Gå till föregående kapitel genom att trycka här.

Numerär

I början var projektets huvudsakliga inriktning att kartlägga pungmesens utbredning och numerär vid Tåkern. Under 1993 ansågs dock den bobyggande populationen vara så stor att en noggrannare inventering inte skulle vara värd jobbet. Av Tåkerns totala strandlinje (35.8 km) är 22.8 km sådan att den passar pungmesarnas krav (Nilsson 1993). En person kan kontrollera högst 10 km. På grund av detta så får alla siffror nedan betraktas som minimiantal, men en uppskattning av det verkliga antalet har gjorts.

Inventeringsmetodik

Eftersom pungmesen håller till i svåröverskådlig terräng är en bandspelare ett bra redskap för att inventera det häckande beståndet. Genom att gå genom de områden som verkar lämpliga och locka med bandspelaren med jämna mellanrum så kan man upptäcka hanen, eftersom denna svarar på dess "konkurrents" sång. Då hanen ofta sitter i boets närhet och sjunger kan man upptäcka de flesta bon. Gamla boträd kontrolleras extra noga. Eftersom boen ofta hänger åt öster (se här) är det en fördel att inventera från öster till väster. De nästen som hittas besöks sedan minst en gång per fem dagarsperiod. Detta gör att man genom att följa utvecklingen av boet kan få en uppfattning om hur många lyckade häckningar, ungar etc det blir.

Bostadier

För att definiera hur långt ett pungmesbo har byggts används en skala utformad av Persson och Öhrström (1980). Denna utgår ifrån boets utseende och är indelad i sex klasser (se figur 3 och nedan). Nedan används ytterligare ett begrepp, hanbygge, vilket betyder att det är ett bo som en hane har byggt och sedan inte lyckats locka till sig någon hona. Då överger han boet för att börja om på ett nytt. Dessa bon är oftast i stadierna korg och säck, men kan vara alla förutom det färdiga stadiet.
Förklaring av stadierna:
Lamba: Det första stadiet. Bobygget har nu pågått mellan en och ungefär tre dagar. Detta bo är oftast svårt att hitta, pga av storleken och att hanen inte lockar så mycket. Boet består oftast av några vassdelar eller grässtrån flätade runt en grenklyka och lite kaveldun eller vide invävt.

Delta: En bro har nu byggts mellan de båda grenarna. Denna är dock smal. Hanen börjar nu locka försiktigt och det finns en god chans att hitta boet. Bobygget har pågått från ungefär två till fem dagar.

Hängmatta: Hanen lockar nu allt ivrigare, boet kan vara svårt att skilja från nästa stadie, korg, men har inga tydliga uppbyggda "väggar". Byggnationen har nu pågått i ungefär fyra till sju dagar.

Korg: Detta är det stadie där hanen lockar som mest intensivt och det är också nu som man oftast hittar boet. Om hanen inte får någon hona överger han ofta boet i detta stadie. Utseendet är likt hängmattan men har klart uppbyggda "väggar". Bobygget har nu pågått i omkring åtta till 14 dagar.

Säck: Detta är det sista stadie som en hane bygger ensam. Om han inte får någon hona överger han nu boet. Om han däremot får en villig hona kan de första äggen läggas medan boet är i detta stadie. Utseendet definieras av att det ena ingångshålet är igenbyggt. Byggnationen har pågått i minst tio dagar.

Färdigt bo: Det sista stadiet. Nu är endast en av föräldrarna kvar. Boet är i detta stadie under både ägg- och ungtiden och ungarna stannar ofta kvar även efter de blivit flygga. Boet skiljer sig från säckstadiet genom att en ingångsstrut har byggts till.

Figur 3: De olika stadier som pungmesens bo genomgår under färdigställandet. Teckning: Fredrik Herrmann.

Populationsutvecklingen vid Tåkern

Kapitlet har delats in i två delar, den första beskriver utvecklingen innan de mer intensiva inventeringarna började och den andra de år som undersökningen pågått. Anledningen till att denna indelning har skett är för att uppmärksamma den stora skillnad i inventeringarnas intensitet som finns mellan perioderna.

