Gå till föregående kapitel genom att trycka här.

Pungmesen

Släktskap

Pungmesen liknar de egentliga mesarna, men har en tunnare näbb, troligtvis pga att det är en fördel vid bobygge. Pungmesarna finns i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika, vilket har bidragit till att flera arter har bildats. I Afrika finns släktet Anthoscopus, vilket består av sex arter. Dessa är mycket lika den europeiska arten vad gäller kroppsform, men färgteckningen är mer som en lövsångare Phylloscopus trochilus, dvs i huvudsak gröngrå. I Nordamerika finns en art, gulhuvad pungmes Auriparus flavifrons och i Himalaya finns orangehuvad mes Cephalopyrus flammiceps. Den art som har störst utbredning är den euroasiska, helt enkelt kallad pungmes. Det är denna art det här arbetet handlar om. Inom denna art har det bildats ett flertal raser som bl a skiljer sig på så sätt att huvudet blir svartare ju östligare populationens utbredning är. I östra Kina har rasen ett helsvart huvud medan nominatrasen som finns i Europa endast har ett svart band i ansiktet. Läs mera om utseendet nedan.

Tabell 1: Pungmesens släktskap i nedåtstigande led. 

Kategori	Vetenskapligt namn	Svensk  namn


Rike		Animalia		Djurriket

Phylum		Chordata		Ryggsträngsdjur

Sub phylum	Vertebrata		Ryggradsdjur

Klass		Aves			Fåglar

Ordning		Passeriformes		Tättingar

Familj		Remizidae		Pungmesar

Släkte		Remiz			Pungmessläktet

Art		Remiz pendulinus	Pungmes

Ras		R. p. pendulinus	Pungmes (europeiska rasen)

Utbredning

Pungmesens utbredning går i ett band från Ostasien och Japan till Europa. Den begränsas starkt av Gobiöknen och försvinner helt vid Bajkal- och Stanovojbergen. Efter detta går utbredningen obrutet ned till Mindre Asien och Europa. Det är dock inte så att den häckar homogent inom sitt utbredningsområde, utan den häckar i väl avgränsade områden där det finns lämpliga biotoper, jämför med Sverige, där den bara häckar vid ett fåtal platser. I Europa har den de senaste åren spridits sig, för att nu finnas i nästan alla länder. Tåkern befinner sig idag i den norra randzonen av dess utbredningsområde.

Utseende

Pungmesen påminner om en törnskata Lanius collurio i miniatyr. Både masken, färgen i ansiktet och färgen på ryggen liknar törnskatan. Som kan ses i figur 2 har pungmesen en ganska smäcker kroppsbyggnad och den är liten. I storlek kan den jämföras med en liten sångare.

Huvudet är grått och har en svart ansiktsmask, denna skiljer sig mellan hanen och honan. Hanen har ett brett band med skarpa kanter, medan honans är smalare och har diffusa kanter. Detta kan dock variera mellan individerna. Vidare är ryggen kanelbrun och även på denna karaktär skiljer sig könen åt, främst på gränsen mellan det grå huvudet och ryggen. Denna är skarp hos hanen och diffus hos honan. Detta är ett bättre sätt att könsbestämma pungmesarna än på huvudet. Stjärten har samma färg och teckning som ryggen. Buken varierar mellan ljust rosa och ljust beige. Mjukdelarna, dvs benen, näbben och ögonen, är helt svarta.


Figur 2: Bild på en gammal pungmes. Teckning: Jonas Olsson.

Läte

Hos pungmesen är det vanligaste lätet inte sången, utan istället är det en typ av lockläte. Att bokstavera fågelläten är alltid svårt, men "psiie" är ganska likt verkligheten. Detta läte varierar mellan könen men också mellan individerna varför det inte är någon bra metod för könsbestämmning.

Det finns flera arter som har ett liknande läte, t ex rödhake Erithacus rubecula, sävsparv Emberiza schoeniclus och trädpiplärka Anthus trivialis.

Det hos de flesta arter vanligaste lätet, dvs sången, är hos pungmesen ganska ovanligt. Det enda tillfället då detta utnyttjas är när hanen byggt färdigt boet och försöker locka en hona, annars hörs mest locklätet. Sången kan bokstaveras "tsi-e-u tsi-e-u". Andra läten är varningslätet ("srrii") och en typ av flockläte ("di-di-di").
(Klinteroth 1980, Persson & Öhrström 1980)

Ja, ljudfiler är på gång. Återkom hit med jämna mellanrum så kan du någon gång höra pungmesens läte :-).

Historik i Europa och Sverige

Pungmesen har under 1900-talet i omgångar expanderat åt nordväst. Omkring 1930 fick Polen en stabil population från vilken ytterligare framstötar mot norr och väst kunde göras. Men det är efter 1950 som den kraftigaste expansionen har skett. Pungmesen har då från att varit begränsad till östra Europa kraftigt spridit sig för att nu ha kommit fram till Atlantkusten. Under 1990-talet har den största spridningen skett mot norr, främst i Sverige men också i Baltikum (Viksne 1989). Den första observationen i Sverige gjordes av ett färdigbyggt bo som hittades vid Råbelövssjön i Skåne 1964. Året därpå sågs den första individen vid Krankesjön, också i Skåne, dessutom hittades ett bo vid Ringsjön och en ungfågel ringmärktes vid Falsterbo. Fram till 1970 finns sporadiska observationer och övergivna bon och först 1971 konstaterades den första häckningen, detta skedde vid Krankesjön. Mellan 1964 och 1972 gjordes 18 observationer av pungmes i Sverige. Alla utom två av dessa gjordes i Skåne. (Göransson & Karlsson 1973) Efter detta kom pungmesen till Tåkern 1973 (Gustafsson 1973). Det andra stället där pungmesen etablerade sig i några större antal var överraskande vid Norrköping där en koloni bildades (J. Vourinen muntl.). Populationer bildades sedan vid Tåkern, Kvismaren och Hornborgarsjön. Alla dessa har sedan ökat i antal fram till ungefär 1990. Sedan minskade Skånepopulationen något, dock inget dramatiskt vilket säkert tyder på att tätheten är mättad i denna del av Sverige. Vid Tåkern har pungmesen dock fortsatt att öka.

Gå till nästa kapitel genom att trycka här.

This page has been accessed 

RXML parse error: This tag doesn't handle content.
 | <accessed>
 | <spider>