfjällsdal.
[RITNING 57 - I Tarfalavagge]
Dalbottnen stiger nu starkt, och nästan all vegetation upphör. Den vattenrika bäcken forsar i vackra fall ner genom en trång klyfta av röd granit.
När man har passerad Kebnetjåkko räcker Storjökelns södra arm helt ned i dalbottnen. Glaciären är för tiden i återgång, och några stora stenar, som äro burna fram av densamma, finnas nu ett godt stycke från jökelhuvudet. Bäcken rinner under isen. Ifall sänkan mellan jökelhuvudet och moränen är snötäckt är bäst att gå fram här.
[PLANSCH 9 - I Tarfalavagge]
[RITNING 58 - Storjökeln [?, ej angivet, LN]]
Man är nu uppe på dalens översta, ganska flata terrass, där bäcken bildar några laguner, och har åt alla håll de vackrasta toppar:
Bakom är Kebnetjåkko, vars högsta topp faller i brant stup ned mot glaciären, sen åt vänster de två högsta topparna på Kebnekaise över Storjökelns södra arm, därpå Kebnekaises 4 kilometer långa, sågformiga kam. Två isolerada berg, Södra og Norra Klippön, sticka upp ur de stora glaciärerna. Den norra delar mellan Storjökeln och Isfallsjökeln. Sen vidtar Kaskasatjåkko, vars kam är som en hymn om susande vindar, brusande bäckar och smäll av fallande sten.
[RITNING 59 - Utsikt över Tarfalavagges västra sida [Ej angivet, LN]]
En svart, vild bergskedja som i förfärliga snöstrimmade stup faller ned mot dalen. Dess centrala topp, den västligaste av de från detta hållet synliga, är vida vildast. Den sänder mot öst en smal kam, på vars mitt finnes en knöl omgiven av två småglaciärer, och sen vidtar östligaste toppen (2078 m.).
[RITNING 60 - Kaskasatjåkko]
Denna är skild från Tarfalatjåkko (Torvberget) av en sänka med en ej obetydlig glaciär. Tarfalatjåkkos sydliga utbyggnad bildar dalens östra sida.
[RITNING 61 - Kaskasatjåkkos östligaste topp och Tarfalatjåkko]
All vegetation är upphörd förutom isranunkeln och några brandröda mossar.
Innerst i dalen finnes en liten ljusgrön sjö, Tarfalajauratsch, c. 2 kilometer i omkrets. I denna kalvar Isfallsjökeln med en c. 15 m. hög, lodrät vägg. Stora isstycken simma i sjön, som kan vara islagd under högsommaren. Höjden är c. 1200 m. över havet.
[PLANSCH 10 - Isfallsjökeln och Tarfalajauratsch]
Denna nejd är en utomordentlig storartad högfjällsbild, av en sann alpin storlek och prakt.
[RITNING 62 - Tarfalajauratsch mot söder]
Man går norr om Tarfalajauratsch, alldeles in under Kaskasatjåkkos stup, överklättrande en hög moränvall, och är nu inne i sänkan mellan Isfallsjökeln og Kaskasatjåkko. Då det här är svårt gångbart på grund av stora kantiga stenblock, gör man bäst i att strax stiga upp på jökeln, och följa dess rand tills man hinner några stora sprickor, där man måste nedstiga till moränen och följa den samma upp under en klippvägg, där man åter tvingas ut på glaciären, vilken häruppe plär vara snötäckt. Man håller sig alldeles upp under klippväggen och hinner höjden på en halv timme.
Uppstigningen från Tarfalajauratsch är lätt och ofarlig; den fordrar c. 1 3/4 timma.
[RITNING 63 - Isfallsjökeln och Kebnekaise från Kaskasatjåkkos brant]
Man är nu uppe i passet mellan Kebnekaises norrtopp och Kaskasatjåkkos centrala topp, c:a 1700 meter över havet, och har utsikten över hela Isfallsjökeln och ned i dalbottnen. Isfallsjökeln är större än på generalstabskartan angivit, och den glaciärarm, som på kartan kommer ner från Kaskasatjåkkos centraltopp och förenar sig med Isfallsjökeln, motsvarar icke verkligheten, utan där finnes en liten jökel långt nere på Kaskasatjåkkos sluttning, åtskild från Isfallsjökeln av densammas sidomorän.
Man gör nu klokast i genast att stiga några meter ned till en liten, delvis islagd sjö (finnes ej på kartan), varifrån en bäck faller ned i Tarfalavagge. Man följer sjön och går en kilometer fram mot väst i den ödsligaste högfjällsnatur, där man knappast ser spor av liv. Framför ser man ett berg med två spetsiga toppar; detsamma delar mellan Kuohpirvagges norra och södra dalarm.
Efter en svag stigning är man på vattendelaren, och nu ser man mot väst ned i Kuohpirvagges ödsliga och steniga norra arm.
Man stiger ned på glaciären, som icke, som på kartan, räcker upp i passet. De rätta förhållanden beskrives under "Den stora isvägen."
