Expressen håller vid Kalixforsstugan bredvid Kalixälven, varifrån det är 20 minuters gång till Kalixfors järnvägsstation.
[RITNING 1 - Kalix älv från järnvägsbron]
Här ifrån går vägen, som är ganska godt spångad, västerut genom skog och myr på 2,5 timma till Kaalaluspe, där några finska nybyggen äro belägna. Här finns en liten privat turiststuga, där anspråkslöst natt-logis kan erhållas.
Härifrån går motorbåten över den 8 kilom. långa sjön Kaalasjärvi. [TILLÄGG - Vid Kaalasjärvis västre ände ligger Puoltsa, en hop finska nybyggen.] Under hela färden upp för sjöarne ser man den sköna bergbakgrunden omkring Kebnekaise. Båten går genom några forsar in i den vackra sjö Holmajärvi, där några lappska boplatser finnas.
Vid sjöns västra strand pläga de resande att stiga av båten och vandra en kilometers väg längs de starka forsarna för att stiga på en annan båt vid Laukusjärvi. [RÄTTELSE - Den stora forsen är belägen mellan Kaalasjärvi och Holmajärvi, och icke, och anfört, mellan den sista och Laukusjärvi.] Trakten är rikt skogsprydd och mycket vacker; fjällen börja bli högre med några snöfläckar här och där.
Så fram genom en fors till Paittasjärvi, den sista av de sammanhängande sjöarna, vid vars mynning, Paittasluspe, handlanden Stålnacke har sina ganska ståtliga byggnader, där man i nödfall kan få övernatta.
Nu följer en vacker färd över den 20 km långa sjön. Vid pass 5 kilometer från mynningen ligger åt höger på en flat strand boplatsen Orosjokk, ett tiotal kåtor, varav flera äro stora och trevliga med kokkamin. Här är även en skola. Boplatsen är ej synlig från sjön.
Längre inne ser man till vänster ett nybygge, det sista i dessa trakter. Till höger bak om en hög udde ses boplatsen Pirttivuopio med ett vackert skolhus.
Sjöns västra ände grumlas av Vistasjokk, och nu styr båten in i en liten vik, Nikkolahti, där en stor lappsk boplats är belägen.
[TILLÄGG - Under färden uppför sjökedjan, ser man på östre sluttningen av Tarfalatjåkko en stor glaciär, som icke är avsatt på generalstabskartan.]
Tre av de här liggande kåtorna äro veritabla små hus med fönster, trädgolv och kokkammare, och tjäna som fast bostad hela året om. Här bor Sarri, turistföreningens förare och tillitsman, som talar och skriver svenska och som lär vara en pålitlig vägvisare. Hos honom kan man få godt och snyggt nattlogi.
Nikkolahti lappby är utomordentlig vackert belägen i yppig björkskog vid den vattenrika Ladtjojokk, som tillsamman med Vistasjokk bildar Kalixälven. Härifrån har man den finaste utsikt till Kebnemassivet och dess omgivningar, samt in i den skogrika Vistasvagge.
[RITNING 6 - Ladtjovagge med Nikkolahti]
Från lappbyn återstår ännu en 20 kilometers vandring till Kebnekaisestugan.
Den tydliga stigen för västerut genom skog över gamla moränbildningar. Efter en timmes vandring kommer man till Tjäurajokk, som faller ner från höger genom en dal mellan Tjäuratjåkko och Kuokotjåkko, och har sina källor uppe på Karmasgruppens höga platå. Bron över den stora bäcken är vanligtvis förstörd av högvatten, så att man må vada eller springa över på stenarna, vilket dock icke plägar förvålla någon svårighet. [TILLÄGG - Under sommaren 1920 är uppförd en ny bro över Tjäurajokk. Eftersom den trotsat högvattnet i augusti d. år, är den säkert mycket uthållig.]
Som man ser äro nu alla ortsnamnen lappska. Efter ännu en knapp timma ser man från en liten backe över Ladtjojaure och den breda, överdådigt vackra dalen helt upp till Kebnekaise. Innan bredden nås för stigen över en myr, som under regn är mycket sumpig.
[PLANSCH 2 - Ladtjojaure]
Vid Ladtjojaure finnes ett båthus med en eller två båtar, vilka dock, om man påträffar dem, ej alltid äro brukbara, varför man gör säkrast i att icke räkna med desamma. Har man turen att båtarna kunna benyttas, kan man ro över sjön och ett godt stycke upp genom den slingrande Ladtjojokk, i allt 5-6 kilometer. Älven buktar sig så starkt att man under färden två gånger har Kebnekaise rakt bakom sig. Efter den andra stora bukten bliver älven så strid, att det icke lönar sig mycket att ro längre. Man drager upp båten på en låg, sandig strand på västsidan, ej långt ifrån Savojokks mynning. Härifrån för en stig över gräsrika ängar in i en yppig skog, tills dalen sammantränges av ett framspring från Tjäuratjåkko.
Från båtskjulet kan man vandra längs sjön, först över en myr, sedan förbi några stora stenar, rester av ett gammalt stenras. Man hinner snart en kåta "Bogdanoffskaja," där ryssen Bogdanoff genom många år förde en enslings liv. Den lilla, goda kåtan, som nu tillhör turistföreningen, är försedd med en murad spis.
Något längre framme, vid det förut nämda framsprånget, träffar man den andra stigen.
Dalen ändrar nu utseende. Skogen blir låg och gles; den frodiga, täcka dalen övergår till en allvarsam högfjällsdal.
Vi vända oss nu till dalens sydsida, som här bildas av Savopaktes nordbrant, längre i bakgrunden Tuolpagornis vackra pyramid med en hjärtformig, snöfylld krater.