1973-1989

Den första pungmesen sågs vid Tåkern 1973, vilket var ungefär när man kunde förvänta sig att den skulle komma. Den skånska beståndet hade då ökat och en spridning mot norr var att vänta. Första observationen var en hane som byggde bo den 3 juni vid Svälinge fågeltorn (Gustafsson 1974). Den försvann dock snabbt från platsen utan att lyckas få någon hona. Nästa pungmesobservation gjordes när ett exemplar fångades ute i vassen utanför Renstad den 1 november 1975 (Lindell 1976). Efter detta tog det nästan nio år, dvs 1984, innan nästa pungmes sågs. Då sågs två stycken vid Svanshals udde den 6 juni och en hane vid Renstad kanal den 26 juni (Tyrberg 1985). Året därpå hittades endast ett hannäste (Anders Elf muntl.).

1986 var det första året som det gjordes en ordentlig vinterinventering vilket resulterade i 8 funna bon. Dessa var placerade vid: Holmsören, Ramstad (2 st), Nissasjön (2 st), Kråkbröstet (2 st) och västra Hånger. (Lars Jacobsson muntl.) Inget av boen hade dock någon tunnel, varför det troligen inte genomfördes någon häckning under året. Nästa år var åter ett sämre år och endast en fågel sågs, vid Glänås den 27 september (Elf 1988), två bon hittades under vintern på Lindön och vid Ramstad. Även 1988 blev ett mediokert år, en fågel sågs vid Kvarnstugan 26 juni och ett övergivet bo hittades vid Ramstad. Så, året därpå, kunde den första lyckade häckningen konstateras. Totalt hittades under året fyra bon, ett vid Svälinge, två vid Kråkbröstet och ett vid Ramstad. Det var i ett av boen vid Kråkbröstet som häckningen kunde genomföras (Elf 1990). I det andra boet på samma plats hittades en död unge (Ture Persson muntl.).

1990-1993

Så kom då det definitiva genombrottet för Tåkerns pungmesar. Under 1990 hittades 27 bon (Tåkern 24, Vadstena 3), men som nämndes ovan måste då den stora skillnaden i inventeringsarbetet räknas in. Endast en häckning lyckades helt säkert, i ett av de bon som fanns i Vadstena, vilket gav fyra flygga ungar. De flesta bon hittades efter häckningstid varför häckningsframgången varit omöjlig att fastställa.

Året därpå var det första som det genomfördes häckningsbiologiska studier vid sjön vilket gjorde att många bon hittades under häckningstiden och inte under den nästföljande vintern. Därför vet man bättre vad som hände med respektive bo. Totalt hittades 33 bon (Tåkern 29, Vadstena 4). Av de bon som hittades vid Tåkern var det 22 som övergavs som hanbyggen, fyra övergavs med ägg i och i tre genomfördes lyckade häckningar. Vid ett av de bon där häckning genomfördes hittades tre nykläckta ungar, vad som sedan skedde är tyvärr okänt. De andra två häckningarna lyckades dock och 7-8 ungar kom på vingarna.

Antalet bon ökade även 1992 och antalet slutade på 34 (Tåkern 33, Vadstena 1). Speciellt stora koncentrationer av bon fanns vid Hånger (15 bon) och Källstad (7 bon). Även detta år genomfördes en stor del av inventeringarna under häckningstiden varför resultaten från de flesta boen är kända. Trots det mycket fina sommarvädret övergavs tio kullar.

Sammanlagt lyckades fyra häckningar vid Tåkern och en vid Vadstena. Dessa resulterade i minst 13 ungar, vilket var det bästa resultatet dittills vid Tåkern.

Eftersom antalet bon nu var så stort att det var svårt att få någon hundraprocentig täckning gjordes ingen ordentlig vinterinventering. Om en sådan hade gjorts beräknas antalet bon att ha hamnat mellan 45 och 50.

