Gå till föregående kapitel genom att trycka här.

Undersökningsområdet

Tåkern

Historik

Tåkern bildades 7 000-8 000 fKr (preboreal tid) då den avskildes från det bräckta Yoldiahavet. Tåkerns omgivningar bestod då av ett tundralandskap med björkskogar Betula pubescens och enbuskar Juniperus communis. Bland örterna kan nämnas fjällsippa Dryas octopetala och svarthö Bartsia alpina, båda fjällarter. De djur som levde på tundran var t ex vildrenar Rangifer tarandus och visenter Bison borasus. Vid denna tidpunkt var sjön en 12 meter djup klarvattensjö och kan liknas vid dagens fjällsjöar. Sjön grundades allt eftersom upp och omkring 2 500 fKr var pga detta fågellivet rikt. De arter som fanns redan då var t ex brun kärrhök Circus aeruginosus, gräsand Anas platyrhynchos, kricka Anas crecca och stjärtand Anas acuta. Bland dåtidens fiskar kan nämnas gädda Esox lucius, braxen Tinea vulgaris och mal Silurus glanis. Detta har man kunnat konstatera genom arkeologiska utgrävningar vid Alvastra pålbyggnad.

Tiden fram till 1800-talet präglas av ett allt öppnare landskap. Alkärren runt Tåkern förvandlades till strandängar, pga ökat antal kreatur runt sjön. (Tyrberg opubl. manuskript, Wadstein 1985)

De viktigaste åren i Tåkerns sena historia är 1842-44. Då genomfördes en sjösänkning från 2.5 meters djup till dagens nivå på 0.8 m. Det var först nu som Tåkern blev den riktiga fågelsjö som den är idag. 1902 fanns det planer på att helt torrlägga sjön men detta stoppades av den tidens naturorgansiationer med Selma Lagerlöf i täten. I mitten av 1900-talet minskade kreatursantalet runt sjön kraftigt, vilket ledde till att många av strandängarna växte igen. Det är i dessa områden som pungmesen nu har etablerat sig. Tåkerns fältstation bildades hösten 1964. Från och med 1966 är Tåkern reglerad med en dammlucka i utflödet Mjölnaån. Efter segdragna diskussioner blev sjön 1975 naturreservat.

Allmänt

Tåkern brukar kallas "Nordeuropas främsta fågelsjö", vilket också delvis stämmer. Många arter har här sina främsta svenska häcknings- eller rastlokaler. Arter som trastsångare Acrocephalus arundinaceus, skäggmes Panurus biarmicus och svarttärna Chlidonias niger har här sin största svenska population. Medan knölsvan Cygnus olor och sädgås Anser fabalis rastar i stora mängder. Anledningen till mängden fåglar är delvis Tåkerns topografiska utseende, med en längd på ca 12 km, en bredd på ca 5 km och ett medeldjup på endast 0.8 m blir Tåkern ett paradis för olika fågelarter. På grund av detta och i kombination med den rika näringstillgången bildas också stora vassbälten. Av Tåkerns totalt ca 45 km² är ca 12 km² vass. I vassen häckar t ex brun kärrhök, skäggmes, rörsångare och trastsångare.

Runt om sjön finns ca 10 strandängar, vilka utnyttjas av flera arter vadare, t ex svartsnäppa Tringa erythropus, gluttsnäppa Tringa nebularia och brushane Philomachus pugnax. Den delen av strandlinjen som inte är strandäng är mer eller mindre betad strandskog, här finns arter som fiskgjuse Pandion haliaetus, rosenfink Carpodacus erytrinus och pungmes.


Figur 1: Karta över Tåkern några viktiga områden namngivna.

Vadstena Reningsverk

Vadstena reningsverk ligger vid Vättern, strax söder om Vadstena. En del av reningsverket är tre små dammar, vid vilka det finns god tillgång på båda björkar och salix, dvs sälg och pil. Vid dessa finns det även pungmesar och antalet bon runt dammarna har varierat mellan ett och fem. I jämförelse med Tåkern är alltså denna lokal av ringa omfattning. Det intressanta är istället de anpassningar som pungmesarna gör till det jämförelsevis hårda klimatet vid Vättern. Detta tas upp i kapitlet om häckningsbiologi.

Gå till nästa kapitel genom att trycka här.

This page has been accessed 

RXML parse error: This tag doesn't handle content.
 | <accessed>
 | <spider>