[RITNING 8 - Kebnekaisemassivet från Savopaktes nordbrant]
Längst tillbaka, djupt inne i Singivagge, ses någon av Kebnekaises sydligaste förposter. Bakom Tuolpagorni tittar Rullevare [FOTNOT - Kallas härefter Vierramvare] fram med en lång, snöfylld klyfta. Därefter följer en djup sänka, varefter Kebnekaisebranten stiger uppåt, högst uppe krönt med en kam av glittrande snö, Kebnekaises högsta topp. Under de tvärbranta klipporna ses Sydjökeln (Björlings jökel). Snökammen sänker sig något, för att åter igen stiga till en andra topp, vilken är föga lägre. Denna sänker sig åter småningom och kammen stiger så ånyo till en tredje, nordligare topp.
Framför Kebnekaise ses Kebnetjåkko, en lång, jämn kam med en glaciär, som ej finnas på generalstabskartan. Längst åt höger ser man långt in i Tarfalavagge.
Mellan Tuolpagorni och Kebnetjåkko ses en djup insänkning, ingången till Kebnekitteln. I snörika somrar ses här på långt avstånd en Y-formig brygga över glaciärbäcken.
I förgrunden har man den breda, gräsbevuxna dalen med en liten bergskulle, öst om vilken stugan är byggd, vidare den glesa skogen och Tarfalajokk, som i flera armar med lysande vita forsar faller i Ladtjojokk.
[RITNING 9 - Tarfalajokks kanjon]
Man börjar ny stiga rätt starkt uppför, och hinner snart den vilda, forsande Tarfalajokk, Ladtjojokks vattenrikaste tillopp, som ur en vacker kanjon bryter fram under bron. Denna bäck utgör avloppet från de stora glaciärerna på Kebnekaises östliga sida.
Efter en kvart timma ser man stugan, som är belägen öster om den omtalade kullen, på en höjd av 680 meter över havet. Man når fram till stugan på tio minuter.
Den trevliga stugan, som är uppförd år 1909 och byggd av sten med invändigt panel, har tio sängplatser för herrar och åtta för damer, samt kök och full servis till ca. 20 personer.
På vinden finnes ett rum till förare.
I stugan finnes en rätt rikhaltig konservesdepot i ett stängd skåp; i tilfälle av att uppsyningsmannen ej är i stugan finnas ofta några burkar i servisskåpet.
[RITNING 11 - Kebnekaisestugan]
En isyxa, ett rep och några stigjärn finnas i skåpet under trappan. I vedskjulet finnes en brits med madrass och filtar.
En bäck med kristallklart, iskallt vatten porlar ner några steg från stugan.
De dagar, då man väntar motorbåten finnes här alltid en uppsyningsman, vanligtvis Sarri själv, men i höbergningstiden ofta endast en gosse, som gör föraretjänst på de almänna vägarne.
Författaren har vandrat densamma tvenne gångar, och är sålunda väl känd med den.
Alldeles norr om Krokviks stationsbyggnad för en stig västerut. Den är mestadels ganska lätt att följa, men försvinner då och då i myr. Efter en god timmes vandring ser man Vuonajokk åt vänster. Stigen följer länge denna bäck, men är våt och full av snår. Längre fram, där myren bliver svårare och snåren tätare att gå igenom, kan man gå tvärs över myren, där man kommer på fast grund.
Man följer bäckens lopp tills man mot söder får öga på Adnamjaure. Nu kan man gå direkt mot väster över en liten höjdrygg, tills man ser över Keinotajokks flata dalgång. Dalgången flankeras emot väster av ett lågt hästskoformigt berg, som på kartan benämnes Huornats, men vars rätta nam är Ketsåive. I dalen, präcis väster om bäcken, finnes en kåta.
Man stiger över Ketsåive, dock icke i mittensänkan, där vägen är våt och ytterst snårig, utan något syd om densamma. Man är nu ovan skogsgränsen och har en vidsträckt utsikt åt söder till fjällen syd om Kalixälvens sjöar och mot sydväst, där några snöskimrande fjäll ses i det fjärran, sannolikt Kårsotjakkes olika toppar. I förgrunden mot söder ses stora myrsträckningar, där lapparna på några ställen skörda hö. Bredvid en liten tjärn, finnes en kåta. Bäst att hålla sig till höger över myren, där grunden är bättre.
Man sätter nu kurs in i den trånga dalen mellan Tuollestjåkko [?, otydligt, LN] till höger och Njallåive till vänster. Här finnes en tydlig stig, som för in i Atjajokks dal med den branta Öistillaki rätt framför.
Nu följer man dalen ner emot söder, och får snart något längre nere syn på en vacker gräsvall med fyra till fem gamla, förfallna kåtor, där man i nödfall kan få ett krypin. Till höger har man berget Huornats, som i lodräta klippor sänker sig ner mot låglandet.
[RITNING 13 - I Atjajokks dal]
Nu för vägen ner genom vacker storskog av björk och tall över en liten bäck, och snart råkar man stigen längs Paittasjärvi, vilken man följer åt höger över Huornats utlöpare. Väster om detta berg går man över en bäck, Orosjokk, och nu får man öga på ett par kåtor nere på bergflaken. Det är de två översta kåtorna på boplatsen Orosjokk, varifrån man kan få roddare till Nikkolahti (15 km. 1918 fordrades 15 kronor och 1919 25 kronor för denna roddtur).
Från Krokvik och hit är det 35 kilometer, mätet på kartan, men i verkligheten, som överallt i ödemarken, ej så lite längre på grund av vägens krökningar.
Man kan också följa stigen de 5 kilometer fram till Pirttivuopio boplats, där båt väl i de flesta fall kan erhållas, eller också vandra vidare längs Paittasjärvis bredd tills man når en kåta, där en fiskarlappfamilj håller till under sommaren. En annan kåta finnes strax vid Vistasjokks mynning, endast en kilometer från Nikkolahti.
