Blacka Musik med Fredrik Johansson i spetsen anordande viskväll igen! Platsen var Kulturkammaren, lilla salen, vilket visade sej vara en utmärkt lokal. Lagom med plats, akustiken var vettig, fik, och backstage. Allt fanns, och i synnerhet fanns det bra musik och en fullt tillräcklig publik. Jag tycker att alla medverkande gjorde bra spelningar.
Lokalen var mörk, vilket gör mina bilder lite taskigare än vanligt, men det var mysigt att vara där. Bara för lokalens skull så gör jag denna sida med mörk bakgrund. Det gör jag ju inte normalt, bara på Elsa i Underjorden av naturliga skäl.
Först ut var Vänstersväng, Magnus Axelsson och Micke Tjäder. Detta var deras första spelning, och en utmärkt debut. Båda är bra gitarrister, kan sjunga, och låtarna är lovande. Möjligen tycker jag mej minnas att de hängde med blicken i notstället lite för mycket, men det är också nåt man gärna gör innan materialet satt sej.
Vänstersväng
Sen var det min tur. Jag satsade, mäjligen en aning övermodigt, på att köra så mycket som möjligt utantill. Jag hoppas det var mer fördel än nackdel. Det blev ett rejält program, nio låtar pålus extranummer, med övervägande nya saker. "Den perfekta dokusåpan", "Wannabe" mfl fick premiär, och togs emot underbart. "Pokemon", "Livet är som ett datorspel" och "Svara på min E-post" har ju några månader på nacken, men det vore larvigt av mej att kalla dem gamla. "Sagan om riddaren av den fesiga skepnaden" var den enda gamla låten, skriven i början av 90-talet.
Som omväxling finns jag på bild, plåtad av Peter Trygg. Batterierna tog slut så han tog mindre än han tänkt, men en användbar bild i alla fall, inte illa!
Jag själv
Hela spelningen var underbart rolig, tack vare den härliga publiken. Det blev allsång på flera låtar, och mycket piggt och glatt. Att sjunga nåt som ska föreställa roligt och känna att publiken har kul, det är toppen!
Nu ska jag säga att publiken var lika snäll mot övriga deltagare, men det gör inte saken sämre! Onzon och Humanisterna fick också ta extranummer.
Tredje ut var f.d. Peter Trygg och Bredbandet, dvs Peter Trygg och Henric Everhill. Numera, tillfälligtvis, kallar de sej för Bo-Kjells Orkester. De efterlyser ett bättre namn. Anledningen till namnbytet är att vislegenden och numera komikern Ronny Eriksson sen nyligen använder namnet Bredbandet.
De var alltså decimerade till en duo, men gjorde en bra spelning, bättre än de tidigare jag sett. Det kändes lite säkrare, mindre råddigt. Kanske var det för att Peter hade med sin lycko-hatt (ej i bild)?
Bo-Kjells Orkester, f.d. Trygg & Bredbandet
Det var flera nya nummer, ett skönt mörkt nummer som jag verkligen vill höra igen, och en låt på engelska som sade mej mindre men hade hur som helst en fin melodi. Låtnamnen minns jag inte, för jag kunde inte anteckna, men ni kanske kan upplysa mej?
Sista numret var Dicks "Kung Midas" med ny text, om Herr Lundberg själv. Jag tror att Peter, Henric och Hanna alla tre bidragit till texten. Inte så seriöst, men riktigt skoj. Tyvärr måste den nog skrivas om, för det fina rimmet, hur var det, "Baren är inte så särskilt ball, för miljonen gick ju till Meral", det funkar inte... för hon blev utröstad medan vi spelade!
Man ska inte glömma "fotfolket", de som inte spelar men hjälper till runt om. Tyvärr plåtade jag inte ljud och insläpp, men Hanna Trygg som skötte maten en stor del av tiden ser vi här:
Hanna säljer läsk
Fjärde namn (bra utbud!) var Onzon, en Linköpingsduo som var med på Elsas i höstas. Lisa och Maja är två tjejer i tonåren, och är kvalitetsmässigt långt över vad man förväntar sej av så unga tjejer.
Onzon
Det är mycket stämsång, och texterna känns nära, personliga, ofta med mycket svärta. Maja bad nästan lite om ursäkt för att extranumret (hette det "Popfrisyr"?) var ganska skämtsamt, men det är väl bara bra? Men jag antar att hon menar att det är lite mindre seriöst och djupt än de andra. Nå, jag vill väl säga att satir kan vara nog så djupt, skämt med botten ger också något.
Onzon är allra bäst i de stillsammare låtarna. Nu minns jag inte namnen igen... Onzon låter lite annorlunda än andra, vilket så klart är positivt. Jag tror det speciellt är Majas röst som är lite ovanlig, betydligt vassare än de mjuka tjejröster man oftast hör. Med kort hår och piercing så utstrålar hon en del protest och uppkäftighet, och det är nåt som musiken mår bra av.
Det de behöver jobba lite med, tycker jag, är lite tydligare uttal i de snabbaste låtarna. Nu dränker gitarrerna tidvis sången, och det är synd. Men, inget som inte går att hantera. De är milt talat en lovande duo som jag vill höra fler gånger, och på skiva också tack!
Sist var det arrangören själv, Fredrik Johansson med kompband Humanisterna. Magnus gick alltså på för andra gången, denna gång med bas i stället för gitarr.
Fredrik Johansson och Humanisterna
När jag hörde Fredrik för första gången för drygt ett år sen så sjöng han sådär, lite svajigt och med lite dåligt med kraft på höjden. Med tanke på det så har det hänt fantastikt mycket. Det kanske är tack vare Humanisterna och det bättre tryck han har i och med det. Hur som helst är sången nu riktigt bra, ren, stark och uttrycksfull. Och Humanisterna är ett bra kompband!
Enda bilder där trummisen Joakim kom med hyfsat
Spelningen blev en genomkörare av årets låtar, mycket av de nyaste, och det blev bra drag. Publiken var med till alla procent du kan önska, och det verkade som om hela publiken kunde texterna utantill! Jag roade mej att plåta ett par av de tidigare medverkande som satt och sjöng med i publiken:
Onzon är med på noterna
Bo-Kjells skrålar på
Extranummer krävdes, och blev "Livskvalitet". Var är livskvalitén? Jo, den var på Kulturkammaren i kväll!
Hemresa, och jag tyckte att Tryggbussen kunde få en bild inifrån:
Henric spelar, Christoffer lyssnar
Hemresan kom att domineras av dagisvarianten av "Horn" och "Sagan om den fruktansvärde draken Etter-Petter och riddaren i skinande rustning", som eventuellt hittat ett nytt fan i Peters son Christoffer.