Att notera: Syftet med denna text var ursprungligen att vara en lättsam introduktion till japanskt uttal i samband med utövande av japansk kampsport. Texten behöver egentligen ses över om den skall användas som en mer generell uttalsguide.
Man kanske inte alltid tänker på det, men under ett träningspass yttras vanligen en hel del japanska ord och termer. För en japansk åhörare kan det lätt låta lite märkligt. Mitt i strömmen av obegripligt pladder dyker plötsligt upp något ord man förstår: "Xgrty pltik kijfns pungspark trkljm nmitp". Ännu konstigare kan detta bli om de japanska orden dessutom uttalas dåligt. Om exempelvis "Hajime!" uttalas lite slarvigt kan det komma att låta som "Shine!", och därmed har uppmaningen om att börja förvandlats till en uppmaning om att dö. Vill man undvika sådana pinsamheter och måhända lyckas imponera en smula på japanska gästtränare kan kanske denna lilla genomgång vara till glädje.
Vokalerna är fem till antalet, och uttalet av dessa är enkelt och regelbundet:
En sak som möjligen kan bereda vissa svårigheter är att avgöra om vokalen skall vara kort eller lång. Problemet kan uppkomma då man läser japanska ord skrivna med våra vanliga latinska bokstäver. Egentligen borde det inte behöva vara något problem, eftersom det finns olika sätt att markera lång vokal. Tyvärr slarvas det dock ofta med detta. Ta bara ett så vanligt ord som ordet för träningslokal. Det finns inget i stavningen "dojo" som markerar att båda vokalerna egentligen skall vara långa. Hur skall man då markera det? En enkel variant är att dubbelteckna vokalerna: doojoo. Ett annat sätt man ibland ser är att placera tunna raka streck (här av typografiska skäl i form av cirkumflex) över de långa vokalerna: dôjô. Titta efter på titeln till James Clavells roman Shôgun så får ni se! Just när det gäller ett långt o är också stavningen "ou" korrekt: doujou. Det har att göra med hur japanerna själva skriver.
Det kan också vara bra att känna till att "i" och "u" ibland kan vara stumma i vissa lägen, exempelvis i ordet för att ställa upp på rad, seiretsu. Där är u:et stumt: [seirets']. När vi räknar under träningen är vokalen lämpligen stum i slutet av ichi (1), roku (6), shichi (7) och hachi (8).
När det gäller konsonanterna finns det mycket fler saker som kan gå fel. Jag kommer här att gå igenom de viktigaste sakerna.
Något som man hör ofta är att uttalen på "sh" och "ch" blandas ihop. Ta ordet fyra exempelvis. Det heter shi på japanska, men ibland hör man folk som uttalar det "chi". Chi betyder bland annat blod, och även om det är en tuff sak att säga kanske inte det passar riktigt när man håller på att räkna. Hur skall då de båda uttalas korrekt? "Sh" uttalas som man kan tro, som i svenskans "känna". "Ch" uttalas [tsh], som i engelskans "chip". Ordet för sju, "shichi", innehåller alltså båda varianterna. När man sedan kommer upp till åtta gäller det att säga "hachi" och inte "hashi", för det betyder till exempel "ätpinnar".
Ett annat vanligt problem är uttalet av "j". Det uttalas nämligen inte alls som på svenska utan är en av de tonande konsonanterna som vi saknar i svenskan. "J" skall i japanska sammanhang alltid tolkas som ett tonande "sh". Prova att säga "sh" och lägg så på en ton. Då har du fått fram rätt ljud, vilket låter som i engelskans "job". Tillbaka till vår kära träningslokal. Om man uttalar den fel och istället för "dôjô" säger "dôyô" har man fått något helt annat. Det betyder nämligen bland annat "barnsång".
På svenska är "y" en vokal, men i japanskan är det en konsonant. Den uttalas som svenskans "j". Egentligen är detta alltså inget problem, men av någon anledning hör man ibland folk uttala detta som japanskt "j". Gör inte det! Uppmaningen att sluta, "Yame!", låter ungefär som svenskans "Jamen...". Där skall det inte vara något tonande "sh"-ljud. Risken är annars att man blandar ihop "Hajime!" och "Yame!", och det blir lätt förvirrat om folk börjar när de skall sluta och tvärtom.
Den andra tonande konsonanten som vi saknar i svenskan är "z". Det uttalas på japanska som ett tonande "s". Sålunda är det skillnad på "Zensô", som betyder "Zen-präst", och "sensô", som kan betyda "krig" eller "batalj". Tänk på det! Ett till synes litet uttalsslarv kan alltså förvandla den gästande Zen-prästen till ett blodigt krig i vår dôjô. Det vill vi väl inte?
När det gäller "w" är uttalet som på engelska. Att uttala det som svenskans "v" skulle nog inte leda till några missförstånd, men det är inte rätt.
Ibland kan man se japanska ord med dubbeltecknade konsonanter. Hur
skall då de uttalas? Det är ju lite svårt att exempelvis säga "k"
dubbelt så länge. Detta löser man genom att istället göra en kort paus
efter den första av de dubbla konsonanterna. Ta exempelvis "bokken",
träsvärd. Det uttalas [bok
Lär man sig dessa ovanstående regler har man kommit en bra bit mot ett bättre japanskt uttal. Övriga konsonanter bör inte ställa till några särskilda problem. Jag tänkte dock avslutningsvis att redogöra för hur det egentligen ligger till med "r" och "l". Anledningen till att japaner så lätt blandar ihop dessa är att det varken i skriven eller talad japanska finns något sätt att skilja dem åt. Det japanska r:et har ett uttal som ligger någonstans mellan "r" och "l". På ett paket japansk inlagd ingefära jag köpte vid något tillfälle stod en slogan: "Rear good for your taste". Det kan ju upplevas som lite lustigt. Kom dock ihåg att ett slarvigt uttal av japanska ord kan ge upphov till minst lika lustiga effekter!
Vokaler:
Konsonanter:
Roger Klein