Populationen fortsatte att växa även året därpå. Under året prioriterades dock studierna kring häckningsbiologin och tiden som lades ned på inventeringen minskade därför. Trots det hittades 48 bon (Tåkern 46, Vadstena 2), men den stora skillnaden märktes i antalet lyckade häckningar från fem 1992 till 13 under det aktuella året, trots att vädret under 1993 var sämre än under det föregående året. Ökningen beror troligen till stor del på att antalet honor ökat kraftigt under året, se vidare under kapitlet häckningsbiologi . De 13 häckningarna resulterade i 46 ungar vilket är det klart högsta hittills vid Tåkern. Inte heller 1993 gjordes någon vinterinventering men ungfär 75 bon beräknas ha funnits runt sjön.

Lika många häckningar som lyckades övergavs, dvs 13. Att 50% av alla häckningar överges är givetvis mycket högt men det är trots allt lägre än förut.

Det är svårt att fastställa hur många individer som har funnits runt sjön, men minst 22 hanar och 10 honor måste ha vistats där.

Figur 4: Karta med boen från 1973 till och med 1989 markerade. Beteckningen x2 innebär att två bon hittats på samma plats samma år. Karta med boens pacering 1990-1993 återfinns i Tåkerns fältstations årsrapport (Gustavsson 1991, 1992, 1993, 1994).

Figur 5: Populationsutvecklingen vid Tåkern.

Figur 6: Karta över fördelningen av alla de pungmesbon som hittats vid Tåkern.

Sammanfattning

Sammanlagt har det till och med 1993 hittats 134 pungmesbon vid Tåkern, varav 117 inom pungmesprojektet. Detta gör Tåkern till en av Sveriges viktigaste häckningslokaler för arten. Vissa områden är därför viktiga att spara för att behålla en stabil och livskraftig stam. De områden som främst borde sparas är Källstad och västra Hånger. Det som eventuellt kan hota någon av dessa är att området restaureras för att få en våtmark för vadare och änder. Inget av områdena är dock lämpliga för något dylikt eftersom de ligger i för nära anslutning till skog som skulle minska värdet av en strandäng.

Bärighet och framtida populationsutveckling

Vad är det som förhindrar en population från att överexploatera sina tillgångar? Wynne-Edwards (1962) föreslog att det var ett samarbete mellan de olika individerna, en individ kan avstå från att fortplanta sig för en annan ska få bättre möjligheter att lyckas. Denna teori blev genast hårt kritiserad och överbevisades snart med ett matematiskt bevis (Maynard Smith 1964).

Ett sätt att beskriva populationsutvecklingen är med den sk Verhaulst-Pearls logistiska ekvation: dN/dt = rN(1-N/K) (Maynard Smith 1989). I denna ekvation är N populationstätheten, K habitatets bärförmåga och r individens förmåga att fortplanta sig. Här kan man se att dN/dt minskar både när N går mot 0 och mot K. Om populationen växer över K kommer den snabbt att minska igen. Man måste dock betänka att det är en teoretisk modell som endast mycket förenklat beskriver den verkliga populationsutvecklingen.

Om man med hjälp av ovanstående ekvation sätter populationsstorleken (N) mot tiden (se figur 7) får man en sigmodial kurva med funktionen: (denna figur är ej färdig) .

Denna kan jämföras med utvecklingen vid Tåkern. Som synes i figur 5 är population fortfarande i expansion. Troligtvis kommer den att fortsätta växa några år till för att sedan långsamt stabiliseras kring K. Det går att räkna ut det teoretiska värdet på K, men Tåkernmaterialet får anses vara för litet och osäkert för att få ett trovärdigt värde.

Figur 7: De teoretiska populationsutvecklingen. ((Maynard Smith 1989)

Gå till nästa kapitel genom att trycka här.

This page has been accessed

RXML parse error: This tag doesn't handle content.
 | <accessed>
 | <spider>