Elsa i Underjorden 25/5 -04

Vårens sista Elsa i Underjorden var en lätt otursdrabbad tillställning. Av fyra artister kom två återbud (inom mindre än 24 timmar före spelningen): varken 2dagens eller Mr Fisk kunde tyvärr komma. Men det blev en bra spelning i alla fall, med hyfsad mängd publik, även om det blev glesare mot slutet.

Tyvärr var jag själv lite för stressad för att kunna riktigt njuta av det jag hörde.

Peter Trygg

För något år sedan var Peter den "evige inhopparen" i Underjorden, men på sista tiden har det blivit mer tunnsått med spelningar. Peter spelade på vårens första underjord i en kombination med sitt band The Academy Awards och The Crazymen. Det hade i och för sig sina förtjänster, men gjorde inte alls Peter rättvisa som trubadur och låtskrivare.

Ikväll, ensam med sin gitarr, gjorde han betydligt större intryck på mig, precis som på de Peter-spelningar som vi varit så bortskämda med förut. Han spelade bland annat Till mitt barn ("en dag är allt förbi och du har flyttat ut, men just nu önskar jag att stunden aldrig tar slut"), Aurea Mediocritas, Som ett troll och Rusta ner.

David Palm

David Palm är ett annat kul återseende. Han läste så sent som på förra underjorden, och var nu tillbaka med en (helt?) ny laddning dikter. Temat var drömlogik: förvirrat och fragmentariskt. David ser ibland smått förvånad ut över det som sker i hans texter.

Här och där fick vi några riktiga visdomsord till livs, exempelvis "tankar är inget annat än handlingar som aldrig lärt sig stiga upp ur sängen", "de som ser lever inte och de som lever ser inte" och "kalkylerad spontanitet är inte mitt andra namn! mitt andra namn är Alf".

Ingemar Ragnemalm

Med lånad gitarr gjorde Ingemar ett litet inhopp (ännu en favorit i repris). Han spelade några låtar på temat underhållningsvåld: två Tom Lehrer-översättningar och den egna Korsfäst light, dessutom Som en golfare och så en låt av Susanne Löwenhard, Kåk i Haga.

(Foto: Pär Arumskog)

Dick Lundberg

Åtminstone för min del var Dick kvällens höjdpunkt, det kan jag drista mig till att skriva. Dick har bestämt sig för att sluta spela (för publik, förmodar jag; jag ställer mig tveksam till om det är möjligt att helt lägga gitarr och låtskrivande på hyllan), och det här var alltså en av de sista gångerna.

Dick öppnade med en helt ny låt (klar samma dag). "Allt är som sand. Det blåser bort hur man än håller i." Och på den vägen är det: poetiska texter med en salig blandning av privat och allmängiltigt. Vi fick bland annat höra The American Way, Underbar och avslutningsvis Onda aningar och vin.

På ett par av de gladare låtarna (Våren är gratis och Sonic igelkotten) fick Dick sångstöd av sin son Adrian.

By Night

By Night var utan tvekan kvällens stilbrott, och knappast vad vi brukar ha i Underjorden. Jag kan egentligen inte göra någon vettig bedömning. Det här är inte min musik, och till råga på allt uppfattade jag inte ett enda ord av texterna.

Det här är musik där basen känns i magen, som ibland gränsar till idrott och är prydd med rockposer, tunga förstärkare och väldigt långt respektive kort hår.

(Foto: Pär Arumskog)

Jag tyckte att det var ganska skönt att lyssna till (med ett par pålitliga öronproppar vill säga), en grundlig hovedrengöring i ett stressat huvud.

Adde fick demoskiva med By Night

 

Foto av Ingemar där inte annat sägs