Det är inte helt klart vad som avses med begreppen "nya religioner" eller "New Age". Begreppet New Age är dock väl etablerat, både här i Sverige, Europa och USA. Många av grupperna beskriver sig själva som en New Age-religion. På Internet kan man göra sökningar med nyckelordet "New Age" och få en mängd träffar. De grupper man hittar inom New Age är ingen homogen samling, tvärtom är de ytterst olika varandra till form, innehåll, religiös kult m.m. Vad som egentligen är det enda gemensamma inom New Age är just att det rör sig om nya grupper i den tidsliga aspekten. Men även här kan man sätta frågetecken för var gränsen bakåt skall dras. De äldsta grupperna som räknas till New Age är från slutet av 1800-talet.

Mikael Rothstein diskuterar begreppet New Age rätt ingående i sin bok "Gud er blå". Det första problemet man stöter på är hur man skall benämna grupperna; är det frågan om religioner, kyrkor, sekter, rörelser, kulter, grupper eller vad. Författaren gör, tycker jag, en mycket bra genomgång av vad som brukar avses med de olika benämningarna.

Med en kyrka förstår man en väl etablerad och accepterad samhällelig religiös institution. Det är väl egentligen ingen av New Age-grupperna som uppfattas så här. Om man instället väljer benämningen sekt finner man att detta begrepp förstås som en uppsplittring eller utbrytning ur en traditionell kyrka. Med tiden kan en sådan utbrytargrupp komma att uppfattas som en kyrka. En del av New Age-grupperna kallar sig själva för kyrka i denna mening, exempelvis mormonkyrkan och Unification Church. Begreppen kyrka och sekt hör traditionellt hemma inom kristendomen.

Om man skärskådar det mer värdeneutrala begreppet "rörelser" används det oftast om religiösa grupper utom den kristna sfären. Något som inte får underförstås när det gäller rörelser är att de skulle sakna struktur eller fast form. Tvärtom har några rörelser väldigt fast form och struktur, exempelvis ISKCON.

Om man använder begreppet "kult", från engelskans "cult", om New Age-grupperna är det ofta för att få dem att framstå som farliga, obskyra eller hemliga, gärna lite perverterade.

Var går då gränsen mellan religion och religiös rörelse? Ja, inte heller den fråga har ett enkelt svar. Det som idag uppfattas som religioner var i begynnelsen religiösa rörelser. Hela den kristna kyrkan kan betraktas som en religiös rörelse, en judisk sekt från början. Man skall nog inte kalla någon av New Age-grupperna för religioner, men med tiden kanske de blir religioner... Det mest neutrala begrepp man kan använda är nog "grupp".

Man kanske tror att det nya med New Age-grupperna är det religiösa innehållet, men så är det sällan. Tvärtom har de flesta klara rötter i redan existerande religiösa traditioner, främst i kristendomen och hinduismen. Ofta är man dock inte speciellt renodlade. New Age-rörelsen är synkretistisk, man sammansmälter gärna element från olika traditioner till en egen blandning. Det här gör att det blir svårt att se var grupperna har sina egentliga rötter.

Man kan dock dela upp New Age-grupperna i tre huvudfåror. Den första avdelningen är de som bygger på en kristen grund, och här finner vi ex. Unification Church och Jehovas Vittnen. Den andra avdelningen innehåller de grupper som har sina rötter i hinduismen, ex. ISKCON, Sai Baba och Osho. Kvar har vi de grupper som är genuint nya, exempelvis Scientology, Eckankar, EST, Martinus m.fl. Men även dessa grupper har i sig element från etablerade religioner, fast det egna inslaget är större och mer präglande. New Age- grupperna blandar gärna in modern vetenskap i sitt budskap, men använder det då ungefär som traditionerna från de etablerade religionerna.

Rothstein diskuterar även religionens symboliska uttryck inom New Age-rörelsen för att se om man kan finna några särskiljande drag här. Men inte heller här finnsnågot genuint nytt. Ingredienser som vi är vana vid att finna inom traditionella religioner finner vi även här: heliga texter, heliga personer, heliga symboler och heliga ritualer (da: hellige genstande) i form av altare, offergåvor, klädsel m.m.

Om man tittar närmare på religionens funktion inom New Age och hoppas på att hitta något nytt här blir man också besviken. För medlemmarna i en New Age-grupp har religionen samma funktion som för de som är engagerade i mer traditionella religioner. Det religiösa livet inom New Age skiljer sig inte i sin essens från det som är traditionellt.

När vi till slut skall försöka definiera vad som är nytt i New Age blir svaret att de är nya i tiden. Men alla religioner har ju vid någon tidpunkt varit nya. Det nya är inte religionernas innehåll, form, ritualer, kult o.s.v. Det nya är den aktuella utformningen av religionen, inte det religiösa livet i sig.

Johannes Aagaard har däremot lättare att beskriva vad som är nytt med New Age-rörelsen. Han ser den som en stor utmaning för den traditionella kristendomen. Han menar att New Age är en sammanhängande, ny religion, som tillsammans med Islam kommer att bli huvudalternativen till kristendomen i nästa årtusende. I flera artiklar i "Den Nye Dialog" (Nr. 56, sid. 13 ff) är han mycket kritisk mot New Age-gruppernas politiska inriktning och människosyn.

Aagaard menar att New Age-religionen främst är en politisk religion som passar det liberala, kapitalistiska samhället väl. Inom New Age tänker man i termer av investering, värde och tillväxt. New Age har ju rötter från kristendomen och hinduismen, men dessa är fullständigt transformerade, banaliserade och förfalskade. New Age är som ett smörgåsbord, man plockar åt sig de bitar man tycker passar en. Den nya religionen håller sig helt innanför människans egna möjligheter, ingenting är för svårt, allt är gott, inget är ont, själva döden är en illusion. "Mangelen på virkelighedskontakt er den mest ejedommelige oplevelse, den nye religion byder på. Man er parat til at tro på hvad som helst, blot det icke er ækte", skriver Aagaard.

Han menar att den kristna kyrkan måste reagera på utmaningen från New Age och agera mot dem. Vid Kyrkornas Världsråds konferens i Amsterdam 1986 lyckades man komma överens om att det borde skapas en "Helsingfors-deklaration" om fair-play från de religiösa organisationernas sida, men sedan dess har ingenting hänt. New Age breder ut sig och blir allt starkare, och alltför många, även inom kyrkan, inser inte faran med New Age.

Sedan följer en genomgång av de olika New Age-grupperna, där Aagaard starkt kritiserar dem utifrån ett kristet perspektiv. Han menar bl.a. att guruismen, att New Age-gruppernas ledare har så stark och auktoritär ställning, är ett klart anti-demokratiskt drag. Vissa grupper är alltför social-darwinistiska i sin syn på människan, då det bara är naturligt att de svaga går under medan de starka lever vidare. Svält, fattigdom m.m. ses som främst ett mentalt påhitt. Många av grupperna vill fjärma sig från "vanliga människor" och bli supermänniskor, eller "vi er selv guder" som några scientologyledare lär ha sagt.