Gå till föregående kapitel genom att trycka här.

Biometri

Biometri kommer av de två latinska orden bios som betyder liv och metri som betyder mäta. Detta innebär alltså att biometri betyder "mäta liv", dvs mäta något levande. När man ringmärker en fågel tar man nästan alltid tre standardmått: vinglängd, fettklass och vikt (se kapitel 6.2.1). Med hjälp av dessa kan man sedan räkna ut ett flertal saker rörande en population. Det vanligaste är att man undersöker flyttande fåglar men även i häckningsbiologiska studier kan biometrin vara till stor hjälp.

Nedan förklarar jag de olika måtten och undersöker några samband mellan dessa. Till sist visar jag ett exempel på hur dessa kan användas, nämligen för att räkna ut den teoretiska flyttningssträckan för Tåkerns pungmesar.

Vinglängd

Vinglängden mäts som avståndet mellan fåglarnas vingknoge och ut till spetsen på den längsta vingpennan. Det finns flera olika sätt att mäta detta. Den metod som används vid Tåkern är den som Svensson (1984) kallar "maximum length", dvs längden när vingen är maximalt utsträckt. Måttet tas mha en linjal med stoppklots vid noll och mäts med 1 mm noggrannhet.

Syftet med att mäta vinglängden är att man kan anta att den motsvarar fågelns storlek.

Styrkan med måttet är att det är enkelt att ta även om vissa problem med att sträcka vingen kan förekomma. Men tyvärr finns också en stor svaghet. Vingpennorna slits lätt och påverkar då vinglängden. Det innebär att ju äldre vingpennorna är (=tid efter senaste ruggning) desto kortare är vinglängden. Även andra faktorer kan spela in. Det är svårt att säga hur mycket slitningen påverkar vinglängden men säkert med minst en millimeter.

Vingspann

Vingspannet mäts för att kunna användas vid beräkning av den teoretiska flygradien. Det är givetvis nära relaterad till vinglängden och mäts genom att lägga fågeln på rygg och sträcka ut vingarna maximalt. Mätfelen som kan uppkomma är de samma som för vinglängden.

Tarslängd

Tarslängden är ytterligare ett mått på fågelns storlek. Tarsen är den del av benet som är mellan foten och hälen. Denna har jag mätt med skjutmått och med 1 mm noggrannhet. Tarslängden är ett sätt att komma runt problemet med slitning (se ovan) men är ofta svårt att klart bestämma pga att hälleden inte är helt stum utan medger en viss osäkerhet.

Ett flertal andra storleksmått, såsom näbblängd, näbbredd, stjärtlängd mm, har också tagits men i så begränsad omfattning att de inte redovisas här.

Fettklass

Tillsammans med vinglängden och vikten är detta ett av de mått som tas på samtliga fåglar som fångas. Fåglar har en förmåga att lagra upp stor mängder fett, exempelvis inför flyttning. På grund av att fåglars skinn är mycket tunt kan man genom att blåsa undan fjädrarna se fettet som gula fält. Dessa kan sedan jämföras med en skala och man får då ett mått på fettmängden. Fettskalan, som har utarbetats av Petterson (1983) är uppdelad i sju olika klasser (se figur 14). Mängden fett är med lite träning ganska lätt att bestämma.

På grund av att skalan inte är proportionerlig (se 8.8) måste man använda andra statistiska metoder för fettskalan än för t ex vinglängd.

Har ännu ej något tillstånd att visa denna figur Figur 14: Den skala med vars hjälp fettmängden klassas. Bilderna föreställer undersidan av en fågel där de ljusa partierna är fett. De tre smala strecken är tarmar, det mörka området ovan dessa är levern och ovanför den ses de två bröstmusklerna. (Pettersson 1983)

Vikt

Vikten är kanske det enklaste och säkraste måttet att ta. Det mäts genom att fågeln läggs i en liten plastpåse och sedan vägs med en sk Pesolavåg, en typ av fjädervåg. Vikten mäts med en noggrannhet på ett decigram.

Viktmåttet fyller delvis samma funktion som fettklassningen, nämligen att studera fåglarnas uppladdning inför flyttning etc.