Denna led, som endast lämpar sig för duktiga fotgängare, tager två dryga dagsmarscher, räknad från Krokvik till Kebnekaisestugan.
Emedan de hittills beskrivna lederna föra till stugan från öst, för den, som nu skall beskrivas, från söder.
Från Gellivara med tåg till Porjus, varifrån man kan avlägga ett besök vid Harsprånget. Vidare med motorbåt över den långa sjön Lulejaure, som hör till låglandet. Efter en kilometers vandring längs den vilda Jaurekaske far man igen med motorbåt över den långa, buktande Langas, där man om aftonen stiger iland i Saltoluokta, turistföreningens nya, vackra station.
[RITNING 14 - Vid Saltoluokta]
Härifrån har man en hänförande utsikt åt väster. Kerkaufjällen sänka sig åt vänster tvärbrant ner i sjön och till höger ses Juobmotjåkkos toppar. I midten ser man den snötäckta Nieras stora massa.
Nästa morgon går båten till Stora Sjöfallet, en utomordentlig vacker färd. Redan på en mils afstånd hör man fallens brus, och snart ser man de mäktiga fallens vita skum lysa. Det är en hel rad av fall. Luleälvens oerhört stora vattenmassa tumlar i två övre och tre nedre fall över en 40 meter hög brant.
Fallens vita bränning mot de rödaktiga klipporna och de mörka bergen är en så vacker och storslagen tavla, som man sällan ser andra ställen. Det sydligaste av de två övre fallen, Hermelinsfallet, är det mest storslagna.
[RITNING 15 - St:a Sjöfallet mot Nieras]
För att nå vidare fram finnes det två möjligheter:
Den första är att man i Saltoluokta har försett sig med roddare om sådan är att få, och låter denne ro sig över Kårtjejaure och Suorvajaure till kåtan under Vakotavare, den andra att vandra från Stora Sjöfallet. I alla fall gör man klokt i att förhöra sig i Turiststationen om båtarna finnas på sin plats.
[RITNING 16 - St:a Sjöfallet mot Kerkau]
Landskapet här ändrar karaktär; tallskogen är försvunnen och endast några låga förkrympta björkar finnas här och var. Fjällen äro högre, mera snötäckta och naturen mera barsk. Högfjällsnaturen har lagt sin kalla hand över det vemodigt sköna landskapet.
[RITNING 17 - Vid Suorvajaure]
Man ror till ändan av Kårtjejaure, vandrar förbi det vackra Lilla Sjöfallet och ror vidare över Suorvajaure, under det man ständigt har Nieras mäktiga, branta fjällsida på höger hand tills man lägger till nedanför Vakotavare, vars klippor framvisa de vackraste lagringar.
Här ligger Turistföreningens nya kåta, varifrån man har den härligaste utsikt mot högfjällen i söder.
[RITNING 19 - Utsikt från kåtan under Vakotavare mot Kerkau och
Slugga]
Här övernattas. Sedan går man direkt norrut genom Laksejokks slättliknande dalgång, förbi några tjärn och vidare längs Kuolpanajokk, på stenar över ett tillopp till denna, varefter vägen sluttar ner mot den vackra sjön Teusajaure, till slut genom skog.
[RITNING 20 - På vägen till Teusajaure]
Under sista delen av färden har man i det fjärran några snötäckta fjäll, varibland är Kebnekaise.
Från viken för en stig upp genom skogen. Man följer densamma upp under Nieras brant tills man ser en dal öppna sig mellan Karanestjåkko och den spetsiga Eppartjåkko. Vidare upp genom dalen in i ett korridorliknande pass och vidare upp till höger över en klipprygg tills man från höjden ser Lobmotjåkko, Nieras högsta spets (1658 meter). Härifrån har man en hänförande utsikt mot öster. Om man nu önskar, kan man stiga direkt upp till Låmetjåkko, den östliga toppen, annars går rakt fram över en svagt lutande platå och över en bäck, samt sedan på snö fram till stortoppen, varifrån man har en ytterst storslagen utsikt:
Mot söder den höga trotsiga snötinnarna i Kvikkjokktrakten, mot väster alla Luleälvens sjöar och de norska gränsfjällen, mot nordväst det snötäckta Kallaktjåkko, mot nord närmast en snöfylld dal i Nierasmassivet och en stor glaciär, som ej finnes angiven på kartan, vidare Kakirjaure och Kårsotjåkkos klyftade massiv och längst i synkretsen Kebnekaise, vilken som en lysande vit pyramid höjer sig över alla de andra stolta fjällen. Utsikten här kan, om ej i storlek, så dock i skönhet fullt ut mäta sig med utsikten från själva Kebnekaise.
Vidare rakt fram går vandringen, mestadels över snö jämnt nedför. Framför sig ser man långt nere en brant bergvägg, som drager sig till höger längs Vakkajokks dal. Man styr nu kosan mot dens södra ända, övervadar Vakkajokk och går in i sänkan mellan den låga Tjärvekvarats och Rapatjåkko, följande dess brant tills man hinner stigen ner mot Teusajaure. Från Sjöfallet till Teusa är det minst 30 kilometer, en lång och tröttsam vandring, men ytterst lönande.
Ovana fjällbestigare böra ej gå denna väg utan förare och en sådan är för ovana lämpligt att engagera för hela färden.
På Teusajaures skogsklädda strand, strax öster om Kuolpanajokks utflöde skall det finnas en eller två båtar. Teusajaure tillhör Vietusjokks vattendrag.
På sjöns norra strand, vid en liten vik, där en klar bäck flyter ut, finnes en särdeles god kåta, härligt belägen under en hög skogsklädd brant, med utsikt västerut över sjön, mot Skaitatjåkko och Kallaktjåkkos snötäckta toppar. Även mot ost är utsikten vacker. En mera förtjusande plats är svårt at finna.
