I Norrut

Lapplandsexpressen jagar norrut i dagar och nätter, över Upplands och Dalarnas bördiga slätter, förbi Helsinglands och Gästrikslands bruk, genom Medelpads, Jämtlands och Ångermanlands vackra, spridda bygder, genom Västerbottens ändlösa skogar, där breddgraders tryckande enformighet endast avbrytes av talrika, strömtunga floder som i jämnsides lopp föra Kölens massor av smält is österut emot Bottenhavet.

In i den strålande, högnordiska sommaren, där natten är slagen i fjättrar, medan dagen härskar enväldig under flera månskiften. Förbi Boden, Norrlands lås, över Polcirkeln, förbi Gellivare och Kiruna, de två stora malmstäderna, längs Torneträsk, den sjumil långa, dejliga fjällsjön, där sommaren långsamt kryper uppför björkliderna medan fondens bergskedjor stå i vinterskrud. Förbi Abisko turist-station, över riksgränsen, för att, efter en ståtlig färd utför, att stanna i Narvik vid Nordhavet.

För att vinna överblick över de trakter, vars bekantskap vi nu skola göra, tänka vi oss till en hög utsiktspunkt något nordost om Gellivare. Vi skulle få se följande:

Emot norr, ost och syd intill sydväst, en ändlös vågformig slätt med växlande fält av skog, myr och hed, översållad med talrika sjöar, kärr och vattendrag, liknande ljusa inslag i en gråbrun väv.

Från sydväst genom väst intill norr detsamma men med talrika kullar prydda slätter, som så småningom gå över i lågfjäll. Och bakom lågfjällen en ståtlig bergskedja i blått och vitt, formad dels som vassa, trotsiga tinnar, dels som breda jökelkupoler med mjukt svängda linjer, synlig över mer än 180 kilometer från den "heliga" Sulitelma, som vid Piteälvens källor står vakt vid gränsen mot Norge, till Abisko-alpernas makar på norra sidan av Torneträsk.

Denna bergskedja är på flera ställen avbruten av djupa dalar, som föra vattnet i de ståtliga floderna Lule älv, Kalix älv och Torne älv med deras bifloder och systemer av långsträckta sjöar öster till Bottenhavet.

På gränsen mellan mellersta och nordligaste tredjedelen av bergskedjan får man så öga på Kebnekaise, den svenska bergverdens primas, omgiven av en skara dråpliga drabanter. Härifrån syns det som en lång, taggig fjällrygg, vars stora jöklar lysa vitt i den blå grundtonen. Där ligger det, långt ute i ödemarken på 67°53' nordlig bredd, 0°28' östlig från Stockholm, vid pass 150 kilometer norr om polcirkeln och 90 kilom. från järnvägen, ett skönt och lockande mål, ett härligt berg i härliga omgivningar.

Kebnekaise och de närmaste berggrupper bilda en väl avgränsad geografisk helhet. Om ej just med den högsta toppen, så bildar dock Kebnekaise med sin västligaste utbyggnad toppunkten i en rätvinklig, likarmad trekant, vars sydligaste arm i 25 kilometers längd bildas av Ladtjovagge och i 5 kms längd av Singivagge, den västliga till hälvten av Tjäktjavagges nordliga halvdel, till hälvten av Alesvagges sydliga del, medan hypotenusan bildas av den mäktiga, 40 kilometer långa Vistasvagge. Denna av väldiga snöberg uppfyllda trekant har en från omgivningarna avvikande uppbyggnad. I motsats till bergen i de omgivande trakterna, vilka närmast äro att uppfatta såsom starkt kuperade platåer av lågfjäll, varöver att och annat snöskimrande högfjäll höjat sig, hava fjällen inom trekanten utpräglade alpformer, långa, taggiga kedjor och vassa horn, åtskilda av djupa, ofta trånga dalar, liksom de i höjd övergå bergen i de omgivande trakterna.

