(OBS! Denna sida är min privata rapport av kvällen. Inte officiell eller förankrad hos tävlingen på minsta vis, bara personliga åsikter.)
Denna kväll hade jag fått äran/ansvaret att vara med i juryn på Rockkarusellens semifinal. Det är en allvarligare uppgift än man kanske kan tro. För den som tävlar i musik är det blodigt allvar, så jag ansträngde mej verkligen för att göra en opartisk och riktig bedömning. Tyvärr är det ändå mycket som stör. En del stilar är jag ovan vid, så det är svårt att avgöra om låtarna är orginella. Ljudet kunde i mänga fall bli obalanserat och skitigt, och det drar ner rejält fast det inte behöver vara bandens fel. Jag får väl säga att det var tur att det inte var något band i stil med Tom Nouga, Roger Överallt eller Blå Häst, för ett band i den klassen hade lätt fått maxpoäng av mej bara för att det är min stil. Fast ska man skämmas för att man tycker nånting är bra?
Åtta band var uttagna och hälften skulle bort. Dessutom var Dick med som "pausfågel" mellan spelningarna och resultatrapporteringen, dvs under rösträkningen.
Dick värmer upp lite i fiket.
Jerry hälsar välkomna tillsammans med rösträknaren.
Juryn, som jag alltså ingick i, hade ett eget rum, bakom publiken. Vi hade faktiskt bra mycket bättre ljud än vad publiken hade!
Juryrummet
Sen kom då banden. Jag tänker inte säga nåt om hur juryn röstade, men lite kan man väl säga om musiken? Jo, lite vill jag säga. Man ska alltid försöka hitta det bästa med alla, så jag har funderat ut en "utmärkelse" att ge var och en. Den är inte alltid så allvarligt menad, kan handla om vad som helst, men det är i alla fall nånting som jag gillade. Se det som en kul grej.
Sorklords of Doom (Linköping)
Utmärkelse: Bästa intro! Bäst könsfördelning.
Sorklords hade det otacksamma läget att spela först, så man hade inget att jämföra med. De spelar, ja, är det black metal man säger? Hårdrock med en del melodiska inslag som hämtar lite influenser från mycket äldre musik. Enda bandet med en tjej, inte så viktigt för ljudet som för föredömet. Det finns många blyga tjejer som inte vågar upp på scen.
Putte Kokk (Linköping)
Utmärkelse: Bäst namn!
Bandet med namn efter en sportkommentator, fast stavade inte Putte Kock med "ck"? Det här var punk, stökigt, rakt på sak, enkelt.
Putte fick hela tre bilder ovan, för jag experimenterade med kameran, och kan inte bestämma mej för en bild som är bättre än de andra.
Franchise Rock (Linköping)
Utmärkelse: Snabbast basbyte!
Franchise spelar vad jag skulle kalla "pop/rock", nåt i mittfåran. Mjukare stuk än de tidigare, vilket kändes positivt. Ett plus för sångaren som spände blicken i publiken. Det kändes rutinerat och medvetet. (Gick till final.)
Mudfly (Linköping)
Utmärkelse: Sexigast trummis!
Mudfly utmärkte sej med en sjungande trummis med bar överkropp. Detta grepp gav gitarristen och basisten stor rörelsefrihet vilket gav plus på det sceniska. Melodierna stärktes med tempoväxlingar.
Blade (Linköping)
Utmärkelse: Kaxigast!
Blade, som jag hört tidigare under namnet Blackload, hade utan tvekan det kaxigaste och mest aggressiva utspelet. De gör rock med mycket pukdunkande. Första låten, nån rak rocklåt, övertygade mej inte direkt, men när de sedan bröt av med en lugnare ballad så byggde de en välavvägd helhet. Bra gitarrsolon också.
Beat The Base (Linköping)
Utmärkelse: Bäst sång! Störst publik!