Man stiger nu genom skog uppåt cirka 300 meter till en kal platå, och efter en stunds vandring ser man ned i Kaitumvagge. Man går vidare ner i densamma och följer älven omkring några stora laguner, tills man kommer till Paijeb Kaitumjaure, där båt skall finnas.
[PLANSCH 3 - Teusajaure]
På motsatta stranden ses en låg, skogsklädd udde med två kåtor, där lappar fiska under sommaren. Har man tur kan man bliva rodd av dem rundtom näset för att komma öster om Tjäktjajokk, en lång tur, om man själv måste ro, då båten skall föras tillbaka.
[RITNING 21 - Paijeb Kaitumjaure [?, ej angivet, LN]]
På Kaitumjaures norra strand, ej långt från Tjäktjajokks mynning, finnes en kåta och rikligt med bränsle. Här göres halt, antingen man har valt den ena eller andra vägen, ty senare finnes ingen utsikt till vila förrän i Kebnekaisestugan.
Från kåtan stiger man brant uppåt genom skog längs den vattenrika, skummande Tjäktjajokk, Kaitumälvens största källflod. Ovanför skogsgränsen utvidgas dalen till en stor, gräsbevuxen platå.
Man hoppar över den lilla bäcken från Kaukulvagge, passerar det branta berget Stuor Järta och utlöparen från Unna Järta, varifrån man har en vacker utsikt långt upp genom dalen.
Norr om Unna Järta vänder mann till höger in i Ladtjovagge om man ej har förmån att kunna stiga uppför söder om sistnämda berg varvid man kommer den vida vackrare vägen längs norra brädden av Järtajaure, en dyster men vacker sjö i storartade fjälls omgivningar.
Här skall någonstans finnas en koja, som dock ej är lätt att finna, om man ej känner dess belägenhet.
Nu går man vidare fram mot norr, ned genom passet mellan Unna Järta och det väldiga, vilda Liddopakte, och snart är man nere i Ladtjovagge, en mäktig dal med jämn botten, åt alla håll omgiven av höga, tvärbranta fjäll.
Över Ladtjojokk, den första av Kalixälvens källor, här endast en obetydlig bäck, går färden vidare utefter Singitjåkkos brant. Vid bergets östra ände svänger dalen och man får nu en vacker utsikt långt ner över densamma.
Till vänster öppnar sig den trånga Singivagge, vars nästan lodräta sidor bildas av Singitjåkko och Tuolpagorni, samt Kebnemassivets sydbrant.
[RITNING 23 - Parti av Singijokks kanjon]
Singijokk störtar i ett vackert, lodrätt fall ner från dalen. Bäcken, som eljest är rätt obetydlig kann vid starkt regn bliva ett allvarligt hinder.
Från den låga bergskullen öster om Singijokk har man utsikt uppgenom Kebnejokks dal, som för in till kitteln, till Kebnekaises ostbrant, som härifrån ser ståtlig ut. Man ser också det lilla berget, öster om vilket stugan är belägen. Man vadar över Kebnejokk, avloppet från Kebnekaises sydjökel, som är ganska grumsig av jökelslam, hoppar över bäcken från Kebnetjåkkos glaciär, och når efter ungefär en halv timmas vandring till stugan.
[RITNING 24 - Blick in i Kebnevagge]
Väglängden från Teusajaure är cirka 33 kilom.
Från norr föra olika vägar till Kebnekaisestugan. Här skall dock endast de beskrivas, som har Abisko till utgångspunkt.
Man kan gå öster om Abiskojokk, förbi Marmorbrottet, över Nissonjokk och Pallinjokk, som man tvingas vada, längs Abiskojaures sydöstliga brädd, där vägen är full av snår. Man måste på en dag gå den 35 kilometer långa vägen till kåtan vid Alesjokk, en lång och tröttsam dagsmarsch. Lättare är att gå nordväster om Abiskojaure, såvida det icke är högvatten.
Man går över Abiskojokk på bron ovanför järnvägsbanken och har en god stig i hög, vacker skog längs Njuljas brant. Efter en timmas vandring når man den vattenrika Kårsovaggejokk i en täck dal med frodig tallskog.
Under vandringen framåt har man hänförande utsikt över den stora, skogsprydda Abiskoslätten till fjällen på nordsidan av Torneträsk, till Abiskoalpernas långa kedja med Lapporten, Nissontjåkko och det snötäckta Själlatjåkko (Somaslaki) samt Keron, som faller brant ner mot väst.
Ungefär i en och en halv timma från Kårsovaggejokk når man den 3-4 kilometer långa bergsjön Abiskojaure, och här har man en synnerligen vacker utsikt över sjön till blånande fjäll långt inne i Kamajokks dal.
Härifrån går stigen genom myr och tät björkskog blandad med rönn i otroligt frodig vegetation till Abiskojaurestugan (cirka 4,5 timma från Abisko), inbjudande belägen på sjöns jämna strand, just där den vattenrika Kamajokk har sitt utlopp.
[RITNING 26 - Abiskojaurestugan]
Stugan har ett öppet rum med två britsar och ett avlåst med 3 bäddar och en kokkamin samt ett kök. Här finnes bränsle i överflöd.
Har man lyckan med sig finner man vid Abiskojaures nordände en båt, som man kan benytta som fortskaffningsmedel över Kamajokk.
Från en liten kulle, fem minuters väg söder om stugan har man en hänförande utsikt över Kamajokks överdådigt vackra, skogrika dal, till höga snöfjäll inne på norskt område.
Mot söder ser man Kartimavares vackra pyramid och mellan densamma och Keron har man i fjerran Pieggatjåkkos snötäckta topp. Man har även härifrån en vacker utsikt över sjön med Kamajokks breda mynning.
