Vem: Stefan
Sundström
Var: Markan i
Hässleholm
När: 7/10
2004
Hässleholm är en jävla stad. Så fort jag beger
mig dit går någonting på tok. Kvällen inleds
med ett missförstånd av tider, vilket gör att jag
får vandra runt i fyra timmar en smällkall oktoberdag.
Vakterna tar mig för groupie (!) och vägrar släppa in
mig innan slaget åtta. Dessvärre tycks jag inte vara ensam
om att ha problem med Hässleholm. Fredrik Johansson blir tvungen
att ställa in sin spelning då hans band är på
annat håll. Att Fredrik inte spelade var extra synd eftersom
den här svårflirtade publiken garanterat behövt en
trallvänlig uppvärmning.
Stefan Sundström med band kliver på med ett brak.
Första låten är en energisk version av "Vill du inte
ha mig" och bandet är betydligt tajtare än när jag
sist såg dem i Kalmar. Är det möjligtvis Anders
Burmans hårda drillning som har gett resultat? Allt verkar
upplagt för en toppenspelning och Sundström tycks vara i
god form.
Sedan händer det någonting. Kanske beror det på att
de spelar två föga publikvänliga covers av
Västerbrokören, för plötsligt märker
Sundström att publiken inte alls är med på noterna.
Stämningen på Markan påminner om en
fritidsgård från 90-talet när det lokala indiebandet
spelar. Ingen sjunger med eller dansar. Alla är nyktra.
Några tjejer med svartfärgat hår står och
försöker se blasÈ ut. Bandet må vara hur bra
som helst, men Sundströms energi verkar spårlöst
försvunnen och han återkommer aldrig till inledningens
toppform.
Publiken lyfter knappast av småtrista "Vissna blommor" och
när klassikern "Under isen ligger himlen" framförs
gäspar både jag och Sundström. Han verkar oengagerad,
går ut och snackar med ljudteknikern under solot och leverar
låtarna pliktskyldigt. Jag vaknar i varje fall inte till liv
förrän det akustiska setet.
Allan Edwalls "Kom" blir otroligt vacker, kompad av Mikael Lohses
spröda pianokomp. Likaså glänser de starka
låtarna "Johnny Dunder" och "Snickeboa" från nya skivan.
När Sundström inte döljs bakom rocklarmet blir han
mera personlig, en publikdomptör som pendlar likt en
Dramatenskådis mellan känslor och sinnesstämningar.
När bandet kliver på igen sjunker stämningen något. En rejäl ljuspunkt är en klockren omtolkning av klassikern "Amors pilar", med rockposer av Robert "Strängen" Dahlqvist. Vilken makalös gitarrist! Rockrökaren "Fula gubben Hitler" blir ett snabbt, Stonesflirtande energiknippe, men publiken är fortfarande helt blixtstilla. När publiken klappar efter extranummer vågar han knappt komma ut eftersom han enligt egen utsago alltför nykter, vilket även tycks gälla publiken. Första extranumret blir en spröd version av "När tåget går", där texten ändras från "Jag ska fylla den med sprit så den rullar iväg" till "Jag ska fylla den med BINGO tills den rullar iväg" - förmodligen en mer förståelig sysselsättning i Hässleholm.
Sundström är en strålande liveartist. Hans stora
charm och småfumlighet i kombination med vild anarki på
scenen brukar räcka för att tända en publik.
Jämfört med spelningen i Kalmar är den här
spelningen betydligt tajtare och Sundström drunknar inte
längre i gitarrlarmet. Dock saknar jag all den energi och humor
som fanns på den spelningen. Visserligen har Sundström en
hög lägstanivå, men jag hade ändå
väntat mig mer med en så stark skiva i ryggen.
Hässleholm är en jävla stad som sagt. Det tror jag
Stefan Sundström håller med mig om.
(HT)
Foto: Pia Jönsson