Äldre spelningar, del 2.
29/5 -00: Peter Frisk på Gylldene Freden
17/2 -00: Som om ingenting har hänt
SUR är en ny musikförening i Stockholm, en fortsättning på Vispilsnerpanget, men nu uttryckligen formulerat som ett gemensamt intresse för musiker som vill säga nånting med sin musik, speciellt de som vill slåss för de små. Därav namnet SUR = "Sparka uppåt-rörelsen".
Ambitionen är att arrangera spelningar för mindre kända band och "singer/songwriters", och lokalen är den hetaste som den här musiken haft: anrika Stampen i Gamla Stan! Jag har missat en rad med arrangemang i Stockholm, men nu tyckte jag det var dags, så jag tog en sväng dit. Det är lite långt för en vardagkväll, men nu är det i alla fall sommar så det är lättare att slå loss några timmar.
Som vanligt så är det viktigt att få verksamheten att gå runt, så att både arrangörer och lokalinnehavare blir glada, men premiären lovar gott om framtiden. Det var gott om folk från start, och mängden folk som kom "på eget bevåg" var bättre än det brukar vara. Man kan nog säga att det var ganska fullt, rentav svårt att ta sig fram i lokalen! Det dracks mycket öl, men utan att någon blev otrevlig. Om inte detta gick runt så fattar jag inte hur man gör.
Peter Frisk var värd, presenterade banden och spelade egna låtar mellan varven. Han inledde med den låten som Olofsman kallat hans "signatur", som heter... äsch, påminn mig, nån. Ni vet, den med "jag säger upp mig själv och blir dansk".
Peter Frisk
För dagen hade Peter odlat ett litet skägg. Jag funderar fortfarande på om jag skall råda honom att ta väck det.
Första bandet var Frasse Haraldsen och Ensamma Vargarna, ett nätt gäng på ett halvdussin personer, varav tre ägnade sig åt rytminstrument! På bilderna nedan syns alla utom trummisen.
Frasse Haraldsen och Ensamma Vargarna
Frasse och Ensamma Vargarna var en kul ny bekantskap för mig. Låtarna var i mycket varierad stil, med teman som var både roliga och allvarliga. Frasse sjunger om Prins Valium, om sin gamla kompis, om ensamhet, om ompa-bompa, om barndomen och TV.
Här ser man i alla fall basisten
För mig var det här gänget kvällens höjdpunkt, trots allt som kom sen. Nya för mig som sagt, mycket bra texter, och varierat. Det som man kan anmärka på är att framför allt Frasse skulle kunna jobba lite på publikkontakten. Han kändes lite inbunden på scen. Å andra sidan var hans presentation av bandmedlemmarna mycket bra.
Peter stack in med "Att realisera sin själ", och sen var nästa Janne Olofsman med sitt nya band Hagtribunalen, fyra man inklusive Janne. Bara gitarristen (Peter Herlin om jag förstår saken rätt) har hängt med från förra bandet Ukkokukko. Jag såg aldrig Ukkokukko, men det här gänget fungerade mycket bra. Precis som i Ensamma Vargarna så syntes inte trummisen (hette han möjligen Axel?). Scenen dominerades av Janne och basisten (Tomas nånting?), kvällens två mest färgstarka scenpersoner.
Janne Olofsman och Hagtribunalen
Janne Olofsman är inte precis nån Lasse Lönndahl. Grovt, grimaserande, gärna lite plumpt, och väldigt svängigt. Många av låtarna är gamla "hits", som Höstvisa och DNA-karusellen, men det var några helt nya ("Katrins förvandling till marskatt" hade i alla fall jag inte hört), och en enda cover, av Dan Berglund, "Everts sista arbetsdag".
Olofsman
Olofsman gjorde en bra spelning, och det var roligt att se honom på scen. Jag har förstås hört det mesta förut, men det här var ju rätt miljö. Som jag sade i min recension av "Sorti" så tar det lite tid för mig att smälta en del av Jannes texter, men mycket av det kommer i rätt sammanhang här. Man skall nog helst ha en starköl i handen när man hör Olofsman.