Ehuru man från Kebnekaises topp får intrycket av ett hopplöst virrvarr av tinnar, så är den dock icke så, ty de nämda dalarna dela bergen i väl avgränsade grupper, som också kartskissen visar.


[KARTSKISS 1 - Kebnekaisemassivet]

Nordspetsen bildas av Påssosjgruppen, vartill sluter sig Unna Vistastjåkko, och sydväst om den Kaska Repitjåkko och Tjäktjatjåkko samt Selmatjåkko mot syd. De två sistnämda äro gränsfjäll mot Stuor Räitavagge, som i ett stort sväng skiljer de nämda fjällen från den stora Räitagruppen.

I sammanhang med Räitafjällen och skild från dessa av Unna Räitavagge är Nipats, vars vackra pyramid gränsar mot Kaskasavagge, som, likt Stuor Räitavagge, för från Tjäktjavagge till Vistasvagge i öst-nordöstlig riktning.

Syd om Kaskasavagge hava vi så först det 9 kilometer långa Kuohpirtjåkko, "en sannskyldig Leviathan av sten och snö" (Asplund) och sedan Kaskasatjåkkos vilda taggiga bergskedja, som, med Tarfalatjåkko som mellanled, går över i Karmasgruppens höga platå, vilken bildar gränsfjällen mot Vistasvagges sydöstliga del.

Söder om Kuohpirtjåkko se vi så Kuohpirvagge, den grenade dal, vars södra gren går in i Kebnekaisemassivet och den norra för upp emot Kaskasatjåkko, varest den genom ett högt pass står i förbindelse med Tarfalavagge, samman med vilken den således slår en halvkrets omkring Kebnekaisegruppen.

Själva Kebnekaise är en 4 kilom. lång, smal, skarp bergsrygg med tre toppar, varav den sydligaste är den högsta. Berget har mot väster en lång utlöpare, som bildar hörnet mellan Tjäktjavagge och Singivagge, mot syd en andra, som gränsar mot den sistnämda dal och som skiljer två dalar, vilka föra upp i massivets sydbrant. En tredje utlöpare bildas av de höga fjällen Rullevare och Tuolpagorni, varav det sista går ut till Ladtjovagge. Härtill sluter sig så det enstaka fjället Singitjåkko, som bildar Singivagges sydvägg och Ladtjovagges nordvägg.

Hela gruppen avslutas mot ost av Kebnetjåkko, som av en isfylld dal är skild från Kebnekaise och bildar Tarfalavagges västbrant. Dessutom sänder Kebnekaise två utlöpare mot ost, vilka skilja emellan de stora glaciärerna på bergets östra sida.

Hela bergsryggen är på två sidor omsluten av väldiga glaciärer, som i följande närmare beskrivas under "Rundtom Kebnekaise".

Det vore helt naturligt om man önskade veta den lämpligaste tiden för ett besök på Kebnekaise. Första svaret måste bliva: ej förr än några dagar in i Juli, då man före denna tiden riskerar att möta hinder genom högvatten och snö. I slutet av Juli är myggplågan starkt i avtagande.

I allmännhet kan sägas, att första halvdelen av Augusti är den lämpligaste tiden, ty efter denna tid börjar nätterna bli mörka och kalla och kan varken benyttas till vandring eller sömn uppe i de bränslefattiga trakterna. För den, som vill benytta den korta, snabba Kalixleden, är tiden lämplig till mitt in i September ifall vädret förövrigt är passande. Nekas kan ej, att sensommaren med dess klara luft och de brinnande röda färgerna i fjället är den allra vackraste tiden för ett besök på Kebnekaise.

I det följande skola vi, efter att ha gjort bekantskap med de olika vägarna till Kebnekaisestugan, företaga en vandring kring fjället och göra bestigningen af de olika vägarna till toppen. Till slut omtalas några bestigningar av närbelägna fjäll.