Se de mäktiga moln, vilkas fjärran höga toppar stolta, skimrande resa sig, vita som vit snö! Lugna glida de fram för att slutligen lugnt dö sakta lösande sig i en skur av svala droppar. Majestätiska moln - genom livet, genom döden gå de leende fram i en strålande sols sken utan skymmande oro i eter så klart ren, gå med storstilat, stilla förakt för sina öden. Vore mig det förunnat att högtidsstolt som dessa kunna lyfta mig upp, dit ej världarnas jäkt når och hur vredgat omkring mig än stormarnas brus går bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa. Upplåst är världens kopparport. Högt i dess portvalv står jag här, och vad jag ser är ändlöst stort, och ingen syn så ändlös är. Hur djupt jag ser, hur långt jag ser, min blick får ej det minsta stöd. Allt vad jag vet finns där ej mer - ej stort, ej smått - ej liv, ej död. Ett enda steg på spårlös stig, och återvägen är mig stängd... Vi rysen I? Upp, följen mig! Ty alltets kopparport är sprängd Halvvaken ruvar sommarnatten stilla på drömmar, dem ingen vet. Tjärnarnas blanka vatten spegla en skymningshimmels bleka oändlighet. Stjärnorna vitare bli. Fjärran, fjärran nattskärran sjunger ensam sin tonlösa, tröstlösa vaggmelodi. Aldrig djärvt bron mot höjden svingar, svävar lågt för sin låghets skull. Duniga skymningsvingar tyckas bundna vid jorden, tyngda av stoft och mull. Ve den, vars vingepar ej kan sig höja, blott dröja, övermäktigt draget mot dyn, vars färger det har. Men den vitaste vita bland svanor, som i morgonens ljusrymd far sina kungliga banor, hyste aldrig en längtan sådan som skärran har. Ingen kan längta så mot det fjärran som skärran mot det evigt vinkande, evigt vikande blå. Du liknar snäckan i kylig damm, där aldrig solstrålar strömma. Hon kryper aldrig ur skalet fram, hon kan ej fängelset glömma, hon kan blott gömma sitt djupsta väsen och stordåd drömma bland vattengräsen, men aldrig helt och ouppdelt sig själv i ord eller handling tömma. Ditt tal är bräddat med ironi. Du söker skyla med låtsad kyla den livets värme, som bor däri. Men rösten bävar i sällsam vekhet. En rodnad svävar bakom kundens blekhet. Ett eldhav brinner i hemlighet där ingen vet, dit ingen hinner. Du är för spröd och för känsligt vek för alla missljud som skära: du måste pansar bära i livets hårdhänta lek. Du liknar snäckan i kylig damm, som aldrig kryper ur skalet fram, så ouppnåelig, så oförståelig, att ingen kommer dig nära. Här går jag icke. Detta är ej jag. Detta är en ljungande spegelbild bara, spörjande och undrande var jag månde vara, längtande att möta sin verklighet en dag. Sagan förtäljer: långt i fjärran land flyter en speglande flod ur osedd källa. Tusende väsen, heliga och sälla, luta sig som liljor över strandbräddens rand. Ljus utan gräns omvärver deras drag, luften dallrar mättad av en skönhet utan like. Det är de fullkomliga andarnas rike. Där står i evig glans mitt verkliga jag. Spegelbilden syns ej i glittrande älv. Den har en gång ryckts bort av vreda strömmen, vandrar omkring, overklig som i drömmen, ofärdig, sönderbruten, sökande sig själv. Hör jag ej flodens fjärran böljeslag? Djupt ur mitt innersta djup dess vatten flyter. Där, varest livets våg i dagen bryter, bidar mig dolt mitt gudaborna jag. Ingen stund är såsom denna, kvällens sista, tysta timma. Inga sorger längre bränna, inga stämmor mera stimma. Tag då nu i dina händer denna dagen som förflutit. Visst jag vet: i gott du vänder vad jag hållit eller brutit. Ont jag tänker, ont jag handlar, men du läker allt och renar. Mina dagar du förvandlar så från grus till ädla stenar. Du får lyfta, du får bära, jag kan bara allting lämna. Tag mig, led mig, var mig nära! Ske mig vad du sen må ämna! Ljus såg jag lysa, ja, gudaljus på de eviga topparna. Saliga vandrade där i en bävande mystisk glans, genomlysta av Gud som av solen de fallande dropparna, genomlysta av vilan i världar, där tid ej fanns. Ve mig, min fot är för tung för de svindlande höga stigarna, ve mig, som danats av mull och vars tanke är stål och sten! Aldrig jag finner en plats bland de drömmande saliga tigrarna, aldrig min hjässa skall krönas av skådandets helgonsken. Dig vill jag söka, min Gud, i det enkla, det gråa, föraktade, dig vill jag söka i världen, i vardagens strävan och id. Himmelens gyllene stillhet, varefter mitt hjärta traktade, är den förmer än din möda, din heliga, brinnande strid? Herre, din sällhet är din. Du gav, och du tog, och du döljer dig. Giv vad du bjuder - ej ro, men din kamp, och din ande därtill. Herre, på världens slagfält som svärd eller båge jag följer dig. Giv mig en tron, om du önskar, eller ett kors, om du vill! Det bästa som vi äga, det kan man inte giva, det kan man inte säga och inte heller skriva. Det bästa i ditt sinne kan intet förorena. Det lyser djupt där inne för dig och Gud allena. Det är vår rikdoms råga att ingen ann kan nå det. Det är vårt armods plåga att ingen ann kan få det. Detta är livets tigande timme, solig och salig, skrattande vit i maktmedveten ro. Jublet och sångerna tystnat, ty Glädjen steg över bräddarna. Hell dig, Glädje, Glädje, i ditt tysta, självhärliga löje! Du allena kan pejla världarnas hemlighet. O bubblor, bubblor, o skum, skum är all vår oro, all vår klagan, ja skum på omätliga vidder, bubblor på oceanen är det som vi jaga och vårda och frukta, men Glädjen, Glädjen är världens grund. Hur vågar jag...? Och dock! Tror du att livets blomma, tusenfaldigt av lidande ristad, skulle alltjämt i mörkaste mörker lysa i skönhet trots allt, om ej dess rot och hjärta vore tungt, jag bräddat av salighet? O bubblor, bubblor, o skum, skum är all vår smärta, vår blinda klagan. Glädjen ensam vet mer än andra. Ja, i dess heliga vita stunder vilar i bladens dallrande dager återskenet av gudomsdjup, leende, leende. Som flodvågor, som åskbyar höljer mig dagens oro snart. Låt mig minnas i gråt och gråhet, att klarhetens bländande ögonblick tvang mig säga till livet och döden, till hela världen och även till mig: En slöjlätt dimma över ängen står, och pärlgrå dagg bestänker bleka blad - en vårlig morgon, sval och vemodsglad, då luftig blom slår ut från dävna snår. I gräset glimmar matt narcissers rad. Från spröda kalkar sprids en doft av vår, när över dem med drömska blickar går en gosseädling ifrån Arnos stad. En undrans lycka vilar på hans drag. Hans gång är full av tafatt vekt behag. En bok han bär så varsamt som en vis. Han märker knappast ängens paradis, men stirrar aningsblek som vårens dag mot gåtfullt fjärran, gömt i morgondis. Jag ville måla ett ringa grand av slitnaste vardag, så nött och grått, men genomlyst av den eld, som förmått all världen att springa ur Skaparens hand. Jag ville visa, hur det vi försmå är heligt och djupt och Andens skrud. Jag ville måla en träsked så, att människorna anade Gud!