Amiga-arkitekturen omfattar ett flertal olika bussar. Den första modellen från 1985 var utrustad med en extern expansionsport som kallades Zorro. Denna buss var relativt lik 68000-processorns CPU-buss rent hårdvarumässigt, dvs en 16-bitars databuss och en 24-bitars adressbuss, synkront klockad (strax över 7 MHz). Den hade ett på den tiden ganska unikt bussprotokoll, kallat AUTOCONFIG. Detta mycket enkla men högst funktionella protokoll hade ansvar för att tilldela varje installerat instickskort en egen minnesarea, länka in minnesexpansioner i systemets lista över fritt minne, ladda och köra hårdvarans drivrutiner, med mera.
1987 kom Amiga 2000, och denna dator hade interna kortplatser i stället för en extern expansionskontakt. Amiga 2000 hade både ISA-platser och så kallade Zorro II-kortplatser. Zorro II var mest en mekanisk uppgradering av Zorro, även om en del mindre förbättringar gjordes. Zorro II använde precis som Zorro AUTOCONFIG.
1990 var det dags för nästa generation, Zorro III. Zorro III hade samma mekaniska specifikationer som Zorro II, och var helt bakåtkompatibel. Zorro III var en helt asynkron buss, till skillnad från Zorro och Zorro II som var synkrona. Den hade dessutom både 32 bitar bred data- och adressbuss, var CPU-oberoende, hade stöd för flera processorer och burst-överföring. Zorro III använde även den AUTOCONFIG.
Det här projeket implementerar ett Zorro II-kort. Zorro II valdes på grund av sin enkelhet samt möjligheten att använda en äldre Amiga som inte är värd så mycket mindre stekt än rå.
Go to the first, previous, next, last section, table of contents.