För tredje året i rad var jag på kulturnatten för att både sjunga själv och lyssna på andra. Den här gången blev det ingen nidvisetävling, på gott och ont. Ja, såklart önskar jag att den blivit av, men det var skönt att inte lägga allt krut på en enda låt, speciellt som att mitt krut var en smula fuktigt, dvs min röst är inte vad den borde pga den där förkylningen som alla har just nu.
Det första jag gick på var Café Swartz, där FSHA spelade instrumental jazz. Anledningen till intresset var i första hand att få lite mer perspektiv på Dag Swanös musik. Jag kan väl säga att det var bra och trevligt, även om jag personligen aldrig får ut så mycket av enbart bra instrumental musik som av detsamma kompletterat med sång med bra text. Jag kunde helt klart höra kopplingar till Tom Nouga-musiken, även om det är helt olika saker.
FSHA
Vad betyder FSHA? Jo, det betyder Fadern, Sonen och den Helige Ande, men det är inget de vill skylta med. Då tror alla att det är religiös musik, och det är inte det det är frågan om. Så därför betyder väl FSHA just ingenting då, får man väl säga.
Dag Swanö jazzar loss
Sen gick jag till Blacka Musiks scen, där jag hade glödjen att öppna programmet. Inga bilder, som vanligt, för ingen vill fotografera mig. Det har jag visst sagt förut.
Jag hade svårt med rösten, men det fick gå ändå. Djupa klunkar i vattenflaskan och ett evigt sökande efter magstödet, och... Ja, inte jättebra, men Eva sade att texterna gick fram i alla fall. Jag rev av ett program på sex låtar plus en bonuslåt på slutet. Första halvan var tema nidvisor, med "Pizzeria Salmonella", "Svara på min E-post" och "Jag samlar Pokemon". Andra halvan var tema Dick Lundberg, med "Min son glömde sin vattenpistol i köket hos Dick Lundberg", "Folke åker Lyxexpressen" samt dagisversionen av "Horn". På slutet hakade vi på "Jag vill va som en dildo", den enda rena covern. Fredrik Johansson assisterade mig på de tre sista samt E-posten, och det kändes bra!
När jag var klar kunde Fredrik stanna kvar på scen, för då blev det Fredrik Johansson och Humanisterna (Magnus Axelsson, Joakim Holm), och det är ju aldrig fel. Det blev en del av vårens och sommarens favoriter, som "Man ska va nöjd", men också ett par nyare spår.
Fredrik Johansson och Humanisterna (Fredrik, Joakim, Magnus)
Rätt hyfsat med publik, tycker jag! Och då ser man inte alla bänkarna borta till vänster.
Full rulle på scenen. Den som kan fokusera på Magnus räcker upp en hand!
Det blev som sagt ingen bild på mig, men väl en på min gitarr:
Pust, Pappas gitarr är stor och tung!
Nära Blacka Musiks scen hittade jag följande stolpe:
Sida vid sida, det bästa på Kulturnatten! Humanister, undertecknad och Blå Häst!
Och det för oss mot sista punkten, Blå Häst. Efter lite mat, medan nästa Blacka-band gick på, ett hårdrockband som jag tyvärr inte hörde namnet på (och det står inte hårdrock på affischen), så for Eva och barnen hem och jag och Susanne for för att ta det lungt en stund. Hårdrockbandet lät för övrigt rätt bra, bortsett från att sången var helt otydbar och att strömmen gick. Var det månne lite för tungt? Efter en stunds lugn for vi till gården utanför Studenternas Hus, där Blå Häst riggat en riktigt tjusig scen.
Hemma hos Blå Häst
Blå Häst spelade hela 100 minuter, i runda tal. Det blev en rejäl genomkörare av Blå Hästs låtar, till en mycket stor publik. Jag kan utan att överdriva säga att gården var full av folk. Det var folk hela vägen ut på gatan, och stämningen var hög från början, och sen steg den.
Hasse och Holger
Pelle och Johan
Johan och Pentti
När man ser alla skäggen kan man kanske undra: Är Blå Häst gubbrock? Nej, det är "lantmusik", en blandning av blues, punk, visa och finsk humpa tror jag det var. Eftersom Blå Häst är ensamma om den blandningen är det helt onödigt att sätta en trist stämpel på dem bara för att de är över 40. (Pentti fyllde visst i våras.)
För det viktiga är inte åldern. Det viktiga är att det här är riktigt roligt, musik man blir glad av, svängig musik med roliga texter, och dessutom med en botten som gör att det inte bara är flabb. Visst gör samhällets ålderssegregering att det var mycket medelålder i publiken, men inte bara. Studenterna som dansade framför scenen var definitivt inga 40-åringar, och kul hade de!
Det kommer mer bilder på Blå Hästs hemsida.
Därmed var Kulturnatten slut.
Kulturnatten är intensiv, det händer väldigt mycket, och det känns att det är hela stans kultur, inte bara nån slags snobbig elit. Och det är bra, roligt, meningsfullt, oförutsägbart!
Trötta och nöjda tog vi bilen hem till Linköping, som inte har nåt liknande.