[RITNING 28 - Kamajokks mynning]
Finner man icke båten, måste man vada över Kamajokk, vilket vid högvatten torde vara omöjligt.
[PLANSCH 4 - Vid Kamajokk]
Finnes möjlighet härför, bör man välja vadställe just ovanför den omtalade kullen, där älven är bred och grund.
Den, som på grund av forsen nedanför ej vågar vada över här, kan komma över vid pass 200 meter längre ned, där älven är lugnare men djupare. Ett par stora stenar angiva vadstället (se planschen), som är ofarligt. Älven är här cirka 1 meter djup vid normalt vattenstånd.
Väl överkommen följer man icke älven, då man därmed ville råka in i en svår myr, utan man stiger upp på bergåsen till vänster och styr efter Kartimavare, tills man når Själlajokk. Man kan vandra längs denna bäck och gå över den på en spång just ovanför Kartimajirras utlopp och så gå fram öster om Kartimavare. Man gör bättre i strax att gå över Själlajokk och stiga upp västerom Kartimavare, varvid man under längre tid njuter av den härliga utsikten över Kamajokks dal, och emot Kårsofjällen, Vassitjåkko och Vuottasräita.
Uppe på höjden får man utsikt åt söder. Längst åt vänster ses Ådnetjåkko, vidare fjällen kring Rautasjaures västre ände, Apparjaure, Vuolle Alesjaure och där bortom Pieggatjåkkos mäktiga massiv med stora glaciärer; vidare ser man fjällen omkring Alesvagges södra del.
Den, som har godt om tid bör bestiga Kartimavare (2 timmar upp och ned), som bjuder på en härlig utsikt i alla riktningar.
Under marschen genom Alesvagge gör man klokast i att hålla sig högt uppe tills man når Paijeb Alesjaure, då det längre nere är sumpigt och fullt med snår.
Under vandringen längs Vuolle Alesjaure har man framdeles utsikten mod Rautesfjällen och dessutom åt vänster Nuokustaks nästan lodräta brant.
[RITNING 30 - Profil av Rautasfjällen]
Den följande vandringen, som för längs den långa sjön Paijeb Alesjaure, är mycket vacker. Bäst att följa sjöns strand, där man möjligtvis kan finna en båt, som kan benyttas över sjön.
[PLANSCH 5 - Vid Paijeb Alesjaure]
Under färden ser man åt vänster ini Vistasvagge; längre mot söder ses Unna Vistastjåkko och Påssosjtjåkko med en stor, isfylld klyfta samt i fonden de höga, snötäckta fjällplatåer, som flankera dalen mot väster.
Den vattenrika Alesätno, Rautasjokis största källa, faller i en fors ut i sjön och endast härför övade folk kan föra båten upp genom forsen.
Från höjdryggen vid sjöns ända har man den finaste utsikt upp genom den breda, slättliknande Alesvagge, en utomordentlig vacker högfjällsdal.
En kilometer längre fram finner man kåtan, som är belägen några steg från älven, vilken här flyter bred och lugn mellan snårfyllda holmar.
Kåtan är rymlig och godt täckt med takpapp. En olägenhet är, att man nästan saknar tillgång till bränsle, då kåtans höga (c 780 m.) belägenhet gör nätterna kalla. Det tillrådes därför att medtaga en börda torra grenar från Kartimavare. Kåtan ligger vid pass 35 kilometer från Abisko och 22 kilometer från Abiskojaurestugan.
Från kåtan har man valet emellan tvänne vägar:
A. Genom Alesvagge-Tjäktjavagge.
B. Genom Vistasvagge.
Något längre fram möter man så den vattenrika glaciärbäcken från Possosjtjåkko, som man kan springa över på stenarna i densamma.
Nu följer man älven i ett intressant landskap med höga, branta berg åt höger, och Kaska Repitjåkkos toppar åt vänster. Vidare ett stycke över gräsbevuxen mark och sedan över grus och sten upp i vattendelaren mellan Alesätno, som tillhör Torneälvens flodsystem, och Tjäktjajokk som genom Kaitumälven för vattnet ut till Kalixälven. Vattendelaren är cirka 15 km. från kåtan.
Vidare går vandringen ständigt mot söder, brant ned i Tjäktjavagge, som likt Alesvagge, visar en vild, brant västsida. Man har en vacker utsikt emot Kebnekaisegruppen och Stuor Järta.
Efter 5 kilometers vandring når man åter en kåta, vid vilken emellertid intet bränsle finnes.
Under den följande något enformiga vandringen är det klokast att hålla sig helt nere vid ån, varvid dock några laguner måste kringgås. Man går på stenarna över bäcken från Stuor Räitavagge, sedan över Kaskasajokk.
Nipats väldiga pyramid sticker fram i Kaskasavagge, och åt höger ser man genom en sidodal Selkas jättegestalt med stora glaciärer.
Framför åt vänster ser man in i Kuohpirvagge med ett spetsigt horn midt i dalen, åt väster en av Kaskasatjåkkos toppar, öster därom Kebnekaises två högsta toppar och den stora Rabots glaciär.
[RITNING 34 - Blick in i Kuohpirvagge]
På västra brädden av Kebnejokk, ej att förväxla med östra Kebnejokk, som faller ut i Ladtjojokk, ligger en god kåta. Här är ont om bränsle, varför det är rådligt att insamla alla torra stickor som man finner på vägen genom dalen.
Kåtan har en synnerligen vacker belägenhet, där den vattenrika bäcken, Tjäktjajokks största tillopp, delar sig kring en hög, gräsklädd holme.
[RITNING 35 - Tjäktjavagge mot nord]
Mot norr har man utsikt upptill dalens ända, mot söder förbi Stuor Järta emot fjällen på sydsidan av Paijeb Kaitumjaute.