Peter en gång till, med min personliga Frisk-favorit "Man skjuter dom ner". Tredje och sista bandet var Johan Antilla med band, fem killar med mer eller mindre punkbakgrund. Johan Antilla lär vara sångare i punkbandet Radioaktiva Räker, men jag kan inte påstå att jag hört dem.
Johan Antilla med band
Tyvärr började jag bli lite trött vid det här laget, så jag hade svårt att hänga med i texterna. Synd. Jag hade ganska höga förväntningar på dem, och de var mycket duktiga med tätt och bra spel, och hade kvällens enda blåsinstrument (flöjt och sax).
Ni får ursäkta att färgerna är lite konstiga ibland. Ljuset inne i en klubblokal är lite knepigt, och jag har inte hunnit justera det. Ni får stå ut med lite blått, som ovan. Taskig kamera.
Johan är alltså han som är lite i hatten
Kvällens största problem är ett vi haft på Elsas också: Ljudet. Ljudet blev lite skramligare än det borde varit, och ofta högre än det borde varit. Det var mycket därför som jag bara inte orkade lyssna när Antilla gick på, då man dels var lite trött, och dels fick det mest uppskruvade ljudet. Men så är det, bra ljud är svårt och nåt man måste jobba med, och att jag blev trött efter över tre timmars levande musik är kanske inte så konstigt.
Ja, och vad är då musikstilen som gällde för kvällen? En blanding av rock, punkrock, visrock och vismusik, kanske man kan säga, med en hel del Sydeuropa i Olofsmans musik. Men, speciellt var det mycket av den textstarka musiken av dagens musiker som skriver nu! Det är ju just det som spelar nån roll!
En helkväll med SUR på Stampen, kan man säga. Jag hoppas verkligen att detta är en början på en lång serie med SUR-arrangemang. Vem vet, kanske vi kan ta SURs grepp och göra detsamma här i Linköping?
"Nu sjungs inte längre några visor på Freden" är en textrad ur en visa av Peter Frisk. Denna måndagkväll stämde det inte riktigt, på grund av honom själv.
Detta var ingen offentlig konsert, som det andra på den här sidan, utan en intern middag, men i alla fall. Min avdelning åkte till Stockholm på studiebesök, och jag föreslog att vi skulle anlita Peters tjänster som guide, och om möjligt även som trubadur. Det blev en trevlig vandring runt Gamla Stan med mycket intressant Stockholmshistoria, som slutade med middag på Freden.
Peter guidar universitetsfolk från Linköping (Olle, Maja, Olov)
Peter spelade sånger främst av Bellman och Taube (någon Cornelis smög sig in, lämpligt nog med tanke på att Peter i högsta grad tillhör den skolan), och jag själv stod för ett par av de mer lättsamma inslagen (Emacsvisan, Konjak och nazister mm).
Frisk på Freden
Det blev lite lagom improviserat, mysigt och med historiens vingslag över sig. Tyvärr satt vi inte i de valv där alla de stora diktarna höll hov, utan längre upp, men det är lika fullt på Freden.
För den oinvigde kan jag nämna att Gylldene Freden är en krog som startades redan 1722, och som på 1920-talet köptes av Anders Zorn för att rädda den undan hot om nedläggning och rivning. Under 1900-talet har Evert Taube, Nils Ferlin, Cornelis Wreesvijk och Fred Åkerström ofta hörts här. Det sägs att när Taube på gamla dar bara kunde komma ihåg ett telefonnummer så var det det till Freden. Lokalen borde vara ett centrum för Stockholms dikt- och viskultur, men det är den knappast för ögonblicket. Dock har man efter renoveringen för ett par år sedan gått mot den gamla Fredens stil, så kanske en dag...
Jag hoppas kunna "renovera" den här lilla redogörelsen snart, om Tomas Svenssons (bättre!) digitalkamera fångade några fina bilder. Detta får duga så länge.
