av Martin Johnsson
Höjdpunkt: "Färger jag aldrig ville se"
Mr Fisk kunde inte komma, så Dick fick köra eget istället för att spela bas. Han spelade flera låtar jag aldrig hört förr, bland annat en om pyramidförsäljning, med omkvädet om "The American Way". Det blev också "Underbar" från "14 dagar i Staden Kall" och "Salig på din egen tro" (tror jag att den heter), en filosofisk fundering som jag gillar.
En del vissångare är framför allt berättare, andra humorister eller politiker. Dick är poet. Dessutom har han, kan jag tillåta mig att säga, en nästan unik förmåga att beröra samhälls- och livsfrågor utan att bli plakatviftare. Hans musik sätter hellre tankar i rörelse.
Höjdpunkt: Den långa berättande dikten med vidundret
Linneá Jönsson fortsatte med att läsa dikter. Jag hade av någon fånig anledning antagit att det skulle bli sång, och blev alltså positivt överraskad: sammanlagt den här kvällen blev det hela fyra läsande poeter. Linneá återkom också senare på öppen scen, och läste några texter till.
Linneá öppnade med "Misshandlad och rädd", om en tjej som gick i hennes klass på gymnasiet. Sedan blev det fler sorgliga teman, ofta på vers. Min favorit var den långa, novelliknande texten med vidundret som fick vingar och visade sig vara en demon. Texten kan inte återberättas, utan måste höras. Bra öppet slut, nästan med frågetecken.
Martin Johnsson, alltså undertecknad, stod näst på programmet. Eftersom att jag skulle vara med i Poesiduellen senare på kvällen sparade jag några av mina favoriter. En del gammalt, och så några helt nya texter.
Höjdpunkt: Raderna "Han är ju så nära, men alltid långt borta. Hans armar är för korta." Det är en bra vändning, som bryter med resten av texten. Klyschan "så nära, men så långt borta" ändras och fördjupas.
Victor var tänkt att spela i Filmsalen, men flyttades upp till caféet där det vid tillfället fanns mer publik. Victor, vars musik är en ny bekantskap för mig, spelade svenska visor till skönt plockande gitarrkomp och bitvis med stöd av Richard Beurling på munspel.
Han spelade bland annat om sina minnen från skolan i Mantorp ("...nu har den stora stenen blivit liten..."), en låt med det alltid lika aktuella omkvädet "varför finns jag?" och en Jakob Hellman-cover, "Som jag vill".
Höjdpunkt: "Vid liv"
Abrovink betyder, om ni nu inte vet det, något improviserat, en provisorisk lösning. Något med mycket tejp. Ingemar Ragnemalm, som tillsammans med Dick Lundberg (bas) och Fredrik Johansson (elgitarr) utgör Abrovink, konstaterar att det är musik med mycket tejp och med rätt att sjunga fel. Jag kan fortsätta med att konstatera att det är det närmaste nattklubbs-Ingemar man kan komma. Eller som Dick uttryckte det: "Undergroundvisans svar på GES". Mer arrangerat än vanligt, och med lagom mycket improvisation.
Om jag ska fortsätta generalisera som ovan kan man nog säga att Ingemar mest av allt är en humoristisk vissångare. Det är många fyndigheter och underfundiga rim (exempelvis "Pappa han säger att vi har inte råd med en uppkoppling över en halv megabaud"). Och texter med innehåll, inget nonsens.
Min favorit var en låt jag aldrig hört förr, "Vid liv", som nog kan kallas för Ingemars äventyr i pop/rock-svängen. Den handlar om det häftiga livet, som till sist bara lämnar "fegisen" kvar.
Höjdpunkt: Följande formulering i den korta avslutningsdikten "Yta": "Vill du ha mitt sanna jag finns det nog ett gammalt passfoto nånstans."
Matiss, kvällens andra estradpoet, började med det ständigt återkommandet temat andning: "andas tungt även när du inte behöver". I den stilen fortsätter det: livsfrågor, politik och skrivandet hårt sammanflätat. Han summerar det själv väldigt bra med raden "jag skriver alltid om kärlek och adrenalin".
Jag gillar särskilt en dikt i två delar, där den första handlar om världens hemskhet... "Anta att världen är på riktigt... hur otäckt skulle inte det vara". Det är bra, men ännu bättre blir det i och med att andra delen inger hopp efter det förskräckliga. Det blir ingen domedagspredikan, utan tvärtom ett utslag av optimism.
Höjdpunkt: "Regnet kommer nu"
Michael Nystås öppnar, som för att göra mig glad, med den i mitt tycke bästa av hans låtar, och dessutom den bästa formuleringen: "Jag trodde jag var kall som en ishall, men allt smälte bort." En liten bit senare: "Jag såg en pojke som gömde en injektionsnål långt under gräset när inte mamma såg på. Man är ganska liten då." Låten heter "Regnet kommer nu", från hans skiva Morristown.