Vinglängd - skillnader mellan könen

Hos många tättingar, t ex lövsångare och blåmes, finns det skillnader i storlek mellan könen. För att undersöka om detta finns bland pungmesar jämförde jag vinglängden mellan hanar och honor med ett oberoende students t-test. Detta analyserar om de två medelvärdena skiljer sig signifikant. Resultatet blev: t=-1.85, p=0.077 (n(hane)=42,n(hona)=13). Alltså är inte vinglängderna signifikant skillda mellan könen, men det finns en tendens till skillnad vilket också återspeglas i figur 15. Anledningen till att hanarna är större än honorna är troligtsvis att de behöver flytta snabbare till häckningsplatserna för att kunna muta in ett bra revir. Honorna däremot kan komma senare och välja hane. Om man ser vinglängden som ett mått på storleken hos fågeln så kan differensen också uppkommit genom att hanarna under revirstriderna tjänar på att vara stora.


Figur 15: Vinglängdsfördelningen hos hanar respektive honor.

Sambandet mellan vinglängd och tarslängd

På många av de fåglar som har fångats har två mått på fågelns storlek tagits, ving- och tarslängd (se denna sida). Anledningen att båda måtten har tagits är för att se om det finns något samband mellan dessa. Vinglängden är nämligen ett mera indirekt mått på fågelns storlek, som beror på slitning av vingpennor etc. Tarslängden är ett bättre mått men är svårare att mäta. I analysen valdes tars som beroende. Detta spelar ingen roll för sambandet men för regressionen. Resultatet visar på en korrelation mellan de två måtten (tarslängd=1.53* vinglängd -78.7, n=43, r=0.328, p<0.05). Detta visar på att det inte är nödvändigt att ta de båda måtten, då de båda visar samma sak.


Figur 16: Sambandet mellan ving- och tarslängd hos Tåkerns pungmesar.

Sambandet mellan vinglängd, fettklass och vikt

När fåglarna förbereder sig inför sin flyttning söderut lägger de upp ett lager med fett. Detta klassas enligt en bestämd skala (se figur 14). En fågels vikt beror av den fettmängd fågeln har, men också av fågelns storlek. Som storleksmått kan användas vinglängd (jämför 8.7). Vikten beror också på anatomiska egenskaper hos fågeln, men dessa är svåra att mäta och spelar ganska liten roll varför jag här bortser från dessa. Om man jämför vinglängd, fettklass och vikt (vikt som beroende) med en multipel regression får man ekvationen: vikt=2.3*fettklass+0.060*vinglängd+86.9 (r=0.484, p(vinge)=0.915, p(fett)<0.001, n=63), där vikten är mätt i decigram och vinglängden i millimeter. Här kan man se att vinglängden inte spelar så stor roll, om man jämför den kortaste med den längsta vingen påverkar det bara vikten med 0.048 g. Man kan också se att p(vinge) är väldigt högt. Samma resultat fick jag för rörsångare fångade inom Acro-projektet vid Tåkern (Gustavsson 1993). Däremot finns det en undersökning på blåhake som visar på att vinglängden behövs för beräkningar på blåhakar (Ellegren 1989).

På grund av vinglängdens lilla betydelse kan man helt bortse från den och får då med en linjär regression ekvationen: vikt=2.32*fettklass+90.3 (r=0.484, r(Spearman)=0.477, p<0.001, p(Spearman)<0.001, n=63).

Fettskalan är en ordinal skala, dvs inte en proportionell skala. Med ordinal menas att om man t ex har en skala från A till D så vet man att A är mindre än B och C är mindre än D. Det är dock inte säkert att skillnaderna mellan de olika klasserna är lika. Därför kan inte den vanliga regressions modellen, Pearsons korrelations koefficient, användas, utan man får använda Spearmans rangkorrelations koefficient, rs.

Det första värdet, 2.32, är den vikt i decigram som pungmesarna ökar i medel per fettklass. Det andra, 90.3 är den fettfria vikten i decigram. Dessa två värden behövs för att kunna räkna ut flyttningsradien.


Figur 17: Sambandet mellan vikt och fettklass.