17/2 -00 (Några slarvfel rättade 31/5)
"Ära och heder åt våra logopeder" rappar Povel Ramel och Wenche Myhre i jazz- och viskonsert på Linköping Konsert & Konkurs... förlåt, Konsert & Kongress skall det visst vara.
Det här blir en lite annan konsertrapport än vanligt. Det handlar inte om nya spännande lokala artister, utan om Sveriges store vishumorkung, Povel. Han vistade Linköping idag med sin nya show "Som om ingenting har hänt".
Den blir också lite annorlunda genom att jag inte har några bilder. Det är ju rutinmässigt fotoförbud i såna här sammanhang. Synd, men ni vet hur Povel ser ut. Inte? Lätt fixat. Tänk dig ett ägg med hatt vid ett piano. Om det inte börjar klinka så är det ett ägg.
Jag har älskat Povels musik hela mitt liv, ända sen spelandet av "Naturbarn", "Siskorna i björken", "Var är tvålen?" och "Curaçao" i barnkammaren. Min Povel-samling är nog en av de större, och jag har kunnat alla kända och de flesta okända Povel-låtar utantill.
Men sedan "Kolla klotet", den sista stora revyn, har jag lyssnat mindre på honom. Han har känts lite mindre angelägen, lite passé. Det påverkades mycket av att "Kolla klotet" var en ganska halvdan revy, med alldeles för mycket retro för en revy som inte presenterades som sådan.
Dock, den här kvällen var en uppryckning för mina Povel-känslor. Föreställningen började med flera nya nummer, och även senare kom en del nummer som är sällan eller aldrig hörda. Många av de kända numren avhandlades instrumentalt, för att ge utrymme åt övriga musiker, bland andra Putte Wickman. Andra kända nummer var omstuvade med bra och intressanta resultat, till en fräschhet som "Klotet" inte kunde prestera. Bland de mindre kända äldre nummer fanns "Det är service", och skrattnivån sade mig att det inte var alla som lyssnat sönder krogshowerna från 70- och 80-talen så mycket som jag själv har.
Huvuddelen var en lång Knäppupp-kavalkad, från -52 till -68, med bara lite nyare material insmuget ("Hana oka tokiom bao" från PoW Show II, -74 för att vara exakt). Många gamla låtar, och det kändes lite fånigt med applåder när de allra mest utslitna dängorna kom, men Povel lät aldrig de utslitna numren gå i sliten form. "Ett rent undantag" vävdes samman med "En torftig visa". "Naturbarn" blev mer rasistinriktad (välkommet med tanke på att Povels texter annars är lite väl bekymmerslösa), och "Karl Nilsson" hölls föredömligt kort, sammanvävd med passande "Har ni hört den förut?". Bara mindre kända nummer som "Turistflamenco" gick mer eller mindre i orginalform. Detta var inramat i signaturmelodin, "Som om ingenting har hänt".
Det hela slutade med rutinmässiga stående ovationer, med "Jag diggar dej", "Den dagen visorna dör" och ett kort nummer på "My way" som extranummer.
I efterhand så tyckte jag allra bäst om början, med många överraskningar, mycket nytt och en hel del riktigt roligt. Povel är allra bäst när han leker vid pianot, jazzar, busspelar och kastar sig mellan nummer. Vid 77 års ålder är han långt ifrån slut.
Så Povel var bra, och hans medhjälpare också. Publiken, däremot, kändes bra trött. Det var ett fullt konserthus dominerat av silverhåriga människor som satt som trädockor. Ja, nog var det en hel del yngre publik också, och nog applåderades det och fnissades lite, men det var märkligt stilla. Det var nog mest lokalens fel, misstänker jag. Konserthuset är en trist och stel lokal där man sitter andäkigt och lyssnar på nåt som man vet hur det skall låta.
Framtida konsertrapporter blir i nåt litet ruffigt ställe med liten publik, och lokala artister som man inte vet i förväg hur de skall låta.
Nu är jag precis tillbaka efter en riktigt rolig kväll i Finspång! Lite extra rolig blev den förstås för att jag stod på scenen själv, men inte bara. Förutom undertecknad var det Al Zheimers kvartett och Martin & Raketerns, samt en duo från Spökskivor som stod för "pausmusik".
