Hösten kom igång som planerat, trots att jag inte kunnat ligga på som jag tänkt. Anders Johansson var den enda som hörde av sej i god tid, men sen tillkom Martin, och då var det bara att försöka sy ihop, och det gick bra.
Varje termin vi kör brukar ha nån nyhet som gör det en aning bättre, så även nu. Ljuset, som under det gångna året alltid suttit på stativ, sitter nu på fast monterade skenor i taket. Det innebär att de är bättre placerade, och förhoppningsvis minskar det riggstrulet för Göran.
En av ljusriggarna
Som så ofta blev starten lite sen, för att ljudtestet gjordes väl sent. Det är en följd av att vi kör så anarkistiskt, att jag inte precis går och pekar med handen och kommenderar, utan alla får ta ansvar för sin bit. Nej, det är inte självklart. När jag hinner försöker jag styra upp lite, men jag var iväg en del för att fixa mackor och öronproppar, som var slut.
Ungeför kvart över gick jag på och "öppnade scenen", och gjorde det med två av mina låtar, "Som en golfare" och "Polisbil", den sista på begäran av mina söner som fanns i publiken tills Musse blev för stökig.
Jag spelade "Som en golfare".
Jag kan väl inte påstå att jag gjorde det speciellt bra, speciellt inte "golfaren" som ännu inte är så väl inrepeterad, men den är en av mina bästa nyare låtar så den ska in i repertoaren.
Första förannonserade programmet hade Martin Johnsson, som tidigare enbart gjort rena diktprogram, men nu blandade dikterna med ett par visor.
Vis-Martin
Dikt-Martin
Martin framför visor som han framför dikter, med mycket kraft och inlevelse, där känslan helt får överskugga formerna. Hans visa om terroister var klart minnesvärd, skriven så att man inte ska veta om det är en terrorist före, eller en amerikansk patriot efter, som talar. Bland dikterna framförde Martin också en mycket skum sak som han fått en del upprörda e-brev om efter att ha lagt ut den på en sida på nätet. Jo, den var ganska sjuk.
Jag testade lite med att ta stillbilder med videokameran (förutom en del film förstås, men den kan jag inte lägga ut), och den tar sämre bilder än min Kodak, eftersom den tar utan blixt, men å andra sidan kan man krypa riktigt nära från långt håll.
Martin på nära håll.
Peter Trygg fick som omväxling ligga inne i programmet i stället för först.
Peter ser sej om under ett par instrumentala takter
Motalas största visdiktare
En lite känsligare min.
På sista bilden ser man att klockan hunnit en bit över åtta, så vi var lite sena redan, och banden behöver ju riggtid också. Göran blev lite orolig, för hanska ju rigga av husets prylar efteråt och sen hinna med bussen hem.
"Är ni inte klara i tid så drar jag sladden!"
Fast det gjorde han inte, för Göran är en snäll människa.
Sen var det banden, och först Fredrik Johansson med sitt flytande kompband. "Flytande" står för att han har lite olika personer i det. Poängen är att det är lite lösare än tidigare.
De tutande bröderna är med för det mesta numera.
Fredda sjunger med energi.
Jocke spelade bas. Vanudå, brukar inte han spela trummor? Jo, just det.
Är du inte klar med mellansnacket snart, Fredda?
Hela gänget var svåra att få in på en bild, men den här blev halvhyfsad.
Jocke spelade bas, fast på slutet av nån låt spelade han trumma på basen, av gammal vana antar jag. Framför honom skymtar en mikrofon som han inte riktigt kunde komma överens med.
En skönt råddig bild med Fredda mitt i nåt viktigt parti medan en kille i blåset sträcker sej fram för att rätta till nånting.
Sist för kvällen var Anders Johansson som numera kallar bandet "colours in grey".
Längst ut till höger ser vi att Fredrik är med, denna gång som kompare, och med Näsblodströja.
Killen i den vita tröjan spelade också trumpet.
Trummisen.
Anders spelar.
Anders visade sej vara ganska svår att fotografera, för han blundar ofta när blixten går. För bra reflexer?
Anders stod för vad jag tyckte var kvällens höjdpunkt, en tolkning av Fredriks sång om olust och trötthet. Den brukar Fredda spela som punschig proggrocklåt, men Anders spelade den som en stilla visa, med enbart gitarr och munspel, och det fungerade utmärkt! I den låten kändes han riktigt nära, med mycket känsla, och tog låten till nya dimensioner!
Med ett överdrag på ca 40 minuter (förlåt, Göran!) så var kvällen slut. Det var en skön kväll som kändes som en Elsa i Underjorden av den rätta sorten. Enda felet var att det saknades damer på scenen, men det får vi rätta till till nästa gång.
Försök till närbild.
"Det började med en böld."
Fredrik med det mesta av dagens kompband, samt Martin.
Inför dagens skvallerspalt iddes jag inte skriva några frågor själv, istället snodde jag ihop dem från mer eller mindre kända låttexter. På de sista frågorna fick jag hjälp av Hanna & Thomas, mina kära poethomies.
Dagens frågor:
1. How many roads must a man walk down? (Bob Dylan)
2. Var är Oskar? (Gullan Bornemark)
3. Vem kan segla förutan vind? (Trad)
4. Who wants to live forever? (Queen)
5. Vilken terroristhandling skulle du kunna göra för att få Underjorden känd?
6. Får jag felcitera dig?
1. Det svaret blåser i vinden, min vän... Det sägs ju i låten.
2. (Är det inte Oskar som bor under en trappa?)
Han kröp in i arslet och försvann!
3. Jag (Jocke)
Årorna.
(På månen måste man segla förutan vind!)
4. Robert Wells
1. 42 (Martin: Bra! Rätt svarat!)
2. I kakburken
3. Tor Hejerdal
4. Jag är ganska sugen...
5. (ler diaboliskt) Flyga med flumride in i Volvofabriken!
Jag intervjuar mig själv!
1. 42
2. Det var inte jag!
3. Han som skrev låten...
4. Jehu (min skogstokige lajvkaraktär)
5. Jehu på stan! (sniff sniff morrrrr *bit*)
Hanna lyckas kanske inte så bra med att tvätta bort sin bullmammastämpel, där hon står i köket och brer artistmackor.
1. 42 eller Ankfot genom dörrstoppet på
Nyhemsskolan
(Martin: Inte ens jag fattar det där och jag är ju
ändå Finspångsbo...)
2. Inte i Bårhuset...
3. Karlsson efter en lök- och äggfrukost.
4. Hmm... inte jag i alla fall. Jag skulle tröttna efter två veckor.
5. Gör inte Kultursabotörerna sin terrorhandling redan?
6. Ja... och glöm inte berätta om när jag och Anders skapade en ny musikstil med mungigor och sparkstöttingar inne i Hallandsåsen!
1. 1.5 - 3 (69 enligt trumpetaren)
2. I Viskafors (Linghem enligt trumpetaren)
3. Baren-Jon
4. Fredrik Mercury (Martin: Vem det nu är...)
5. Pissbomb på plakat med Bo Lundgren... Nej, det är för snällt. Ta bort plakatet!
6. Ja! Och glöm inte bort att berätta om när jag och Hanna skapade en helt ny musikstil med sparkstöttingar och mungigor inne i Hallandsåsen!
...homie är ett mycket löjligt ord...
...Martin har lyckats slarva bort en papperstallrik (!) där känslig information om släktskap mellan musiker fanns...
...Fredrik Johansson fortfarande funderar vilken terroristhandling han skulle kunna göra för att göra Underjorden känt...
...Jocke Holm aldrig riktigt lämnar kompbandet...
...vintern är på väg...