Fyra program blev tre, men kompletterades med två diktprogram, och det blev rätt lagom. Stor bredd var temat för kvällen, med visor, visrock, dikt, körsång och rock.
I sista minuten bestämde jag mej för att ta arrangörens privilegium och dra två låtar. Jag började med den gitarr som ligger och dräller på Elsas Hus, men hörde snart att den lät skit så jag bytte till Jans gitarr. Jag var lite risig i halsen, men jag tror det gick hyggligt ändå. Ja, hyggligt för att vara hastigt påkommet och stressat, för så är det när man arrangerar - man tänker på de andra hela tiden tills man står där inför beslutet om man ska dra nåt eget eller ej. Gamla "Wannabe" och alldeles nya "Huvudet i sanden" blev det.
Jag gjorde ett "litet" framträdande som ni ser. (Det togs bara en bild och från så långt håll att det inte blev mer!)
Jan Altsjö var det sen. Han började med en låt solo.
Sedan kom basist och två medsångerskor upp på scenen.
Glenn Fransson på ståbas
Jan, Camilla och Åsa
Hela gänget
Jan, Camilla och Åsa klämmer i
Jans repertoar var liksom förra gången Dan Andersson-dikt i egna tonsättningar. I den formen känns Dan Andersson inte alls så gammal och svårgripbar som han kan göra i äldre tonsättningar. Det är ett möte mellan gammalt och nytt som blir visrock av hög klass.
Mellan musikprogrammen var det dikt. Först var det Hanna Trygg.
Hanna sade att hon har lite mer positiva dikter än förra gången. Jodå... det vill säga inte lika negativa. Det är dock samma typ av direkta, konkreta dikter som speglar vår tillvaro. Hennes vandring genom tiden är minnesvärd, där hon betar av 70-tal, 80-tal, 90-tal med deras olika olater. Hannas kompis Kimmo, som dog i vintras i en fyrverkeriolycka, fick en egen dikt om de postivia minnena av honom.
Att tidigare skvallertanten Hanna står på scen innebär förstås att Martin, som sköter skvallret nu, fick chansen att drabba Hanna med frågor. Det är ju trevligt!
Sen var det Chianti, sånggruppen/kören som jag lyckats stava fel ("Chainti") hela två gånger. De första affischerna hade denna felstavning. Ursäkta! Jag rättade den sen.
Hela Chianti på en bild. Bra lät det! En pigg, välljudande kör som inte är överdrivet uppsträckt, och med trevliga låtval.
Lite mer närbild, fast då kommer inte riktigt alla med.
Dirigenten Björn Hagvall styr upp det hela.
Lite senare jazzade han loss på pianot. Bakom syns den spexveteran (vars namn undflyr mej) som fungerade som presentatör.
Chianti körde ett mycket varierat program, med Cornelis, Beatles och Duke Ellington. Just variationen ville jag ge lite extra beröm för, för variation var som sagt en slags tema för kvällen. Nästan synd att inte låta Chiantis Cornelis-tolkningar möta Peter Tryggs visor (Motalas Cornelis), men det får bli en annan gång. Peters bil är trasig så han kunde inte komma.
Efter Chianti läste Tomas Eriksson sina dikter. De är inte helt olika Hannas.
Det blev dikter om att bry sej, om drogbruk, och inte minst den oförglömliga om Linus Torvalds värld.
Så var det Hejlas tur. De kom hit en man kort, och med ett minimalt trumset, för mina försök att låna prylar på Skylten gick helt åt skogen.
Hejla
Trumsetet räckte allt till, tycker jag, även om vi gjorde en miss som jag får ta på mej: Vi borde ha haft en matta att ha det på, både för ljudnivåns skull och för att inte bastrumman skulle glida.
Men när bastrumman glider så kan man få stöd av sina fans!
Hejlas basist
Den här tröjan gillar jag verkligen. Esso-gubben! När såg man den sist? Esso försvann ju när jag var barn! Det ger tröjan kultvärde i klass med SKOAL-mössan som Svenne Rubins kör med.
Hejla är inte så vådligt högljudda, vilket är bra, men ändå fick vi styra upp trummorna lite. Virveltrummor slår igenom frukatnsvärt även med "blompinnar", men det blev hyggligt efter att trummisen (Richard) hade ställt om trumman på ett snällare läge. Det blev ändå bra mycket högre än t.ex. Pastell och Betty Frank. En ordentlig matta eller likande hade nog hjälpt. Alla band, minns detta! Virveltrummor måste, absolut måste dämpas. Mattor, skyddsbarriärer, eller vad?
Här ser vi Camilla Leijonqvist, Jan Altsjö och Peter Tedebro (Åsas bror). Den sistnämnde är både bra sångare (liksom Jan och Camilla såklart) och pianist, men jag har inte fått upp honom på Underjorden-scenen än. Får väl tjata lite nån gång.
Det blev en varierad kväll med mycket bra musik och dikt. Tyvärr än en gång med inte så mycket folk mer än de medverkande. Publikdragandet hade gått lite knackigt delvis på grund av att det var nåt stort evenemang med skolungdomarna. Sånt händer. Det känns bara lite pinsamt när det blir halvtomt i publiken när kören går upp på scen. Det fanns fler bidragande orsaker, som att Tryggmobilen pajat och därför kunde Peter och Hanna inte dra hit en full folkabuss som de ofta gjort.
Men det var bra i alla fall! När det är klent med publik sjunger vi för varann! Hellre sjunga för en som lyssnar än tio på puben. (Och så tomt var det inte!)