En liten blygsam trubadur som sjunger blygsamma små visor som han skrivit själv.
Det var riktigt roligt att göra ett helt visprogram igen! Det var nämligen ett bra tag sen, och det låg så rätt i tiden för mig. Jag har så mycket nytt material som behöver en publik för att inte ligga och damma igen till ingen nytta. Det blev därför flera uruppföranden, plus ett par visor som bara spelats på "Öppen Scen" på Elsas, och det räknas knappt. "Pizzeria Salmonella", "Nollåtta", "Balladen om den hänsynlöse fadern", "Bara lite vatten" och den alldeles nyskrivna "Jättens tunga kliv" är alla sådana.
Publiken var den bästa jag haft på mycket länge, uppmärksam och vaken så jag tydligt kände hur sångerna "landade". Det är ni som gör att det funkar!
Ingemar Ragnemalm solo med gitarr, OK, det är inte fläskigt, och ingen bör imponeras av mitt gitarrspel, men givet förutsättningarna är jag mer än nöjd. Speciellt andra halvan av programmet kändes riktigt bra. På slutet drog jag den ganska krävande "Billig skit", och den gick klanderfritt enligt mina referensramar. Tro mig, "svällningarna" jag gör i den är allt annat än billiga! Tjo!
Charlotte Nilsson och Frida Racksäter
Efter var och en av de tre "annonserade" namnen spelade Charlotte Nilsson och Frida Racksäter ett par visor. Det var ett utmärkt sätt att skarva, en fin kontrast. "Bara covers", men när alla andra kör egen i stort sett rakt igenom så är väl det inget fel? Anspråkslöst och mysigt.
Al Zheimers kvartett
Sen var det Al Zheimers kvartett, Norrköpingstrion där Al Zheimer alltid glömmer att komma. Det betyder starka låtar med proffsigt framförande. Det blev några av de låtar som vi redan hört både på Elsas och på skivan "101 sätt att dö för den som inte vågar ta livet av sig", och ett betydande antal till. Bland de nya numren som fastnade fanns till exempel "TP", en låt i min smak. Men, låtar som "Frankrike", "Japaner" och "Han kom inte denna gången heller", de är svåra att överträffa.
Al Zheimers består av Jimmy Thunlind, Göran Birksjö och Dag Swanö (från vänster till höger i bilden). Dick Lundberg har kallat Dag "Sveriges störste okände artist". Ja, bortsett från att han är skicklig så stämmer det rent fysiskt. Om han inte satt ner skulle han nästan riskera att slå ner taklamporna med axlarna. Nästan.
Martin & Raketerna
Sist ut var Martin & Raketerna, en trio från Skärblacka med medlemmar som setts kompa Fredrik Johansson. Här är det Martin Södling som är centralfigur. Mats Larsson och Johan Söderhielm håller en ganska låg profil under större delen av spelningen, som man kan ana av bilden. Det gjorde nu ingenting, för Martin har mycket bra publikkontakt. Jag är inte säker, men jag tycker nästan trion låter aningen bättre på scen än på skiva. Kanske en viss utveckling skett sen inspelningarna?
"Trallvänligt" brukar den här musiken presenteras, och det stämmer bra. Jazzigt, poppigt, med texter som visserligen inte går så långt som Al Zheimers gör, men ändå är meningsfulla, roliga och värda att lyssna på. En enda cover, på en Sundström-låt, blev det bland allt eget material. Ett kul gäng att hålla ögonen på. Eller kanske snarare öronen.
Min son, Tedde (2 år), var lite i gasen under kvällen, men jag tror inte han saboterade alltför mycket, utom möjligen när han försökte "kasta spjut" på Jimmy Thunlind - med sugrör!
Denna andra vispub i Finspångs Folket Hus var på alla sätt en rolig kväll. Jag hoppas verkligen att detta är början på en långvarig serie arrangemang, så Elsas-konserterna får en "syster" i länet.