Beat the base är förstås framför allt bandet med minst medellängd så att säga, dvs de är yngst. Med tanke på det så kanske du hade väntat dej att jag skulle haft det som "utmärkelse"? Nix. Det är svårt att höra texterna i såna här sammanhang, men Beat The Base var enda bandet där det gick riktigt bra. För-målbrottsröst kanske är en fördel. Den är lite mer genomträngande, speciellt bra för punk som har mycket text.
De var också utan tvekan publikfavoriterna. Lokalen fylldes till bristningsgränsen, och publiken var utan jämförelse mest entusiastisk. (Gick till final.)
Weltschmerz (Mjölby)
Utmärkelse: Svartast!
Bandet vars namn enligt Jerry betyder "påssjuka" (inspirerade av Chickenpox kanske?) spelar en musik som är mycket nära inledande Sorklords. Det finns inte så mycket mer att säga faktiskt. Precis som Sorklords spelade de tunggungande låtar på ett säkert sätt, ett tunggung som jag är ganska svag för. Det lugnare tempot ger mer plats för musikaliskt innehåll, och det är bra. (Gick till final.)
Busco5 (Motala)
Utmärkelse: Lättast att fotografera
Busco5 fick spela sist. Det är där man ser hur artig publiken är. Inte! Busco5 fick spela för en nästan pinsamt liten publik, efter att lokalen varit fullspikad för Beat the base och ganska full för Weltschmerz. Det gav fördelen att jag kunde plåta lite närmare så att bilden blev hyfsad. Busco5 började med att notera att det var Alla Hjärtans Dag, och fråga om folk fått rosor och sånt. Kärlekstema fanns med i sångerna också. Musikstilen är rock'n'roll eller kanske bara "pop". (Gick till final.)
Mellan låtarna var det inspelad pausmusik, som var riktigt kul, fast mest för att det var lite "kinky". Det var dels en viss "Pontiac", en lustigkurre med egendomliga texter som jag gärna vill höra igen, och - hoppsan, en gammal bekant! - Magnus Raltevik, låtar från hans skiva "Datorsånger"! Det var låtar som "Datorn-datorn-datorn-datorn är en prima grej". Det är ju faktiskt en gammal "Spökskiva"!
Sedan var det rösträkning, och Dick gick på under tiden.
Dick Lundberg
Dick tog scenen solo, och fick en hyfsat stor publik som han snart fick att sjunga med i refrängerna, speciellt till tralliga "Våren är gratis". Det blev en del bekanta låtar, men Dick är mest inne på låtarna från den kommande plattan.
Under kvällen hade ljudet ibland varit tveksamt, rundgång, oönskad dist, och svårt att höra sången. Det är det typiska problemet när man har hårt trumdunkande och högt uppskruvade förstärkare på scenen. Ljudteknikern kan bara styra upp det hjälpligt. Mycket ljud far runt och skitar ner. Då var Dick totalt annorlunda. Varenda stavelse går fram, kompet är behagligt, sången är bra och melodierna går att följa. Ja, Dick var kvällens mest lättlyssnade nummer, lätt! Allvarligt, det är inte bara för att det är min stil, utan också för att jag får höra musiken i stället för oavsiktlig dist. Att få så bra ljud även för hårdrock och punk, det är en av de saker som jag önskar att jag visste hur man gör, nära studioljud live helt enkelt.
Vad säger du, Dick, ska vi hålla resultatet hemligt?
Efter att resultatet presenterats så försvann folk ut, men Dicks sista låt fick ändå en skara fans. Det var också en riktigt bra låt, helt ny för mej och troligen en given hit på framtida spelningar.
Som sammanfattning så var det många duktiga musiker, varav många kunde ha imponerat mer om det inte var så svårt att få till ett rent ljud. Det var på tok för få tjejer på scenen! Det var bara Sorklords som hade med en tjej i bandet. Valet av de som gick vidare var absolut inte självklart.
Jaha, det var det. Grattis till de som gick vidare, bättre lycka nästa gång till er som inte gjorde det. Ni kom hit i alla fall! Inte illa det!