Det blev mer från den skivan, men också en del andra låtar. Han gav sig bland annat på att spela en låt till sina barn, något som påstås kunna vara vanskligt. Jag tyckte i alla fall inte att det var något fel. För säkerhets skull gav Peter Trygg senare på öppen scen ännu ett exempel på att det går.
Han med en vaggvisa... "Jag väntar på att någon ska komma och bära mig hem..."
Höjdpunkt: Innehållsdeklarationen
Både Michael, Sören, Maud och Dristig (som spelade i källaren) kom till Linköping ända från Göteborg. Därför började Sören, som jag tidigare sett i sällskap med Paulsson och Jaemmerdahls visorkester, med göteborgsnostalgisk punk-country-vals om ungdomen och Bohusläns prärielandskap, komplett med tågvissla.
Texterna är ofta en aning raljanta, och gärna innerliga på samma gång. "Sven af Ordnings visa" handlar om en granne som kommunicerar sitt missnöje med lappar i tvättstugan. "Vals på Röda Rummet" är ett porträtt av ett par... "Vad rör det henne att gubben är full när han seglar ut som en örn? Vad bryr han sig om desperata knapplösa knull i hennes livs allra mörkaste hörn?"
Han spelade också en splittrad relationsvisa och en polska, som är en innehållsdeklaration där han räknar upp allehanda fel och brister, men lovar att ifall de tu blir ett par göra ett ärligt försök.
Höjdpunkt: Det allra bästa jag hörde från Maud var faktiskt inte någon av visorna, utan dikten i andra ronden av Poesiduellen, med bränbollsmatchen i skolan. Den ger de obetalbara rysningar som bara kan åstadkommas av riktigt bra texter. (Om du någon gång frågar mig kan jag ge exempel på åtminstone två till.)
Maud öppnar starkt med "Krogvisa utan kondom", och sätter därmed tonen. En särskilt minnesvärd visa är den vars titel hon dessutom bär på sin tröja: "Fröken normal", som mycket träffsäkert berättar om rädsla, oro och fasader. "Förlåt, men jag tror inte jag kan komma idag. Jag har en existensiell och elak kris."
Några andra textbitar, som förhoppningsvis får de som inte var där att förstå vad det handlar om: "Jag vill proppa i mig hela jävla kakan på en gång.", "Skaffa dig en kvinna... Lita aldrig på en man.", "När du kommer djupt i mig vill jag bara dö. Jag blir aldrig vacker vid vatten.", "Ingen av oss var särskilt homosexuell, men nu ligger vi här..."
Publikkommentar: Maud var övervåningens trevligaste upplevelse. Lite djävlar-i-mig och inte bara skönsjung är alltid fint.
Vinnare: Maud Lindström!
Med Maud som tillskott blev Poesiduellen en kamp mellan tre estradpoeter: Matiss, Martin och Maud. Vi läste varsin dikt i tre ronder och blev bedömda av en jury bestående av fyra i publiken. Jag vet inte riktigt hur det var att se på, men jag hade hur som helst jättekul!
Jag måste få ta tillfället att tacka mina medtävlande och ceremonimästaren, som presenterade och räknade poäng. Om det är såhär kul att få storstryk i poesisport hoppas jag att det händer fler gånger...
Höjdpunkt: Jag vet faktiskt inte. På ett sätt var hela Richards framträdande en höjdpunkt. För min del hade anspänningen just släppt efter poesiduellen och Richards egenhändigt skrivna amerikanska folkvisor var en lisa för själen.
Jag har en känsla av att man tar till sig Richards låtar lättare när det är mörkt och svinkallt ute och sent på kvällen. Det är mycket vedmod och klagan. Richard sa själv i ett mellansnack något i stil med "Den här handlar om livsångest... det gör nog alla mina låtar", och kanske är det så, och precis så ska det kanske vara.
Richard hade nog dessutom kvällens propraste utstyrsel, med skjorta, kavaj och slips. Han pratade inte så mycket mellan låtarna, men musiken talade nog rätt bra för sig själv. Några låttitlar: "Too Young To Die, "Oh Happy Day" och "What she's thinking".
Sist blev det en stunds öppen scen med Linneá och Peter Trygg, och sedan stängde caféscenen, ett ganska bra tag före scenen i Filmsalen.
Den här texten kan mycket väl innehålla konstigheter, fel och illa genomtänkta formuleringar. Sitt inte hemma och gruva dig, utan skicka ett e-brev till sorill@websidorna.com, så ska jag ta itu med saken.