Jag heter Ingemar Ragnemalm, och jag skriver och spelar visor.
Det är långt ifrån allt jag gör. Professionellt jobbar jag med datorer, som programmerare och lärare i första hand. Om det kan man läsa på andra sidor i min dokumenthierarki.
Musiken är en hobby, men en relativt allvarligt menad sådan. Den är en motvikt mot den torra tekniken och det stressade tempo man har i den världen. Jag är en hyfsad sångare, skriver ganska bra texter och acceptabla melodier, men är en usel gitarrist.
Mitt musikaliska liv började med Povel Ramel och Susanne Löwenhard. Vi hade några underbara Povel-singlar hemma, och ett par LP med barnvisor med Susanne Löwenhard (numera utökat till en komplett samling av båda). Ja, det fanns lite mer, men det var nog de som gjorde mest intryck på mig. Susanne (heter egentligen Solveig, men det kunde inte Hyland uttala) är min moster, och den enda i släkten som haft något uttalat musikintresse. Hon var relativt känd på 70-talet, speciellt i Göteborg. Sedan kom jag in i dagispopen, och jag blev bland annat förtjust i Elton John. Det var kanske kombinationen Povel och Elton som fick mig att satsa på piano på mellanstadiet och en bit in på högstadiet, men bristen på rolig musik i undervisningen gjorde att jag lade det på hyllan. Tyvärr.
Jag grep i stället gitarren i mitten av 80-talet, mest för att jag såg ett bra sätt att göra mig lite intressantare på fester. Redan från början skrev jag en hel del egna texter. Jag såg ingen anledning till varför jag skulle vara bättre på att göra kända låtar än andra, speciellt inte proffsen som gjort dessa låtar, så jag ville ha nåt eget att säga. Det var först ett par år senare som jag började göra egna melodier. De var i högsta grad blygsamma, handlade inte minst om den lilla diktaren jag är och hur det känns. "Ovisan" var den första, och är fortfarande en av de bästa. Runt 1990-1992 skrev jag många visor. Det var samtidigt som jag höll på med den bok som skulle innebära min slutexamen från universitetet. Visorna var en bra kontrast till de torra rapporter som jag skrev.
1993 tog jag examen, började jobba i Stockholm, och jag ägnade mer tid åt att göra datorspel än visor. Musiken lade jag över på körsång och solosångslektioner, för jag visste att jag inte kunde sjunga och tyckte jag borde göra nåt åt det. Ett varv på en gitarrkurs på Medborgarskolan blev det också. Jag hade behövt mer, men tyvärr erbjöds ingen fortsättning den gången.
Solosångsundervisningen har huvudsakligen varit i grupper om ett halvdussin personer, med Monica Nellmark som lärare. Jag har lärt mig mycket på detta, gjort min sångröst klarare, renare och starkare, och Monica har dessutom hjälpt mig att modifiera en del av mina visor för att göra dem mer lättlyssnade och roligare. Jag är fortfarande ingen Pavarotti, men det är ändå stor skillnad mot var jag startade.
Med körsången gick jag genom körsångsskola (för Anna-Karin Strand, utmärkt körledare!), Medvind (Gunnel Davidsson, också mycket duktig) och en kortare tid i Pro Musica. Jag känner allt mer att jag och körmusiken inte hör ihop. Körerna sjunger vad skit som helst bara det är läckra ackord. Usla eller ointressanta texter drar ner nöjet för mig. Om texten inte är värd nåt så är det helt enkelt inte min musik. Det är lite småkul att sjunga roliga visor, Ramel till exempel, men även bra texter kommer lätt bort i en större kör, och det gäller även "bra" körer. Bara små körer är hörvärda! Jag är fortfarande med i Medvind, men känner att jag är på väg ur. Jag kan inte motivera mig att sjunga vaggvisor för vuxna.
Jag försökte komma vidare med visorna, men det fanns inte mycket förebilder att inspireras av. Willie Crawford var väl den närmaste, men jag tyckte hans låtar var lite väl mesiga. Mina nya alster duggade ganska glest. Jag visste att jag ville göra roliga låtar, gärna i Povels stil, men det blev inte så många som var värda att bevara. Under en period fastnade alla nya bitar halvvägs, melodin fastnade i sig själv och kom aldrig till slut. Det var precis som i "Povels ofullbordade, Opus Ännu". Stress, prestationsångest och ren brist på rätt sinnesstämning saboterade.
Under tiden har jag med ojämna mellanrum uppträtt som vissångare, men varierande resultat. Roligast har det varit på fester (inte minst Lysators!), där jag dragit burleska saker utan större allvar, ofta sånger om lokala företeelser som t.ex. Greve Douglas. Jag var med på Trubadurfestivalen i Linköping, vilket var sådär. Jag gjorde min grej, men kände mig måttligt inspirerad av covertramsandets värld. Publiken vaknade inte förrän man körde "Dagny" och sånt. Skitkul... Jag hittade Visans Vänner i Linköping, som i alla fall hjälpligt höll den svaga lågan vid liv.
En positiv vändning var Nidvise-SM i Norrköping, där jag varit med (kommit sist?) i finalen två gånger. Både arrangemanget och det underbara husbandet (Blå Häst) var en rejäl sporre. Det finns folk som gör bra, rolig musik och kan slåss för det! Ja, då kan jag med, tänkte jag. Vintern 98-99 blev ett lyft, en nytändning för mitt visdiktande, både kvantitet och kvalitet, och jag drog igång musikcaféerna på Elsas i samma veva.
Plötsligt finner jag att jag kan göra ganska mycket om jag bara vill.
Jag har sedan också hittat och blivit medlem i Musiknätet och himlen därtill (f.d. Kulturföreningen Spökskivor), ett gäng som är precis vad Visans Vänner borde varit, kretiva, produktiva och med massor av vilja. De gör egna skivor i strid ström, de gör visfestival på sommaren, de gör ny musik, modern vismusik och poetisk rock om nutiden. Kan jag göra en bråkdel av vad Dick och Fredrik gör, då har mitt visintresse kommit dit jag vill ha det. Och, det finns hopp om det.