Tränade hoppare med goda skodon och stramt vecklade benlindor kan lyckas att komma torrskodda över ån, som är djupast bredvid kåtan.
Ännu återstå 20 kilometer till Kebnekaisestugan, men denna del av vandringen är lätt. Duktiga bergsklättrare kunna förkorta vägen med 5 kilometer genom att gå genom Singivagge, den första dalen till vänster och stiga ner i Ladtjovagge på Singijokks norra bredd. För ovana bergvandrare är det rådligast att gå söder om Singitjåkko, där man på tydlig stig träffar den förut beskrivna vägen från Sjöfallet. Från Aleskåtan är det 50 km.
[PLANSCH 6 - Tjäktjavagge]
Uppifrån höjden set man över Vistasvagges västliga del. Midtemot ses Pokimtjåkkos trasiga, röda vägg med vackra erosionspyramider.
Efter en brant nedstigning vadar man över den här obetydliga Vistasjokk, samt därpå över den något vattenrikare bäcken från Pieggatjåkkos och Pokimtjåkkos glaciärer, och så går vägen mot sydost genom den breda dalen, som småningom sammantränges mellan Vistastjåkko och Pokimtjåkko, vars vägg man följer. Vegetationen tilltar och dalen bliver strålande vacker. Man klättrar över stora stenras, där lapparna bitvis röjt väg, och har utsikt åt höger över Selmatjåkkos branta bastioner och långa glaciärtungor. Landskapet har ett dolomitliknande prägel.
Vidare genom tät skog fram till kåtan, som är utomordenligt vacker belägen på stranden av Vistasjokk under en grön bergsbrant, där ett litet vattenfall porlar ner.
Kåtan är tyvärr mycket förfallen. Den borde annars vara centrum för vandringslivet i dessa trakter.
[RITNING 36 - Vy från kåtan mot sydost]
Här är dalens vackraste parti. Över frodig skog ser man mot sydost ned genom dalen till de blånande lågfjällen på nordsidan av Paittasjärvi, mot söder ses Räitaafjällens höga toppar, mot sydväst Stuor Räitavagge, där Tjäktjatjåkkas snötäckta toppar synes långt i fonden.
Midt i dalen [FOTNOT - Stuor Räitavagge] ligger ett högt spetsigt berg och till höger om dalen synes Selmatjåkko, en av lappmarkens ståtligaste gestalter, vars regelmässiga pyramid stöder sig intill en hög, istäckt utbyggnad.
[RITNING 37 - Selmatjåkko från kåtan]
Lämnar man fantasien fritt spelrum förvandlas berget till en mäktig kyrka med sitt torn. Pyramidens topp är ej den högsta, utan densamma finnes ett godt stycke längre ner mot söder.
[PLANSCH 7 - Vistasvagge och Selmatjåkko]
Mot väster synes dalen såsom avstängd av Påssosjtjåkko och Unna Vistastjåkko.
[RITNING 38 - Vistasvagge mot väster]
Avståndet från Aleskåtan till Vistaskåtan är vid pass 20 kilometer.
Vistasjokks första och minsta arm övervadas just nedanför kåtan vid en stor sten, varefter man tränger sig genom de täta snåren på holmen i sydostlig riktning. Från holmens nedre ände vadar man i en båge, där vattnet är lägst, just ovanför en fors, mot udden på en annan holme, og därpå tvärs över, såsom teckningen visar.
[TILLÄGG - Det synes som vadstället över Vistasjokk framför kåtan ändrats. Under sommaren 1920 förehöll det sig som teckningen utvisar: [RITNING T1]]
På sydbrädden är skogen utomordentligt tät, varför man gör klokast i att strax tränga tvärs igenom den tills man når moränvallen.
Här kan man välja mellan två vägar:
1. Stuor Räitavagge. 2. Unna Räitavagge
Det förut omtalade berget mitt i dalen ter sig snart som en nål, och dess oerhört djärva form kan väl tåla att liknas vid auguillerna i Mont Blanc-kedjan eller vid några toppar av Dolomiterna.
[RITNING 40 - Nålen i Stuor Räitavagge]
Snart övergår dock nålformen till en vanlig, nästan lodrät bergvägg.
Dalen stiger starkt, vägen är tung och stenig, och snart framträda i fonden några vackra, skarpa isprydda tinnar tillhöriga Tjäktjatjåkko och Kaska Repitjåkkogrupperna. Häruppe, där dalen gör en sväng mot söder, ligger alltid mycket snö.
[RITNING 41 - Bergsbakgrund i Stuor Räitavagge]
[RITNING 42 - Vy ner genom dalen]
[PLANSCH 8 - Selmatjåkko]
Man vandrar förbi Räitajaure i ödsliga omgivningar, under det att man har ett vackert tillbakablick till de nyss omtalade tinnar. Till vänster har man den norra Räitajökeln och något längre framme den södra högt uppe.
Dalen börjar nu slutta mot söder. Man ser ännu de vackra toppar mot norr och mot söder har man en hänförande utsikt över den breda Tjäktjadalen emot de höga snöbergen Ruoska och Selka.
[RITNING 44 - Tillbakablick mot norr]
Efter 24 kilometers marsch från Vistaskåtan når man kåtan vid Kebnejokk.
[RITNING 45 - Vattenfall i Unna Räitavagge]
[TILLÄGG - Unna Räitajokk kan ej övervadas uppe under bergsluttningen, utan den måste övervadas längre nede, där den delar sig i flera armar.
Skogen i Unna Räitavagges mynning är synnerligen vacker. I stället för att övervada Unna Räitajokk kan man gå fram på dess norra brädd, där det synes bättre att gå. Sidobäcken med det stora vattenfallet övergås på snöbryggan.
