Ååh-festivalen är en del av Linköpings Sommarfestival. Det är en hel kväll med lokala band på en scen ute på Stångebrofältet.
Till att börja med vill jag nämna det som är bra. Först och främst är det mycket bra att det finns plats för lokala förmågor i en festival som denna, så inte hela grejen faller till ett begloende av etablerade stjärnor. Sånt finns det för mycket av redan, och är helt ointressant. På Ååh-festivalen är det nästan bara oetablerade band, och det är viktigt. Det kom också ganska mycket folk, väldigt mycket för att vara en amatörspelning.
Vidare så var det, så länge jag var kvar, mycket lungt, inga bråk värda namnet trots att det allt pimplades en del öl i publiken. Hoppas det höll i sig. Det fanns både ordningsvakter och omplåstrare på plats i god mängd.
Platsen var väl vald. Med ljudet bort från stan så blir nog inte TV-tittandet lidande, och det var gott om plats.
Förhandsinformationen om arrangemanget var ur publiksynpunkt mycket bra. Det gick inte att undgå att veta både när och var det var, och på plats så hölls schemat med stor precision.
Vad gäller musiken så var det uteslutande eget material, vilket jag uppskattar. Inget "covertrams", alltså.
Innan jag börjar klaga på det som inte var bra så kan vi väl ta en titt på de band jag hörde:
Till min besvikelse gällde inte spelordningen som stod i tidningen, så när jag kom hade Blender redan spelat. Synd, för jag ville höra dem. Men å andra sidan, Blender finns redan på mina musiksidor, sedan spelningen på Elsas i höstas.
I stället var första bandet jag hörde "Mary Celeste".
Mary Celeste
Mary Celeste beskrevs i förhandsinfot som att de spelar "pop", och det säger ju inte mycket, men det får väl duga. Det skulle vara spännande att få veta vad de har gemensamt med gamla spökskepp (dvs namnet). Standardsättning med gitarrer, trummor, bas och sång, tvåstämmigt tror jag det var.
Nästa var "The Extras", även de etiketterade "pop":
Extras
Sättningen verkar bekant, eller hur? De vevade på lite tyngre än Mary Celeste, och jag noterade att de, som många andra, har lite problem med engelskt uttal. Undvik gärna ordet "words" om du uttalar det "warts".
Så långt var det inga överraskningar. "Ship of fools" är väl ett bandnamn som är lite lovande, men, tja...
Ship of fools
Om banden hittills var vanlig pop så var detta väldigt vanlig rap, samma gamla stuk komplett med patetiskt "yo"-ande. Tre killar och en synth. Om man hade kunnat höra texterna så hade det ju gått att säga mer, men nu var det bara fånigt. Rap är mer text än musik, och när då texten faller så man inte hör mer än schablonerna, då faller allt. Förstå mig rätt nu, jag rappar gärna själv när det passar det jag vill göra, men då skall det höras också.
Sen var det "Phone", som beskrevs som "powerpop". Jag fattar inte hur man vågar ha ett namn som uttalas som "fån", men det är lite kul också, och lite modigt.
Phone
Det var tungt ljud, skakade om diafragman en del, men kanske lite mer dynamiska än de flesta faktiskt. Sista låten, som jag antar hette nåt i stil med "Shut up", var den låt som gick fram bäst under hela kvällen.
Sista bandet innan jag gick var "Planet Superfly". Ännu ett band som kallas "pop", och, tja...
Planet Superfly
Superflugeplaneten (va tusan menas med det?) karakteriserades av en del snyggt gitarrlir och en sångare som gick fram relativt bra, om än med en ganska medioker röst.
