Andra besöket på Stångebrofältet. Anledningen att jag åkte dit var så klart Lasse Winnerbäck. De övriga kan, musikaliskt sett, kvitta. I publiken fanns flera andra Musiknätet-medlemmar, som förstås var där av samma skäl.
Såna här konserter ger jag inte mycket för. Det är det gapande begloendet av kändisar bara för att de är kända. Men, i Lasses fall är han helt enkelt referensen för modern vismusik, och måste naturligtvis höras.
Jag skippade det första bandet, ett känt band som jag inte ens minns vad de heter. Skit samma. Jag ägnar inte hur lång tid som helst för en konsert med bara en massa kändisar!
Först såg jag alltså Louise Hoffsten:
Louise Hoffsten med band
Jodå, visst var det bra, men jag vidhåller att det inte går att göra engagerande sånger på engelska. Inte för mig i alla fall. Ett extranummer gjorde Louise solo med munspel, och det var väl... ja, lustigt mest. Jag antecknade inget om vad hon spelade, så jag skall inte säga för mycket.
Nej, det är inget snack om att Lasse Winnerbäck ligger före på textsidan. Så här såg hela scenen ut:
Lasse med band, med Idde Schulz till vänster
Fläskig bakgrund, eller hur? Lite väl mycket skivköparhjärntvätt för min smak, men nu är ju den skivan inte så brännhet längre, så det får väl gå som en efterklang av hans kanske minst minnesvärda skiva.
Som ni ser är Lasse bara en vit fläck, på grund av den knepiga belysningen och att jag inte ville tränga mig fram, men jag fick med viss ansträngning till en lite bättre bild:
Lasse
Precis som Lasse deklarerat i Corren så blev det lite mer äldre låtar än vanligt, eftersom Linköpingspubliken minns dem medan alla andra stackare bara hört "Kom". Öppningslåt blev "Med solen i ögonen", och sen blev det ett pärlband med Fröken Svår, sushibarer, Hjärter Dam etc. "Fångar en fjäril", "Tvivel" såklart, en helt ny låt som måste heta nåt i stil med "Låt tiden gå", en låt från Snoddas-tiden, och bland extranumren fanns "Kom ihåg mig då" där Louise Hoffsten gjorde ett litet inhopp med munspelet.
En rejäl genomkörare av Winnerbäck-låtar, och även om ljudet var på tok för högt - som vanligt - så gick det riktigt bra att höra texterna. Lasse hanterade scenen ganska avspänt och behagligt, och publiken var som man skall i kollektiv extas. Fast lyssnade de egentligen? Jo, kanske lite i alla fall.
Till slut var det den Stora Stjärnan från Det Underbara Landet USA, Joe Cocker. Jag brydde mig inte om att försöka få nån vettig bild. Vid det här laget var det rejält mörkt, och det fixar inte min stackars kamera.
En av de ljusa fläckarna i mitten är faktiskt Joe Cocker
Cocker körde ett långt program, ca 100 minuter tror jag, med en massa både egna och andras hits. Först tog han Manhattan... jag menar, första låten var "First we take Manhattan, then we take Berlin", som du hört med andra. En del var vanliga uttjatade covers, som "Summer in the city". "Up where we belong", "Soul rising", "You can leave your hat on" (från 9 1/2 vecka), "Unchain my heart" och Beatles "A little help from my friends" var några av låtarna.
Mycket proffsigt och säkert spelat var det, men Cocker själv behöver en koreograf. Han stod där och skakade med händerna snett ut från kroppen i spattiga ryckningar. Hans "babes" var lite mjukare i rörelserna, men det visuella imponerade inte ändå. Nåja.
Det var väldigt mycket folk, en bekräftelse på att man bara får de såsiga Linköpingsborna ut TV-soffan med kändisar. Nå, fick alla de tusentals som kom valuta för pengarna?
Jag tycker inte det, för ljudet var som vanligt för högt för att vara njutbart. 100 meter från scenen var det fortfarande lite för högt. Snälla, om någon som läser detta var där, säg mig, tycker du att det var för lågt? Om ljudet är rätt inställt skall hälften av alla som lyssnar tycka att det är lite lågt, och hälften att det är lite högt. VAR ÄR DEN HÄLFT SOM TYCKTE DET VAR FÖR LÅGT??? Det var ganska tätt mellan öronpropparna i publiken. Varför skall det behövas?
En teori är att det helt enkelt beror på korkade ljudtekniker som har bullerburkarna som pittförlängare, och bara är intresserade av att pumpa ut så många watt som möjligt. Anlita inte såna då! Så fort man öste på så blev det distorsion i högtalarna. Distorsion skall komma från gitarristernas distpedaler, ingen annan stans!
Vidare så var samtliga artister egentligen ganska tråkiga. Det var ett uppradande av låtar utan sammanhang, utan intressant mellansnack, utan överraskningar. Kvällens enda överraskning var väl att Louise hoppade in på en Lasse-låt, men det är inte mycket till överraskning i sammanhanget! Förutsägbart och klyschigt.