Man bör hålla godt till höger inunder Kaskasatjåkkos brant, då man eljest kommer in i ett ytterst svårt stenras.
Om man är lagom utrustad (stigjärn) kan man stiga direkt ned över den branta glaciären, som är ganska utan sprickor; eljest måste man taga sig fram alldeles inne under branten, vilket dock kan förvålla någon svårighet om man ej har isyxa.
Nere på dalbottnen blänker en rad av gröna tjärn, som ej finnas på kartan.
Man är nu i Kuohpirvagges norra arm och nu går man västerut genom dalen, som mot norr stänges av Kaskasatjåkkos västligaste topp. Överst i dalen, just utför den första tjärnen, ser man en spetsig pyramid, flankerad av två pass, som föra över i Kaskasavagge. Det är just densamma pyramid, som är beskriven och avtecknad s. 44. [I avsnittet som beskriver Unna Räitavagge och vägen till Tarfala, LN]
[RITNING 64 - I Kuohpirvagge]
Dalen är, liksom Kaskasavagge, ytterst stenig och svårt gångbar, tills man passerat det berg, som itudelar densamma. Sen vidtar nedstigningen öve gräsbevuxna dalsidor.
Till vänster ligger huvudet på den stora Rabots jökel och däröver Kebnekaises högsta topp.
I fonden mot sydväst ses Ruoskas imposanta, snöskimrande kupol.
Efter c. 24 kilometers vandring hinner man kåtan vid Kebnejokk; på grund av vägens besvärligheter måste man räkna med 12 timmar från Kebnekaisestugan.
Ännu återstår vandringen genom Singivagge. I Kebnekaisestugans dagbok och i Turistföreningens Årsskrift år 1907 (Wahlstedt och Norrbin) finnas uttalanden om dess svårigheter, men författaren av dessa rader har ej funnit en enda, men denna led är dock endast för någorlunda oförfärade och svindelfria vandrare. Den är synnerligen vacker och intressant.
Man övervadar Kebnejokk vid kåtan och efter c. 2 kilometers vandring stiger man upp längs bäcken från Singivagge, c. 200 meter i höjden, idet man håller sig något uppe i fjällsidan, där det är bäst att gå. Inne i dalen stiger man några meter ned och följer sen den tydliga renstigen jämt framför i god terräng.
[PLANSCH 11 - Vid Rautasjärvi]
Man räcker snart höjden, överstiger bäcken från norr och ser nu in i den ödsliga dalen, där Durlings väg till Kebnekaise går fram.
[RITNING 65 - Dalen med Durlings väg]
En arm av bäcken rinner mot öst i en liten sjö, som ej finnes på kartan.
Nu överser man hela dalen mot Tuolpagorni, en imposant, stupbrant klippvägg.
Singitjåkko har här en brant nordsida med två djupa dalgrytor, där kartan uppvisar två små glaciärer, vilka emellertid icke finnas i verkligheten.
[RITNING 66 - I Singivagge]
Man går nu fram under ett brant berg, som delar mellan de två dalar, uppför vilka Durlings väg och Björlings väg II föra till Kebnekaises platå. Här måste man överklättra ett utomordentligt obehagligt bergras, som täcker brädden av en kilometerlång, dunkelgrön sjö, vilken ej heller finnes på kartan.
Nu ser man upp genom den förut omtalade, mycket branta dalen (Björlings väg II) helt upp till Kebnekaises kalottjökel. Inne under Tuolpagornis brant vidtar Singijokks storartada kanjon, som är skuren ned genom skiferklipporna till en djuplek av c. 100 meter. Bäcken bildar två höga, lodräta fall. Singitjåkko faller i en kilometerhög, svindlande vägg nästan lodrät ned mot bäckens kanjon.
[RITNING 67 - Entrén till Singijokks kanjon från väst]
Man går fram i en brant, grustäckt fjällsida alldeles ute på stupet. Denna passage vill kanhända förefalla några ganska hemsk, men någon objektiv fara finnes ej.
Nedstigningen till Ladtjovagge är till början brant, till och med överordentlig brant, men den underlättas av några gräsbevuxna hyllor, som slutta ned mot Ladtjovagge. Nedstigningen från den ena hyllan till den andra innebär inga svårigheter för den, som har någon blick för terrängförhållanden. Klättring är onödig.
Den sista sträckan går över gräsvall förbi några jättestora, nedfallna klippblock varefter man nede i den flata dalbottnen råkar stigen. Man går på en timma fram till stugan, som anfört s. 29. Man gör väl i att hålla sig till vänster under Kebnetjåkkos sluttning, då dalbottnen är mycket våt.
En utfärd från stugan till Singijokks kanjon är i alla fall mycket lönande, och kan göras på 4-5 timmar.
Den, som önskar slippa att gå genom Tarfalavagges södra hälvt, kan taga sig fram på en kortare, något snabbare väg, genom att stiga upp direkt från stugan, längs bäcken och vandra över Kebnetjåkkos steniga platå med riktning mot passet mellan Tarfalatjåkko och Kaskasatjåkko, varvid man räcker Storjökeln något ovanför jökelhuvudet. Nedstigningen är utan svårighet. Under hela vandringen har man den härligaste utsikt till Tarfalavagges storartade omgivningar.