Innerst i dalen störtar bäcken i ett högt, lodrät fall ned i en liten sjö.
På båda sidor av den ensliga bergpyramiden förefinnas betydliga glaciärer, som ej finnas på kartan.
Nedstigningen till Kaskasavagge öster om pyramiden, i den steniga bergsidan, är ytterst svår och tröttsam, falls snön är bortsmält i den långa rännan. Vid liten snö måste man derföre giva företräde åt leden västerom pyramiden, varvid man kan företaga nedstigningen till Kaskasavagge över den östligaste av de tre betydande glaciärer på densammas norra sida. Dessa finnas ej heller på kartan.]
[RITNING 46 - I Unna Räitavagge]
Man viker av åt vänster upp i ett pass mellan Nipats och en enslig bergpyramid, och kommer nu ned i Kaskasavagge, en våt och stenig högfjällsdal, omgiven av vackra berg:
Mot söder ses den långa Kuohpirtjåkko och i fonden Ruoska.
[RITNING 47 - Kuohpirtjåkko från Kaskasavagge]
Öster om Kuohpirtjåkko ses en enslig bergpyramid, begränsad av två pass; den är Kaskasatjåkkos västligaste förpost.
[RITNING 48 - Kaskasatjåkkos västligaste förpost]
Genom passen ser man Kebnekaises olika toppar. Vidare ses de övriga topparna av Kaskasatjåkko, omslutande en djup cirkelrund dal med en stor jökel.
[RITNING 49 - Kaskasatjåkkos norra brant]
Åt nordost ser man genom Kaskasavagge fjällen på den östra sidan av Vistasvagge och mot norr Nipats höga topp.
Nu återstår endast 3-4 timmars marsch till kåtan vid Kebnejokk.
Dugliga vandrare, som ej äro ängsliga för en liten och ofarlig glaciärvandring, rådas till att taga följande väg som i avseende på skönhet och vildhet är den andra långt överlägsen:
Genom passet på en av sidorna av den sistnämda bergpyramiden ned i den ödsliga, steniga Kuohpirvagge, upp över den branta glaciären eller, om man ej är utrustad härför, omkring dess norra sida längs Kaskasatjåkkos sluttning och upp i passet emellan detta berg och Kebnekajses nordliga ände, förbi den lilla, isbelagda sjön och så vidare ner i Tarfalavagge, såsom vägen är beskriven i omvänd riktning under "Rundtom Kebnekaise".
Från Vistaskåtan till Kebnekaisestugan genom Tarfalavagge är en lång och tröttsam dagsmarsch, vid pass 25 kilometer.
Man har valet mellan två leder:
A: Genom Lapporten
B: Genom Nissonvagge
[RITNING 50 - Nissonvagge och Pallimtjåkko]
Man överstiger en hög moränvall, hoppar över en bäck, ett tillflöde till Tjuonjajokk, denna bäck kommer från en gammal glaciärbädd på Nissontjåkkos norra brant.
Man går fram på den södra sidan av Tjuonjajaure, för det mesta över myr, sedan förbi en liten sjö, med vackert blick tillbaka mot den imposanta Tjuonjatjåkko. Över en bäck från några små glaciärer på Nissontjåkkos östra brant, rakt fram och något uppför på markerad stig, och nu får man snart överblick över den breda dalen öst för Abiskoalperna, som för ner till Torneträsk. I dalen ses två små sjöar och några tjärn. Dalen genomströmes av Pessinenjoki.
[RITNING 51 - Lapporten från öst]
Man vänder sig mot syd och stiger ner i dalen förbi några stora moräner, över en bäck och nu går man ner på östra brädden av Kuolkasjokk, en vattenrik bäck från stora glaciär- och snöfält på Kielaspuoltatjåkkos norra brant. Desamma finnes ej på kartan. Mot syd ses bergen på södra sidan av Rautasjärvi. Välivare är mitt emot.
Förbi ett stort skred på vänstra hand, ner till skogsgränsen, förbi en gammal boplats med 3 förfallna kåtor, härligt belägen med en synnerligen fin utsikt mot väst över den storartade Alesvagge. Fram genom skog, och nu vidtar en brant nedstigning genom skogen ner till Rautasjärvis västände.
Här skall finnas två båtar, tillhöriga turistföreningen. Ifall båtarna ej äro på plats kan man tilkalla folk från Rautasvuoma boplats, vid att göra upp eld på näset vid sjöns ände.
[RITNING 52 - Lapporten från väst]
Man kommer under stark stigning in i den steniga dalen mellan Nissontjåkko och Pallimtjåkko och har nu snart på höger hand ett storartad, sönderslitet bergkomplex med stora glaciärer. Det kallas på kartan Åinetjåkko, men detta är ej bergets rätta namn (Pallimrippe?). Nu går man en stund jämnt fram, varefter man stiger ned över stora moränvallar, på norra sida av Kuolkasjokk, tills man hinner den under A beskrivna vägen.
Denna leden är mera dyster än den andra, men också mera intressant. Båda leder äro vid pass 25 kilometer, och fordra 8-10 timmar.
Rautasjärvi (laxsjön), lapparnas heliga sjö, är en praktfull, 28 kilometer lång fjällsjö; dess höjd över havet är 563 meter.
På sjöns norra brädd, 2-3 minuters gång från båtstället, finnes Turistföreningens kåta. Den är belägen ute på brinken, högt över sjöns yta, just där stranden är bevuxen med säv. Kåtan är nyuppförd, synnerligen god.
Några steg väster om kåtan under en stor sten, finnes godt vatten.
