Jag medverkade på "politiskt vislaboratorium", vilket är ett arrangemang inte helt olikt Underjorden, dock lite mer nischat på vismusik och med kortare framträdanden per artist. Därmed var antalet medverkande betydande! Ett antal visälskare hade samlats, och fyllde lokalen fullt tillräckligt för att få bra stämning.
Först hälsades alla välkomna en dam som jag antar att man ska kalla värdinna. (Jag minns inte vad hon heter. Upplys mej gärna!)
Därefter inledde värden Jan Hammarlund med ett par sånger. Kvällens tema var folkvisor, så det var det det blev. Den ena visan var ett amerikabrev, på melodi så lik Povel Ramels Karl Nilsson att man kallt kan konstatera att "hans" melodi är trad.
Därefter var det Britt-Louise Tillbom, som sjöng visor a capella. A capella är ännu intimare och naknare än att vara ensam med gitarr. Det borde vi i Underjorden faktiskt våga oss på lite oftare. Det var en folkvisa, en revysång från 30-talet som är mycket användbar i jämställdhetssammanhang ("Det bästa lägger herrarna beslag på"), samt Allan Edwalls "Inga-Lill". Det är tyvärr omöjligt att avbilda hennes kluriga scenutspel i stillbilder.
Nästa medverkande vad Staffan Lindros, som sjäng två egna låtar i en stil som jag skulle kalla grovblues, blues med riktigt rökig röst. "Eteriskt vakuum" och "Kantarell" skulle jag tänka mej att de heter. Stilen bröt av betydligt mot de tidigare och ökade den viktiga känslan av att allt passar in.
Andra damen för kvällen var Veronica Padilova, som sjöng två visor på engelska, "Freedom" och en sång om översvämningar och hur det är att förlora allt.
Till skillnad från många som sjunger på engelska så sjöng Veronica så att man kunde följa texten utan ansträngning och inte missade en stavelse.
Sist före pausen var dansken Per Warming, som berättade och sjöng på den danskklingande svenska som får svenskar att tro att de förstår danska. Han sjöng sången till modet, en sång av David Rowics som han översatt ("We just want the world", "Det är bara världen vi vill ha") samt en kärlekssång som är mycket populär i Danmark.
Ni som åker till festivalen i Arvidsjaur i helgen kommer att träffa Per där!
Efter en kort paus drog Jan igång andra varvet, med en sång om hustrumisshandeln som gick snett och slutade med att husbonn fick stryk.
Så var det min tur. I egenskap av gäst som åkt en bit så fick jag lite mer utrymme. Jag sjöng "Balladen om den hänsynslöse fadern", "Jättens tunga kliv", "Moderatvisan", "39:90 på Statoil" samt "Wannabe", alla låtar som ni som hört mej ofta känner igen. (Foto: Veronica Padilova)
Det var mycket roligt att spela, för publiken var fullkomligt med på noterna och missade inga poänger. Det är så härligt att spela för en publik som lyssnar så. Det är ju er visorna verkligen är skrivna för!
Sedan var det en uttalad inhoppare, Sven Härner tror jag han heter, som fick låna min gitarr. Han var en riktig lustigkurre som spelade en sjömansvalsparodi/potpurri samt en politisk skämtvisa där de flesta raderna slutade med ett kraftfullt "T!"
Stina B-nånting (missade efternamnet) var andra a capella-sångerskan för kvällen, och stod för en stunds allvarsamhet mellan två lustigkurrar. Det blev en Dan Andersson samt den klassiska, grymma folkvisan "Liten Karin", en av de folkvisor som påminner en om vilken höjd som finns i de gamla verken. Vi som skiver nytt bör verkligen komma ihåg att ha en fot i historien, så vi kan bygga vidare med den fantastiska grund som finns där. Det var länge sedan jag hörde "Liten Karin".
Så kom kvällens mest konstnärliga, underliga, kreativa, genomtänkta, välklädda och finurliga framträdande, nämligen Björn Eriksson. Han började med ett presentera en leksaksmus, konstaterade att den var död och lade därför ner den i kistan han hade med sej.
Därefter förklarade han att en sonett är ett "litet ljud", varefter han spelade en tvåsekunders trudelutt på fiolen och låtsades vara färdig. Det följde dock fler dikter och visor, komplett med påståendet att "Värdhuset Horbocken" hade öppnats i stan av några Skandia-chefer, ett horhus med enbart manligt utbud. Detta sade han att troligen bara var ett elakt rykte, "men sprid det gärna".
Till slut avslutade Jan Hammarlund med sången om "Jessie från Psagot", sången om hunden som inte bryr sej om gränser och etniska konflikter. (Titta, där fick jag ju till en ritkigt hyfsad Hammarlund-bild!)
På bilden ovan ser man dels Jan i samspråk med en visentusiast, men också den duktige ljudteknikern, som helt klart hade bra koll på hur man ska förstärka visor för att få dem att landa bra i publiken. Alla medverkande gick fram jättebra, och det måste han så klart ha äran för. (Ljudtekniker kommer inte så ofta med i sådana här sammanhang så jag brukar passa på.)
Kvällen var till ända, och med huvudet fyllt av intryck var det dags att packa ihop. Jag var så full av intryck att jag höll på att glömma gitarren!