Från stugan västerut till bäcken från Kebnetjåkkos södra glaciär (densamma finnes ej på kartan); bäcken övergås på en snöbrygga och uppstigningen sker på dess västra brädd, först över gräsvall, sen över snö till glaciären, som följes direkt upp, tills man passerar två moränvallar. Ut på sydjökeln, som ofta är mycket våt, varför det är bäst att antingen hålla sig tät invid dess östra rand eller att genast gå ut på dess mitt alldeles ute på stupet mot Kitteln och sen följa mitten norrut. En bäck av smältvatten, som är vattenrikast i eftermiddagstimmarna störtar ned i ett djupt hål under starkt buller.
[RITNING 68 - Moräner på Kebnetjåkko]
Under marschen har man Kebnekaises trasiga östvägg till vänster och densammas centraltopp framför.
[RITNING 69 - Parti av Kebnekaises ostbrant med centrala toppen]
Efter 2 kilometers marsch över den nästan flata glaciären överstiger man en isdelare, och är nu i passet mellan Kebnekaise och Kebnetjåkko, som även har en stupbrant vägg mot passet.
Nu stiger man ned på Storjökeln, som häruppe alltid är täckt av djup firn. Man må kryssa mellan stora klyftor i den branta, halkiga firnen, men med försiktighet är detta utan fara.
Man kringgår en lång, smal bergtunga, som sticker fram i glaciären, och styr nu, under svag stigning, in i passet mellan Kebnekaisekammen och Norra Klippön. Man har Kebnetjåkko bakom sig, och har fritt blick ned i Tarfalavagge.
[RITNING 70 - Parti av Storjökeln och Kebnekaisekammen]
Det bästa överblick över Storjökeln och dess omgivningar har man från Kebnetjåkko, några hundra meter öster om högsta toppen. Man ser härifrån centraltoppens oerhört imposanta stup, så brant, att endast några små snöfläckar å få ställen finna fäste. Den omtalada bergtungan överses, och något bortom densamma går en ytterst brant snöränna från platån ned på glaciären. Den är fårad av isskred och är en "Laui" efter bästa Berner Oberland-mönster.
Platån norr om centrala toppen faller i en annan snörinna genom ett lodrät stup; denna rinna är dock ej så utpräglad som den andra.
Nu höjer sig kammen ånyo till Norrtoppen, som likt centrala toppen, sänder en bergtunga fram i glaciären. Den här beskrivna väggen är tvivelsutan Kebnekaises vackrasta parti.
Man passerar Södra Klippön, övervandrar Storjökelns norra arm, överstiger en låg isdelare och är nu på Isfallsjökeln, vars översta parti plär vara snötäckt. Längre nede är den full av sprickor och djupa klyftor och är ej lätt att passera.
Där glaciären svänger mot öster, stiger man till vänster upp på klipporna, och är nu i det pass, som omtalas s. 59 [D.v.s. passet mellan Kaskasatjåkko och Kebnekaise, som leder över till Kuohpirvagge, LN].
Vägen är nu gemensam med dalvägen, tills man kommer ned på glaciären i Kuohpirvagge.
På generalstabskartan räcker Rabots glaciär under jämn stigning helt upp i passet; så är det dock ej, utan denna del av glaciären måste uppfattas som en särskild glaciär med olik upprinnelse och olik strömriktning. Förhållanden illustreras bäst av ritningarna:
[RITNING 71 - Generalstabskartan]
[RITNING 72 - De verkliga förhållanden]
Man vänder sig nu mot syd, och stiger c. 150 meter uppför glaciären in i passet mellan Kebnekaises norrtopp och det förnämda tutoppade berget, varvid man måste kringgå eller överstiga en djup randklyfta.
Från höjden har man utsikt över den 5 kilometer långa Rabots glaciär jämte Kebnekaises stupbranta, kilometerhöga nordvästvägg.
[RITNING 73 - Parti av Kebnekaises nordvästbrant]
Man kan nu korsa glaciären mot väst och gå fram på på snö längs densammas sidomorän fram till det höga branta jökelhuvudet.
Därefter övervadas bäcken från Kuohpirvagges norra gren och nu går man fram till kåtan efter dalvägen.
Mera intressant är att följa glaciären, som har många, stora klyftor. Härvid passerar man efterhand Kebnekaises två högsta toppar och får överblick över de två jökelarmar, som gå ned på båda sidor av ett framsprång från centrala toppen.
I en sänka mellan Kebnekaises platå och densammas västligaste utbyggnad går Rabots väg. Man stiger ned från glaciären ett stycke väg ovanför huvudet, och följer Kebnejokk över en gräsbevuxen sluttning, tills man övervadar densamma vid kåtan.
Den stora isvägen är vid pass av samma längd som dalvägen, men är något snabbare.
[PLANSCH 12 - Kuohpirvagge]