Utsikten från kåtan är förtjusande. Mot ost och syd ser man ut över sjön, där man i 5 kilometers afstånd för öga på den förnämda boplatsen. Mot väst ser man långt in i den skogrika Alesvagge, som är omramad av Pieggatjåkko, Mesatjåkko, Kielaspuoltatjåkko, Själlatjåkko och andra vackra snöfjäll. (Se planschen s. 62. [D.v.s. plansch 11, LN])
Man kan ej styra rakt över sjön, utan man ror i en stor båge för att undvika grunden omkring Alesåtnos utlopp.
Från den södra brädden har man även en fin utsikt över sjön och in i Kuolkasvagge.
[RITNING 53 - Vid Rautasjärvi]
Man sätter nu kurs mot väst, under Välivares brant, in i Alesvagge, förbi en nedlagt boplats.
Lappstigen, som för det mesta är lätt att följa, går till början högt över den vattenrika, forsande Alesåtno, sen på älvens brädd över flera holmar. Under vandringen ter Åinotjåkko (Kartans Själlatjåkko) sig som en vacker pyramid.
Man går fram genom myr och snår, en mycket tidsrövande vandring.
Förbi en hög, stupbrant klippvägg, och efter c. 8 kilometers vandring kommer man, där skogen tar slut, till den stora, vilda Värojokk, och nu styr man mot söder på densammas östra brädd i det man har ett fint tillbakablick ner genom Alesvagge.
Man följer renstigen under jämn stigning över en lätt fjällhed in i den trånga, V-formiga Värovagge, där älven till början rusar fram genom en vild klyfta.
Till höger ses de snötäckta toppar Pieggatjåkko (Stormberget [FOTNOT - Alla översättningarna skyller jag lappföraren Anders Nia från Rensjön, en överordentlig klok, svensktalande man.], kartans Kuototjåkko) och Suoritjåkko (den kljuvna toppen, kartans Ruokotjåkko).
Dalen är nu enformig och tråkig, stigningen år stark och dalsidorna äro branta. Vägen är stenig och tung att gå. Älven bildar flera vackra fall.
[RITNING 54 - I Värovagge]
Omsider har man en glaciär till höger, och nu går man fram på dalens översta, flata terrass upp mot Ruomaspakte (Vargberget) som stänger för dalen. Här är den ödsligaste högfjällsnatur, intet utom sten och snö.
Under den branta uppstigningen till Ruomaspaktes långa rygg har man mot väst överblick över den mäktiga glaciären, som kommer från Mårmatjåkko, Sveriges högsta berg norr om Vistasvagge. Mot öst ser man långt ner genom den kala, enformiga Levasvagge.
Nu får man sin belöning för den mödosama vandringen upp genom den ändlöst långa dalen, ty ifrån höjden (c. 1750 m.) har man en utsikt, som i storlek och skönhet nästan är utan motstycke.
Djupt nede ses den härliga Vistasvagge med stora skogar, gröna ängar och den breda, slingrande älven, och längst mot sydost lyser Paittasjärvis stora yta.
På andra sidan av dalen stå högfjällen som en mäktig mur med himmelsträvande torn och tinnar, vilda, sönderslitna, snöskimrande bergskedjor, skilda av trånga, djupa dalar.
Det kolossala Kaskasatjåkko med des tre nästan lodräta toppar, ser praktfullt ut från detta hållet och dominerar i landskapet. Mellan dess toppar tittar Kebnekaise fram.
Under nedstigningen från Ruomaspakte korsar man en stor, brant glaciär, som ej finnes på kartan.
Man stiger ner i den steniga, vegetationslösa Varsavagge, men följer icke denna dal, utan man går över bäcken ett stycke nedanför Varsajaure just ovanför ett vattenfall, och stiger upp för änden av den bergsrygg, som skiljer Varsavagge från Vistasvagge. Man ser nu helt in genom Varsavagge till en glaciär och en spetsig, röd bergspyramid, som stänger för denna vilda högfjällsdal.
Nu stiger man ned över sten och gräs till en kilometerlång, dunkelblå fjällsjö, följer dess brädd mot väst och får nu en praktfull blick ner i Vistasvagge och upp genom Stuor Räitavagga till några snöskimrande pyramider som höra till Tjäktjatjåkko och Kaska Repitjåkko (berget mellan de två dalkittlar). Dalen syns stängd av det imposanta Selmatjåkko (Tröskelberget) och Påssosjtjåkko (berget där bakom). Nedstigningen är tröttsam, genom snår och myr och till slut i hög skog ned över en ytterst brant fjällsida, under vilken kåtan är belägen, c. 1 kilometer nedanför Stuor Räitajokks mynning i Vistasjokk.
Denna dagsmarsch är c:a 35 kilometer, utomordentlig tröttsam, och fordrar minst 18 timmar.
"Månna, månna mil, månna, månna fjäll.", tröstade vår roddare från Rautasvuoma.
Ifall man av något skäl ej vågar färden över denna fjällväg, kan man i Alesvagge övervada Värojokk och gå fram syd om Apparjaure, ost om Vuolle- och Paijeb Alesjaure och stiga upp i sänkan mellan Vistasvare och Tarasåive, varvid man kommer in på Vistasvagges översta terrass, förbi Tjaddejaure (till höger); man kommer därvid in på den väg, som är beskriven på s. 39. [D.v.s. färdväg B, "Genom Vistasvagge", LN] Denna väg är c. 50 kilometer lång, utan något krypin undervägs.
***
Den, som på bekvämt sätt önskar besöka Vistasvagge, kan från Nikkolahti hinna kåtan på en dag. Man ror uppför den breda, slingrande Vistasjokk, hänimot två mil, tills forsarna vidtaga, ej långt från Kaskasajokks mynning, varefter ännu återstår en mils vandring genom skog till kåtan. Vägen är utan svårigheter.
Endast få av Lappmarkens dalar kan i skönhet tävla med Vistasvagge. Med en god kåta, som vid Anajaure, hade den villkor för att bliva en sökt utflyktsort.
***