En sak hade alla banden gemensamt - det gick inte att höra vad de sjöng! På en enda låt, Phones sista, gick det att hänga med på vad det handlade om. Annars hörde man bara brottstycken, och när det gick fram verkade det ändå mest bara handla om det gamla vanliga. Musikaliskt var ljudet undermåligt. Alla band fick en bullermatta i botten som gjorde att det kändes rätt lika. Det var knappast bandens fel, utan måste ligga i utrustning eller ljudavdelningen. På de senaste arrangemangen har jag satt in bild på ljudavdelningen för att de skulle vara stolta, men här är det med "skärpning!", för det lät inte bra:
Två ljudkillar och massor med prylar, men det hjälpte inte
Efter Grytgöl berömde jag ljudet, som rattade in både solister och hela band med underbart ljud, och då undrade jag om det kanske är lättare att få bra ljud ute än inne, som på Elsas. Nu vet jag. Grytgöl var helt enkelt sanslöst bra! För mig som hört det var det här dåligt, men ändå har jag från flera källor att ljudet varit ännu sämre på andra håll, speciellt de mycket stora (Roskilde, Hultsfred). Så det kanske inte var så dåligt här - bara för dåligt för att vara njutbart!
Större delen av publiken höll sig på kullen 60 meter från scenen, och det gjorde de rätt i, för det var först där som ljudet lät hyfsat, om än ganska murrigt. Som vanligt var ljudet alldeles för högt på normalt publikavstånd (10-30 meter), och man hade behövt öronproppar för att vara där längre stunder.
Publiken var mest på kullen (bild från straxt framför scenen)
Tyvärr innebar det att publikkontakten blev lite lidande. Sångerskan i "Mary Celeste" gjorde tappra försök att få lite stagedivestämning, men hur gör man det med tio pers framför scenen och resten 60-100 meter bort?
Så här såg scenen ut för alla oss som stod på kullen (på slutet, när det var lite mer folk där framme)
Precis som jag hade fruktat av spellistan så körde alla band på engelska - språket man skriver på när man är för dålig på att skriva för att tillåta att nån fattar nåt. Det är också språket man väljer när man inte är ute efter nåt annat än att kopiera sina idoler. Det kändes lite så på den här festivalen. Det var en ensidig samling, som lät ganska lika, och utan nån ambition att göra nåt ovanligt. Ja, ingen som gick att urskilja i alla fall. Om igen så kanske det hade varit roligare om texterna gått fram...
För att ge arrangörerna en chans så pratade jag lite med en kille som heter Emil, som var programansvarig eller nåt sånt (tidigare ansvarig för en massa arr på Herrgårn).
Jag frågade Emil om det fanns några band med som sjunger på svenska, och svaret var nej. Anledningen, enligt Emil, är att det inte finns några tillräckligt bra Linköpingsband som sjunger på svenska just nu.
Målet mer "Ååh" är, enligt Emil, att bygga för framtiden; att visa upp duktiga lokala band för att stimulera dem och andra.
Emil sade att han är nöjd med utbudet, dvs att bredden var stor. Ljudet tyckte han var bra (!), speciellt att det var bättre än många andra festivaler han hört. Publikmängden tyckte han var hyfsad, men hoppades att ännu fler skulle strömma till.
Personligen tyckte jag inte att bredden kändes särskilt stor. Det kändes rätt mycket som VoxPop alltihop. Jag undrar om inte fokus varit lite smalt i raggningen av band, att det uttalat varit bara för rockband. Jag kan inte själv minnas att jag någonsin såg någon inbjudan som välkomnade något annat.
Jag bytte också några ord med huvudansvarig, dels för att jag ville affischera lite för Elsas-arrangemangen, och dels för att få tips om lokala band som han ratat (och som därmed skulle kunna ha nytta av Elsas för att kvalificera sig lite mer för nästa år). Jag fick blankt nej på båda frågorna. Hur den attityden går ihop med arrangemangets uttalade mål, att stödja lokala amatörmusiker, det kan man ju undra. Jag rekommenderar en charmkurs till huvudansvarig.
I stället för att affischera sprang jag omkring som levande affischpelare själv (tejpade lappen på ryggen :-) och fick tag i ett knappt dussin kontakter, så det kanske blir lite aktivitet på Elsas i höst! Välkomna!