Oliver och Colombina

Hur mycket kan man flippa ut i totala galenskaper och ändå få det att funka?

Oliver och Colombina är en lite udda serie, som är lätt att avfärda som flamsig och barnslig. Titelpersonerna ser ut som ett par ur Starlet, gräsligt 70-talistiska, men i övrigt gäller Spirou-stilen. Även om serien heter "Oliver och Colombina" så är Colombina en ganska anonym bifigur vars huvudsakliga uppgift är att beundra Oliver, eller kanske snarare är hon hans drömflicka helt enkelt. Egentligen är hjältarna Herr Pedant och hans assistent Oliver, där Oliver har en typisk Tintin-roll medan Herr Pedant är en klok farbror som är en av seriens bästa personligheter. Han har oftast med ordet "exakt" när han yttrar sig, men är trots det oroväckande namnet en riktig mysfarbror.

Den bärande tanken i serien är "Rosendrömslandet", en sagovärld där allt är möjligt och där poeter och konstnärer lever ut sina drömmar, alla i sina egna huvudroller. Den är full av sagodjur och naiva karaktärer, oftast extrema pastischer som sotaren, lejonkungen, fågelskrämman med mera. Lustigt nog har serien ingen speciell "komisk bifigur" i stil med Kapten Haddock. I stället har den många sådana, och det är den konstruktive Herr Pedant som är undantaget tillsammans med Oliver.

Så långt har vi bara en barnslig värld där invånarna med all säkerhet är barnsligare än läsaren. Kan man få detta att fungera för en albumserie? Ja, om man spelar på kontrasten mellan verkligheten och sagovärlden, och det är också just där serien är som bäst.

 

1. Den fantastiska resan

Första albumet är en blandad upplevelse. Öppningen, när Herr Pedant och Oliver kommer till Rosendrömslandet, är mycket charmig. Den lever helt på deras förvåning över allt märkligt de ser. Därefter får vi veta berättelsens konflikt: sagovarelserna behöver hjälp med "fågel Snaggabuss", en fågel med rakapparat i näbben som rakar håret av folk. Här faller berättelsen ganska illa. Även om fågeln är en originell idé så är den för krystad. Oliver förs bort av fågeln och den första av flera "expeditioner" samlas, med Herr Pedant i ledningen för en rad sagovarelser. Som om inte Snaggabuss var för mycket tillkommer "lurvingarna".

Lurvingarna, lite småkul men inte lite för fåniga onda "smurfer".

Soppan blir inte bra förrän på slutet, när konflikten är slut och vi får några sidors guidad tur i Rosendrömslandet. Början är bra, men som helhet är det ingen riktigt bra öppning för serien.

 

2. Månslottet

Tvåan är lite bättre. Två bedragare, Snövit och Fiffeling, råkar av misstag släppas in i Rosendrömslandet, och deras girighet och oärlighet är något som de naiva invånarna inte är beredda på. Bedragarna måste själva bli bedragna, men i första hand utsätts de för Månslottets omutbara styrka.

Snövit och Fiffeling, två inte alltför hemska inkräktare i Rosendrömslandet

Inte väldigt övertygande resonemang, men det går an.

 

3. Resan till Absurdien

Detta är den utan tvekan bästa i serien. När de absurda sagovarelserna (i en "expedition" i stil med den i ettan) reser till verklighetens värld, som de kallar Absurdien, uppstår betydligt roligare och intressantare konflikter än när man tar verklighetens människor till Rosendrömslandet. Hela berättelsen börjar med en av de bästa beskrivningar av pengar och ekonomi som jag sett:

Bild från prologen, hur är Absurdiens folk, dvs vi?

Bara dessa två sidor gör albumet värt besväret, och resten är också bra. Sagovarelserna möter både frågan om vad pengar är för något, griniga portvakter, militärer och stridsvagnar, och förvirring och roliga situationer uppstår, ständigt buret av reaktionerna på vår kultur från ett skönt naivt men samtidigt mycket ironiskt perspektiv. Lysande!

 

4. Det stora kalaset

Denna historia lider lite av att idén är så lik tvåan, att det kommer in personer som inte är sådana poeter som Rosendrömslandet är till för och att Rosendrömslandets invånare är så naiva att de inte har något försvar mot dessa. Skillnaden är att medan bedragarna Snövit och Filurette både var tämligen poetiska och någorlunda harmlösa så har man här tagit till ett större gäng med blandade olämpliga personer inklusive två skjutglada kapare.

Galna mördare, har de i denna serien att göra egentligen?

Det hela löses något snyggare än "Månslottet", och efter att ha känts ganska tveksam under vägen så lyfter den under de sista sidorna, och avslutas med ett bokstavligt "lyft" som ger ett behövligt gott skratt som slutkläm.

 

5. Resan till Otroliga ön

Denna (för svenska marknaden) sista berättelse utspelar sig helt i drömvärlden, men inte bara i Rosendrömslandet, utan den här gången måste en expedition ta sig till en drömvärld som är en ren mardröm. "Otroliga ön" är en ö fylld av blodtörstiga monster, och besättningen på det fartyg som tar dem dit är inte mycket snällare. Död och hemskheter visar sig finnas även i drömvärlden. Vi får veta att det dött åtskilliga Rosendrömmare under tidigare expeditioner, och ett dödsfall får även denna expeition (även om offret är en ganska otrevlig typ).

Herr Pedant i diskussion med ett monster.

Kontrasten står alltså mellan goda och naiva och koncentrerad ondska, vilket blir hyfsat underhållande, om än inte så genialiskt som "Resan till Absurdien".

 

Fem album, det räcker rätt bra för att utforska Rosendrömslandets olika möjligheter. Det var allt som gavs ut i Sverige. Enligt seriewikin producerades mer än dubbelt så många, men jag undrar om de kunde ge så mycket mer. Även om serien är bra så är den lite för absurd för att hålla till fler album.