Zafir, den elektroniske diktatorn, är den bärande figuren, skurken, i Spirou-albumen "Z som i Zafir", "Skuggan av Z", "Raffel med Zafir" samt (på sätt och vis) i Tomé & Janrys "Z kommer tillbaka". Jag vill här ge min syn på denna ovanligt mänskliga skurk.
Pocketutgåvan av "Z som i Zafir" börjar med en analys av vad berättelsen egentligen förmedlar, av NN. Fascinerande nog ser jag och NN helt olika saker som berättelsens budskap. Medan NN ser en berättelse om teknik, teknikskräck med mera, så ser jag berättelsen om en ovanligt mänsklig skurk, en man som gjort sig oerhört mäktig enbart för att han är så ensam. Detta är en av de saker som gör Zafir till min "favoritskurk".
Ensamheten är den kraft som driver Zafir. Zafir är en man som vill bli beundrad. Han vill bli erkänd som en stor vetenskapsman. Han misslyckas med det, men uppfinner zafirstrålen med vilken han gör hundratals poliser till sina robotliknande slavar, omger sig med dessa när han bygger upp sitt osynliga imperium, och ironiskt nog är resultatet att han bara blir ensammare. Zafirmännen är styrda av honom, och därmed helt värdelösa som sällskap. Han kan beordra dem att säga "Leve Zafir" (eller snarare "Evel Rifaz") men det betyder ingenting.
Påverkad av en lugnande drog kryper sanningen ur Zafir
I "Z som i Zafir" återkommer Zafir om och om igen till greven. Greven är kanske den enda människa han verkligen har respekt för, och ser upp till. Han söker bekräftelse från greven, som är en fadersgestalt för honom. I ord erbjuder han greven att arbeta för honom, men i handling är han en liten pojke som kommer med teckningar och byggsatser och säger "Pappa, kom och titta!"
För det är vad Zafir undermedvetet vill, liksom riktiga människor och säkert därmed många av verklighetens "skurkar". Han söker ära och berömmelse, men allt han egentligen vill är att höra greven säga att han är duktig. I "Skuggan av Z" besöker han greven under förevändning att han vill ta tillbaka en Zafirmobil, men i själva verket är det viktigaste att under "hypnotisk maskering" till reporter få chansen att höra greven berömma honom. När greven också gör det ser Zafir lyckligare ut än någon annanstans i berättelsen. Tyvärr för Zafir bryts detta magiska ögonblick av Marsupilami, som inte påverkas av zafirstrålen.
Zafir han äntligen lyckats få beröm av Champignac
Men det är svårt för Zafir att rent ut säga att det är det han vill ha. Han måste hålla skenet uppe, vara "den store Zafir", den mäktige, beundransvärde. Han till och med ljuger för sig själv när han är nära en olycka för att han slarvat med bensinmätaren. Han räddas av ren tur och den reservtank greven byggt in, men påstår för sig själv att han själv gjorde det. När olyckan håller på att hända grips han av panik och skriker ut sitt hat mot de maskiner som han ägnat sitt liv åt, men när han väl är ute skyler han över det och återställer sitt hårda skal. Det är en elegant skildring av hans personlighet.
Zafir är inte i grunden vare sig god eller ond. Han är i grunden mänsklig. Hans behov är mänskliga från början till slut. Det finns massor av människor som drivs av samma drivkrafter som han. Varför vill man göra karriär och skaffa sig makt? Varför vill man bli känd? I slutändan är det vad andra människor tycker om en som räknas, och då speciellt vad ens närmaste tycker. Den som inte har några närmaste blir olycklig, men kan stänga in sin olycka bakom en kall och effektiv mask. Detta är precis vad Zafir gör.
I serievärlden är ofta hjältarna så goda, präktiga och rättrådiga att en skurk som inte är en renodlad demon inte kan undgå att frälsas över till den goda sidan. I "Z som i Zafir" är detta också vad som sker, Zafir ångrar sig, lovar att befria alla zafirmän, och i slutet är han på väg att göra detta, ställa allt till rätta. Men, han vägrar att flytta hem till greven och slå sig till ro. Han vill bli glömd säger han. Han skyggar undan för prestigeförlusten det vore att sätta sig som en katt vid grevens fötter efter att ha varit Den Store Zafir.
Mellan "Z som i Zafir" och "Skuggan av Z" så faller han igen, utanför grevens positiva påverkan men under den ondsinte och äregirige Rickes (Zantafio) påverkan. Ricke får tillbaka honom på den tidigare vägen, och genom olyckan i slutet dröjer det ända till "Raffel med Zafir" innan Zafir definitivt är frälst, om det nu är det han är.
"Z som i Zafir" är givetvis huvudberättelsen, som säger nästan allt som skall sägas. Här är hans återkommande kontaktsökande hos greven, hans uppvisningar för honom (på Spirous och Nickes bekostnad) och hans sammanbrott.
En ångerfull Zafir
"Skuggan av Z" är också viktig, hans återfall, ännu ett sökande efter grevens beröm, och det definitiva avslutandet av "den elektroniske diktatorns" imperium är en viktig del av berättelsen. Stora delar av berättelsen handlar om andra saker, som jakten på Charles i Champignac, en charmig och spännande del som handlar om Champignac och inte Zafir. Ricke är viktig som den som orsakar återfallet, men Ricke själv är en betydligt mindre intressant skurk, eftersom han är obotligt ond (liksom de flesta serieskurkar).
"Raffel med Zafir" är mycket svagare, trampar vatten en hel del, har för mycket dålig snubbelhumor, men den har en viss poäng genom att det är en berättelse utan någon egentlig skurk. Den stackars obotlige zafirmannen Otto Paparapap är slav under den strålvapenskadade och gravt förståndshandikappade Zafir, och dessa sista överlevande är båda enbart offer. Zafir räddas ur handikappet av en överdos av sin egen zafirstråle, och både han och Paparapap (som greven uppenbarligen inte vet hur han ska bota) kan sedan slå sig till ro hos greven. Franquin sätter därmed punkt både för Zafirhistorien och sitt engagemang i Spirouserien. Inget toppslut kanske, men en punkt som behövde sättas.
Därefter är Zafir en blek bifigur, grevens gode vän som jag sett några gånger i senare manusförfattares händer (både Fournier och Tome&Janry), men som en ganska karaktärslös figur. Men, berättelsen om den store Zafir var ju slut. Varför göra eviga omtagningar som inte tillför någonting? Det finns inget mer att säga, och det är för den delen lätt att tänka sig att strålvapnet i "Skuggan av Z" faktiskt gav honom en lättare bestående hjärnskada även om det inte är uttalat. Han är hur som helst förändrad i grunden, en ganska stillsam figur som lever lyckligt i den faderlige grevens beskydd. Skurken Zafir är borta, och berättelsen om honom är avslutad och riktigt bra.
Zafir i en viktig scen, som både utvecklar beskrivningen av honom och för handlingen framåt