Teoretisk flyttningsradie

Med hjälp av ovan framkomna resultat med fett och vikt kan man räkna ut en teoretisk maximal flyttningssträcka. Denna metod har utarbetats av Pennyquick (1989) och går ut på att räkna på de krafter som fågeln behöver besegra och den mekaniska energi som går åt. Detta kan sedan jämföras med den kemiska energi som finns lagrat i fågelns fett. Resultatet blir givetvis endast teoretiskt och ungefärligt men det ger i alla fall en möjlighet till jämförelse med andra arter.

För att utföra beräkningarna finns ett dataprogram med vilket man snabbt får svaret. De data som behövs är:

  1. medelspannet
  2. den fettlösa vikten
  3. den totala vikten, dvs den fettlösa vikten plus fullt fettlager
  4. den fettvikt som pungmesarna har när de flyttar (se nedan)
  5. vindförhållanden, för enkelhets skull räkna jag här med vindstilla
  6. dessutom kan en mängd variabler justeras, men här har jag använt de som dataprogrammet föreslår (gravitionen=9.81 m s-2, luftens densitet=1.19 kg m-3, m fl)

Vad gäller punkt 4 så verkar de flesta pungmesarna inte flytta från Tåkern med ett fullt fettlager, men det spelar inte så stor roll här eftersom det jag vill räkna ut är hur långt de skulle kunna flytta.

Med dessa ingångsvärden blir resultatet, dvs radien, 572 km. Detta är alltså den sträcka som fågeln, utan att äta, kan flytta. Man får även en mängd andra resultat, bland de mer intressanta kan nämnas:

Med andra ord kan en pungmes teoretiskt sett flytta från Tåkern till norra Tyskland (se figur 18) i över 30 km/h utan att äta! Om man räknar med att fåglarna flyger hela vägen utan att stanna skulle det innebära att det tar ca 17 timmar.


Figur 18: Den beräknade flyttningsradien för Tåkerns pungmesar. Tåkern symboliseras med en stjärna och radien med en halvcirkel.

Ungarnas utveckling

Ofta behöver man veta åldern på ungarna under den tid de är i boet, exempelvis om man vill veta vilket datum som de kläcktes. En enkel metod för att räkna ut ungarnas ålder är att ta något biometriskt mått, t ex vinglängden. Eftersom fjädrarna växer under hela botiden står dessas längd i relation till åldern. Jag valde den sjunde handpennan (räknat från kroppen) som mått. Anledningen till att just denna valdes är att det är den som blir längst när alla pennor är färdigväxta och därför borde ge störst noggrannhet om man mätte den. Måttet tas med en linjal från fjäderns fäste i vingen till spetsen, med en noggrannhet på en millimeter. Eftersom inga stora osäkerheter finns i mätningen fås en hög precision.

Tillväxten hos ungarna sker ofta sigmodialt. Tillväxten är allstå långsam i början för att sedan öka i hastighet. När fågeln den nästan är färdigväxt minska hastigheten igen. Ett exempel på detta är skäggmesen, där tyska studier visar på en tydlig sigmodial tillväxt (Wawrzyniak & Sohns 1986). Även Tåkerns pungmesar har ett sådant tillväxtförlopp, men materialet får dock fortfarande ses som allt för osäkert för att kunna göra en säker bedömning.

Vid märkning av ungar tas även vikten, ungarnas vikt kan ge information om födotillgången i området. Enligt ovan kan handpennelängden ses som ett mått på ungarnas ålder. Om man jämförd denna längd med vikten borde man därför få ett samband som kan användas för att räkna ut ungarnas födotillgång. Detta samband beskrivs bäst som en andragradsekvation, se figur 19. Om en observation befinner sig långt under medellinjen kan man börja misstänka att födotillgången inte är så bra


Figur 19: Vikten mot sjunde handpennans längd hos boungarna vid Tåkern, den streckade linjen betecknar den normala längden på en färdigväxt handpenna.

Gå till nästa kappitel genom att trycka här.

This page has been accessed 

RXML parse error: This tag doesn't handle content.
 | <accessed>
 | <spider>