Elsa i Underjorden 9/4 2002

Nu med extra bilder nedan samt skvaller!

Helakustiskt för andra gången i rad, hela fem program och det blev mycket bra musik. Tyvärr blir mina bilder inte så bra som vanligt, för jag hade förlagt min kära Kodak och fick använda den gamla Agfa som är ett fint bevis på varför Agfa lade ner kameradivisionen.

Först på, efter en inledningslåt av Peter ("Vallpojkens bön"), var duon 2dagens från Nässjö. De heter Mats och Mats, och spelar svängig visrock med en hel del fylleromantik i, för att inte säga fyllehumor. Det spelade låtar som "Vi skiter i allt" och "Femtilappen" (som handlar om att fixa taxi från krogen).

Det var ingen lätt kväll för herrarna, som bilat hit från Nässjö bara för att fastna i fartkontroll, och under spelningen så envisades Mats (den av dem som är borterst i bilden) gitarr att stämma ur sej. Men, de höll god min och lirade så gott det gick med lite skruvande mellan låtarna. Jag skulle vilja tipsa dem om att försöka ha lite mer aktiv publikkontakt, men det kan ju berott på den där besvärliga gitarren. Det blev lite råddigt emellanåt, men när det funkade var det välspelad och fartig rythm&blues.

Sen var det Marcus Priftis. Han ville absolut inte spela efter Fredrik Sandh, och då tänkte jag att då vill han inte spela efter Eckerdal & Nilsson heller, och kanske inte Mayflower heller, så han blev naturligt tvåa.

Marcus överaskade med långt och framför allt välförberett mellansnack. Bland tågkonduktörerna pratade han också om att imitera, att ha förebilder eller att vara orginell. Ja, även om han spelar välbekanta ackord så spelar de flesta dem inte åt det hållet!

Fast Marcus behöver knappast bekymra sej om att likna någon annan. Jag skulle snarare säga att han är ovanligt personlig. Han har ett såeciellt sätt att sjunga dystra sånger. Jag har kritiskerat honom för att sjunga falskt, och även om han jobbar på det så är det inte riktigt klart än, men det gäller ju att fila på tekniken utan att tappa det där personliga.

Marcus har skrotat sin gamla repertoar ganska tvärs över och gjort nya låtar, men liksom tidigare är det allvarliga låtar med ett dystert anslag. "Marionett" var en trallvänlig sak som gärna fastnade i minnet. "Bråttomland" sade Marcus att var hans egen favorit, och jag har lyssnat på den igen i efterhand, och jo, den är också lyckad.

Sen var det Mayflower, som denna gång i alla fall slapp konkurrera med en fullsatt Fredrik & Humanisterna-spelning en trappa ner som det var sist. Mayflower hade enda programmet på främmande språk. De står ut med att vara en duo där en sjunger och spelar gitarr, medan den andre spelar enbart rytm. Det hela är säkert och välrepeterat.

Jag tycker att de låter ganska mycket som Paul Simon, men det kanske bara är jag som tycker. Fast Albin (heter den blonde killen om jag minns rätt): Kan du inte se lite gladare ut när du spelar?

Så var det äntligen dags för Eckerdal & Nilsson att komma till Elsa i Underjorden igen! De har spelat här en gång tidigare, hösten -99, dvs under allra första året som jag höll på med det här.

Det här är två mycket, och jag menar mycket säkra, rutinerade och underhållande killar. Harald Nissons gitarrspel glänser, de sjunger stämsång med riktigt roliga texter om allvarliga saker. De öppnade med en reflektion om hur 2dagens sjöng om Jesus och Priftis om Bråttomland, och kommenterade båda med en låt om båda sakerna på en gång.

Det dyker ofta upp religiösa teman i Eckerdal & Nissons låtar, men det är inte så konstigt. De rör sej annars i sakrala kretsar (kan man väl säga?), men till skillnad från den musik man oftast tänker på i såna sammanhang så är det här pekpinnefritt och roligt, gjort för aktivt lyssnande. Det handlar om livet, tron, om hur det är att vara människa. Musikaliskt påminner de ofta om låtar i Svenska Ords revyer på 60-talet, lite Helmer Bryd-jazzigt. Man kan kanske jämföra med Willie Crafoord, men Eckerdal & Nilsson är bättre!

Mitt i programmet sadlade de om från gitarrer till... hink, diskborstar och banan? Jajamensan! Bananen är av plast och innehåller antagligen ärtor eller nåt sånt. Hinken är av plåt och har en gång varit rengöringsmedel i, och det lät bättre än man kan tro. Det var en låt om att konsumera, en bråttom sak.

I denna låt fanns frasen "tomten har julklappat ihop" med, och i låten innan fanns det kreativa ordet "asocialbidrag". Det låter jag stå som exempel på hur kreativa och lekfulla texterna är. Men utan den botten av allvar som ligger i varje låt skulle det inte bära.

Efter denna toppduo så måste det vara nånting annat riktigt bra, men varför då inte Fredrik Sandh från Skåne? Han kom hit med fiolspelande Anna Svensson.

Några låtar var gamla bekanta, som "Rak röd tråd" och "Paralleluniversum", men mellan dem var det lite nya bekantskaper. Även om Fredrik (precis som Eckerdal & Nilsson och Mayflower) bara spelat här en gång tidigare så känns han på nåt sätt som en i gänget. Kanske det beror på att han stilmässigt stämmer väldigt väl med många av oss i "musiknätet". Han är helt enkelt en av de proffsigaste i "vårt" fack. Dessutom har jag redan två skivor med honom, som jag recenserat tidigare. Hörvärt, mysigt och med en del bra poänger.

Så var det med det. En trevlig kväll med bra musik, även om jag inte kan påstå att det var trångt i lokalen. Först kändes det som om det mest var spela-för-varann-kväll, men så kom det några till och det kändes hyfsat i alla fall. Det är problemet när de flesta medverkande kommer lite långväga. Eckerdal & Nilsson kommer från stan, men har spelat så mycket på sistone att deras fans är lite svårflirtade.

Bussbilder ska det vara! Jag försökte ta en vettig bild på Fredrik och Anna, men hon blundade på samtliga bilder! Vad gör man? Jo, man tar en bild där båda blundar! Det är nästan så att bilden är mer lyckad på skylten utanför än på Fredrik och Anna!

En bussbild till. Följande bild på Uppsalas svar på Clark Kent var faktiskt den utan tvekan bästa bilden jag tog under kvällen, rent tekniskt. Den är skarp, med bra dynamik. Dessutom visar den vilken rejäl haka Marcus har. Med grop i!

Förlåt, Marcus! :-)


Mer och bättre bilder

Nu har jag fått bilderna från Peters kamera. De flesta bilderna här är tagna av Andreas "Leper" Sjöström. Jag snodde med mej kameran nån gång för att ta nån bild medan jag väntade på att Agfan skulle ladda blixten och jag ändå hade krupit upp framför scenen för att komma nära nog. Men det är ändå mest Andreas bilder.

2dagens.

Marcus Priftis.

Mayflower, och här ser ju Albin glad ut!

Fast Eckerdal & Nilsson är förstås spelglädjen själva!

DFH måste med en gång till. (DFH = Den Fantastiska Hinken. Fast det hittade jag bara på nu att jag skulle kalla den.)

Och så Fredrik Sandh och Anna på fiol.


Missa inte skvallret!